”Allt kräver modiga politiker med visioner”

I 13 år var Nyamko Sabuni aktiv inom partipolitiken. Av många hyllad för sitt mod. Kritiserad och misstänkliggjord av andra. NU träffade henne för att prata om hur hon ser på sin tid som politiker och vad hon anser om partipolitiken i dag.

Valet att bli politiker var långt ifrån självklart. Redan som ung flicka i Burundi bestämde hon sig för att aldrig någonsin bli politiker. Det löftet gav hon sig själv den dagen som hennes far, en känd motståndspolitiker, fängslades. När hon var 12 år tvingades familjen fly till tryggheten i Sverige. Faderns öde fick henne att välja bort politiken som påverkansmedel under lång tid. Först som 26-åring  lockade den.

– Jag såg att integrationspolitiken inte fungerade och att hedersvåldets offer inte fick samhällets hjälp. Och tänkte, varför lyssnar ingen på oss som vet hur det ser ut.

Mellan åren 2002–2006 var hon riksdagsledamot för Folkpartiet. Statsråd i regeringen Reinfeldt från 2006 till 2013. Integrations- och jämställdhetsminister i den första Alliansregeringen och jämställdhets- och biträdande utbildningsminister i den andra.

2013 lämnade hon politiken. Ett år tidigare hade hon meddelat att hon inte avsåg att kandidera till nästa val men många blev nog ändå lite överraskade den där januarimåndagen mitt i mandatperioden när hon meddelade att hon avsagt sig alla sina politiska uppdrag.

Varför slutade du?

– Därför jag inte längre fick arbeta med integrationsfrågorna. Jag gick aldrig in i politiken för att jag ville bli politiker utan för att jag hade en agenda. Jag hade sett hur integrationspolitiken inte fungerade, var upprörd över att hedersförtrycket inte togs på allvar och rädd för den tilltagande främlingsfientligheten.

Vi träffas på hennes nuvarande arbetsplats. Sedan oktober 2013 är hon hållbarhetsdirektör på teknikkonsultföretaget ÅF. Hennes röst hörs fortfarande i den offentliga debatten men i dag rör hon inte upp de  höga debattvågor som hon gjorde när hon var politiskt aktiv. I dag handlar hennes debattinlägg om att fler kvinnor måste ges plats i näringslivets maktorgan och hur fler unga kvinnor kan lockas till tekniska utbildningar. Under sin politiska karriär upprörde hon många med debattinlägg om att samhället svek flickorna som levde ett liv kringskuret av hedersförtryck, att invandrare  måste ta sitt eget öde i sina egna händer och att integrationspolitiken borde avskaffas.

Hon beskriver sig själv som en kontroversiell politiker som aldrig tvekade att säga vad hon tyckte.

Hon lyfte frågor om hedersvåld, islamistisk fundamentalism och det framväxande utanförskapet i förorten innan dessa frågor blivit politiskt allmängods.

– Politik handlar många gånger om att tycka rätt och placera sig rätt i debatten. Men för mig har det alltid handlat om att få saker och ting gjorda.

– Jag har alltid varit övertygad om att jag en dag kommer få rätt. Jag sade till mig själv: I dag går du igenom ett helvete men senare kommer det visa  sig att du kommer få rätt. Det  var  det som fick mig att orka fortsätta.

– Många var rädda att bli kallade rasister och vågade inte synliggöra de problem som jag och andra aktualiserade. Men det fanns också stora grupper som förstod, som såg det jag såg och som gav mig sitt stöd men vars röster sällan blev hörda. Så jag arbetade inte bara i motvind.

Hennes Förslag om slöjförbud i skolan, förbud mot religiösa friskolor och obligatoriska gynekologiska undersökningar av flickor skapade debatt. Dessa tankar likt hennes varningsrop om ungas radikalisering i förorten sågs som uttryck för en antiislamistisk värderingsgrund.

Nyamko Sabuni berättar att hon till viss del har förståelse för att hon fick kritik när hon lyfte frågorna i början 2000-talet. Kunskapen om hur verkligheten såg ut var inte tillräckligt utbredd,  menar hon.

– För mig var det viktigt att känna vad som var på gång samhället, vara visionär och våga lyfta på de stenar som behövde lyftas på. Men lyfter man på stenar som ingen annan tidigare har lyft får man utså kritik.

Av sina politiska meningsmotståndare misstänkliggjordes hon och glåpord som ”husneger” och ”onkel Tom” kastades efter henne. När hon tillträdde som integrationsminister skrev Kurdo Baksi att hon nu var en av integrationspolitikens främsta fiender.

