Allan Widman: Bemöt Sverigedemokraterna med sakargument

Jag har under lång tid pläderat för att vi liberaler måste upphöra att förhålla oss till Sverigedemokraterna och istället fokusera på de faktiska samhällsproblemen och våra lösningar av dem. Mot den bakgrunden kan det framstå som märkligt att just undertecknad åtagit sig att skriva om detta parti.
Alltsedan Sverigedemokraterna började figurera i rikspolitiken har andra partier på alla sätt försökt förtiga, brännmärka och isolera dem. Den svenska politiska debatten får sägas vara ganska saklig i en internationell jämförelse. I samtliga ungdomsförbund inpräntas från dag ett att man ska debattera i sak och inte i person.
Likväl har Sverigedemokraterna sällan bekämpats med sakargument. Redan innan debatten börjat har Sverigedemokraterna i andra partiers ögon varit utdömda och stundtals har det uppstått någon form av tävlan om vem som är mest mot dem. Detta har, med viss rätta, bidragit till en ökande misstänksamhet mot de etablerade partierna och motsvarande empati för Sverigedemokraterna.
Parallellt har övriga partier även haft svårt att hantera de frågor som varit SD:s paradgrenar; nämligen migration och integration. Hösten 2015 är ett talande exempel. Redan tidigt, när Sverige nådde ett mottagande på cirka 10 000 asylsökande i veckan, borde det stått klart för envar att situationen snart skulle bli ohållbar. Och det Europa ”som inte kände några gränser” skulle snart ha fler och skarpare gränser än på flera decennier. Visst, så småningom började det fattas nödvändiga beslut, men då hade det gått så långt att det efterföljande stoppet blev närmast totalt. Det var en migrationspolitik enligt principen ”först till kvarn får mala” och knappast heller ett sätt att långsiktigt värna asylrätten. Min tro är att just den upplevda nödvändigheten att förhålla sig till Sverigedemokraterna gjorde att insikten om problematiken och därmed besluten dröjde.
Nej, Sverige är inte världsbäst på att integrera personer från andra länder och kulturer. Sverige är ett extremt individualistiskt land. Det senaste seklet har vi utvecklat och byggt vidare på ett system där individens val och värderingar skyddats genom grundlagar, institutioner och en lång rad av statliga ombudsmän. I Sverige har de medborgerliga fri- och rättigheterna verkligen värnats och i den meningen lever vi i ett fantastiskt samhälle.
Däremot har uppmärksamheten inte varit lika stark på de faktum att individens frihet alltid måste begränsas när den leder till ofrihet för någons nästa. I viss godtrogenhet har bland annat hedersförtryck fått frodas ostört under lång tid. Enligt färska undersökningar menar uppemot var fjärde elev i årskurs 9 numera att de lever under någon sorts förtryck kopplad till så kallade hederskulturer.
Det har inte saknats varningssignaler och personer som med stort mod engagerat sig i integrationsfrågorna. Nyamko Sabuni och Mauricio Rojas är två sådana liberaler. Det som förenar dem är att de av sin respektive tid upp­fattades som alltför frispråkiga och långtgående. Ifrågasättandet av dem, vill jag påstå, gjorde att deras respektive karriärer på detta politikområde förkortades. Det i sin tur ledde till att Liberalerna tappade frågan och att tid gick förlorad för alla dem vars frihet beskurits och ännu beskärs. Även här bedömer jag att Sverigedemokraternas blotta existens haft en inverkan.
På mitt område; försvars- och säkerhetspolitiken, har Sverige­demokraterna däremot lyckats undkomma med en del rätt bisarra åsikter. Således har partiets parlamentariker i Bryssel och riksdagsmän i Stockholm uppfattningen att de sanktioner som infördes mot Ryssland efter Krim och Ukraina våren 2014 är orättvisa. Uppenbarligen är det alltför långtgående att bemöta annekteringen av Krim och ett regelrätt anfallskrig mot östra Ukraina med ekonomiska sanktioner.
För att inte tala om den ryska nedskjutningen av MH17 med närmare 300 passagerare ombord, varav nästan 200 nederländska medborgare. Faktum är att om vi hade haft ett fungerande Världssamfund skulle FN för längesedan gått in och kastat ut Ryssland med våld om så nödvändigt. Det hade varit helt i enlighet med internationell rätt. Europeiska Unionens och västvärldens ekonomiska sanktioner är bra, men också en klen ersättning. Sverigedemokraterna borde sätta sig in i ukrainarnas situation. Man är berövad stora delar av sitt territorium, kriget har krävt 13 000 dödsoffer och jagat 100 000-tals ukrainare på flykt. Var finns rättvisan i det?
Vissa tror att Sverigedemokraterna är ett borgerligt parti. Det stämmer inte. Partiet bildar verkligen ett eget tredje block i politiken. Deras mål är att bilda ett slutet och nationalistiskt Sverige. Därför spelar partiet på pessimism och rädslan för det som ligger långt bort eller är annorlunda. Man är emot varje form av internationellt samarbete som Europeiska Unionen eller Nato. När partiet kom in i riksdagen 2010 var man till exempel emot den europeiska snabbinsatsstyrkan Nordic Battle Group för att den inte bara innehöll nordiska länder, utan också Irland och de baltiska staterna. Sverigedemokraterna vill inte framåt, de vill bakåt. För att åstadkomma detta vill de till varje pris skaka om politiken, sänka de liberala värderingarna och lösa Sveriges band till omvärlden.
Sverigedemokraternas mål är inte desamma som Liberalerna. Att samarbeta med detta parti är därför uteslutet. Likväl är det inte konstruktivt att låta all politik fortsätta att kretsa kring isolering av detta tredje block. Om en Alliansregering bildats efter valet i höstas hade frestelsen för Sverige­demokraterna att fälla denna varit hart när oemotståndlig. Och om så hade skett bedömer jag att partiets förtroende allvarligt skulle ha skadats. Beviset för att deras mål ligger bortom höger och vänster i politiken hade då legat i öppen dager.

Allan Widman
Riksdagsledamot (L) och ­försvarspolitisk talesperson (L), Malmö

DELA