Anela Murguz: Ett misstag att ­sluta rita ­utan­förskapets karta

I del tio av NU:s artikelserie ställer Anela Murguz frågan: Varför ska man rösta liberalt? Hon beskriver ett parti som inte förmår ta tag i de frågor som är viktiga för väljarna.

Varför ska man rösta liberalt? Sett till valresultatet och olika opinionsmätningar som kommit därefter är det många som saknar ett svar på den frågan. Trots att Liberalernas profilområden varit några av väljarnas viktigaste frågor flera valrörelser i rad har det bara gått nedåt för partiet. Det kan knappast göra någon liberal nöjd.

Kajsa Dovstad skrev i ett tidigare nummer (27/9) att frågorna inför valet 2014 kändes mest valda för att tillfredsställa olika interna falanger. Jag skulle vilja hävda att så var fallet även i valet 2018. De allra flesta väljare ville bara få vård i tid och att skolan där deras barn går ska bli bättre. Vad blev då L:s svar till dessa väljare? Tja… En diskussion om EU.

Istället för att synas och höras i frågor som berör människors vardag har Liberalerna prioriterat att lyfta frågor som enbart syftar till att ena de interna splittringarna. En annan sådan fråga har varit att positionera sig mot Sverigedemokraterna. I regeringsfrågan har isoleringen av SD blivit så pass centralt att det sker på bekostnad av liberal politik.

Och föga förvånande nog har det heller inte bidragit till ett lyft i opinionen. Tvärtom har L hamnat under fyraprocentsspärren i olika opinionsmätningar den senaste veckan. Att man inte får samma utdelning som Centerpartiet beror på att L har en längre, mer djupodlad borgerlig tradition och idéhistoria. L:s väljare är därför inte lika måna om att agera stödhjul åt Stefan Löfven.

Andelen alliansväljare som är positiva till att ta stöd av SD i frågor man tycker lika har ökat sedan valet. Enligt en Sifoundersökning som gjordes i september kunde 53 procent av L:s väljare tänka sig detta och i förra veckan tog Skånedistriktet tydligt avstånd från alla former av regeringssamarbete med Socialdemokraterna. Dessutom är Moderaterna det parti som flest liberalpartister har som andrahandsalternativ. Har någon undrat vart dessa kan ta vägen när deras partiledning så tydligt tackar nej till Ulf Kristersson som statsminister?

Om Miljöpartiet utmålade sig som den främsta huvudfienden till SD i valet 2014 så var Liberalerna deras huvudfiende i detta val. I grunden går det ut på att skapa kontraster och ställa dessa mot varandra. Frihet mot ofrihet. Humanism mot främlingsfientlighet.

Det goda mot det onda. Men vi är många som minns hur illa det slutade för MP:s del, och väldigt lite talar för att det skulle gå bättre för L. Dels för att de mindre partierna inte lyckas att göra sig relevanta i väljarnas vardagliga problem, dels kan man med rätta fråga sig om dessa kontraster inte är en smula överdrivna. Precis som Håkan Boström, ledarskribent på Göteborgs Posten, skrev i en artikel på ledarsidan i förra veckan (22/11) står vägvalet snarare mellan en kulturradikal vänster och en konservativ, borgerlig motreaktion likt den vi sett bland liberaler i exempelvis Danmark.

Det som framförallt ställer till det för L är att de politiska konflikterna är nya. Det talas betydligt mindre om den tvådimensionella skalan mellan höger och vänster. Nu har konfliktlinjen istället förflyttats till att handla om progressiva respektive traditionella värden. Och ju mer den fyrdimensionella skalan kommit att dominera svensk politik, desto mer tycks L haft svårt att orientera sig i den.

En gång ägde partiet integrationsfrågan – och det kom att visa sig vara ett stort misstag att släppa den. År 2004 tog man fram ”Utanförskapets karta” som tydligt visade på hur livsförutsättningarna såg ut för de boende i utsatta områden. Rapporten visade bland annat att valdeltagandet var lågt, att 70 procent av eleverna gick ut skolan med ofullständiga betyg och att färre än 60 procent hade ett jobb att gå till.

Men detta var bara toppen av isberget. I utanförskapsområdena har också en viss typ av värderingar som krockar med det svenska samhället frodats länge. Medan man i övriga samhället kämpar in i det sista för att sudda ut skillnaderna mellan könen råder den totala motsatsen i de utsatta områdena. Hedersförtryck, moralpoliser och barngifte är sorgligt nog en del av vardagen för många flickor med utrikes bakgrund.

I Sverige är dödsskjutningar numera ett ämne för notiser – inte huvudrubriker, och har förklarats bort med sociala faktorer. Detta trots att omgivningens värderingar pekats ut som avgörande i olika studier om varför unga män blir kriminella. Nyligen visade även en svensk forskningsrapport att så många som 92 procent av de som ägnar sig åt våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet klarat grundskolan.

När jag som nittonåring gjorde min första valrörelse för Liberala ungdomsförbundet i Borås under 2014 var jag övertygad om att partiet hade ett svar på dessa samhällsproblem. Jag ansåg att det behövdes en politisk röst som tog strid för de invandrarflickor som lever i olika former av förtryck. En politisk röst för de invandrare som blivit besvikna på att Sverige allt mer börjar påminna om det land de en gång flytt ifrån. Någon som inte tyckte synd om våldsverkarna, utan betonade istället det inviduella ansvaret.

Jag frågade därför ett lokalt toppnamn varför partiet inte hade affischerat lika mycket i socialt utsatta områden som partiet hade gjort i de mer välbärgade områdena. Som svar fick jag: Det är inte vårt prioriteringsområde då vi inte får mycket röster där. Och mycket riktigt är det så. Inte långt från där jag bor fick Liberalerna 1,89 procent i förra valet och i år blev det ännu längre. Det är därför förståeligt att det kan kännas meningslöst för liberaler att finnas i dessa områden.

Den egentliga anledningen till varför liberaler övergett integrationsfrågan är dock inte dessa hopplösa siffror – utan för att partiet är så splittrat internt, inte minst i denna frågan. Det är mycket enklare att vara alla till lags och utan risk för att göra någon upprörd. Men frågan är om ängslighet vinner val. Det verkar inte så.

Så, varför vill inte gemene väljare rösta liberalt? Förmodligen för att Liberalerna verkar vara fullt upptagna med att hantera partikamraternas bekymmer istället för de som rör medborgarna.

Anela Murguz är krönikör på Borås Tidnings ledarsida, frilansskribent och till vardags ämneslärarstudent. Tidigare medlem i Liberala ungdomsförbundet (2012-2015).

DELA