– Jag tror att min personlighet bidrog till att jag fick fler kränkande tillmälen än många andra. Ibland måste budskapen bäras av rätt person. Och jag tror inte att jag alltid var rätt person.

Varför var du inte rätt person?

– På grund av min bakgrund och den muslimska kultur som jag är född in i. Inget av det definierar mig som person men när jag valde att bara vara en människa som sade att allas frihet måste försvaras, då fick jag höra att jag som svart inte ska tycka vissa saker eller att jag som muslim inte har rätt att beskriva verkligheten på ett visst sätt. Jag blev en svikare i mångas ögon.

Du fick även kritik från partikolleger. Hur ser du på den kritiken?

– Det fanns två läger. De som var rädda att vi skulle förknippas med Sverigedemokraterna. För dem var Sverigedemokraternas existens viktigare än att lyfta människors konkreta problem. Över det kände jag en stor besvikelse. Sedan fanns det personer som jag tror ogillade att jag gjort en snabb karriär, att jag var frispråkig och bidragit till att förändra partiet.

– Men jag har nog aldrig upplevt kritiken i sig som det stora problemet. Utan det jag upprördes mest över var att det fanns personer runt omkring mig med makt och möjlighet att förändra men som inte var tillräckligt modiga.

När Nyamko Sabuni ser tillbaka på sin politiska karriär gör hon det med stolthet. Mest stolt är hon över det arbete hon gjorde för att få en fungerande lagstiftning om förbud av barn- och tvångsäktenskap på plats.  Och att hon har bidragit till att förändra opinionen i de frågor som hon arbetade med, berättar hon.

– I dag har samhällsdebatten nyktrat till. Nu vågar man lyfta obekväma frågor och debattera dem. I dag finns inte så många tabun.

Dagens debatt om hedersfrågor välkomnar hon.

– Verkligheten är inte mer förskräckande i dag än den var då jag lyfte problemen. Men det är först nu man talar om dem på allvar.

Gör man tillräckligt i dag?

– Det gör man självklart inte men det kanske kommer. I Liberala kvinnor gör Gulan Avci ett väldigt bra jobb och jag har hopp om en Alliansregering där Liberalerna återigen får hantera de här frågorna.

Misslyckandet med att få tillstånd välfungerande integrationsinsatser har fått ödesdigra konsekvenser, menar hon.

– Hade man reagerat i tid hade mycket redan varit vunnit. Snabbaste sättet att agera om man inte har en strategi är att föreslå repressiva åtgärder. Om integrationspolitiken missköts så drabbas migrationspolitiken i slutändan. Till slut stängs gränserna. Sveriges flyktingpolitik grundar sig på tanken att vi ska ta emot människor med flyktingstatus men just nu stänger Sverige dörrarna för människor på flykt.

Hur ser du på partipolitiken i dag?

– I dag är politiken väldigt mycket av en reaktion på vad som sker här och nu. En reaktion på det som händer för stunden snarare än en strävan att vara en motor i samhällsutvecklingen.

– Och det är ett misstag. Allt kräver modiga politiker med visioner. Politiker som kan läsa av var samhället är på väg ut, som vågar vara visionärer, ligga i framkant och vara obekväma.

Nyamko Sabuni återkommer hela tiden till vikten av mod i politiken.

– Det hade inte blivit mycket av Folkpartiets integrationspolitik och kampen mot hedersvåld om inte Lars Leijonborg själv personligen hade stått på barrikaderna och sagt att det var viktiga frågor. Det är inte säkert att någon annan partiledare hade utnämnt mig till statsråd när jag var så ifrågasatt. Men han såg vad jag ville och kunde åstadkomma. Han såg min vision.

När Nyamko Sabuni gick in i politiken gjorde hon det för att hon ville förändra samhället. När hon valde att lämna var det för att hon ansåg att hon inte längre kunde påverka politiken i den riktning hon önskade att den skulle gå. Hur ser Nyamko Sabuni då på  ett framtida politiska engagemang?

– Jag läste någonstans att Cecilia Wikström sagt att hon är en präst utlånad i demokratins tjänst. Kanske man kan se på mig så också. Jag var utlånad till demokratin och är nu tillbaka i näringslivet.

– Där jag är nu kan jag åstadkomma förändringar i viktiga frågor tillsammans med andra. Skulle jag gå in i politiken igen kanske jag återigen möter människor som tycker om att prata och placera sig rätt i debatten snarare än att leda och förändra.

Ylva Westlund

DELA