Arabiska våren kom av sig

Arabiska våren ledde aldrig till någon demokratiseringsvåg som många hoppades på. Tunisien är det positiva undantaget – men kommer det att hålla i längden?

Fem år har gått sedan den 26 år gamla gatuförsäljaren Mohammad Bouazizi den 17 december 2010 efter upprepande trakasserier från polisen och kommunala tjänstemän tände eld på sig själv utanför en lokal myndighetsbyggnad i staden Sidi Bouzid i Tunisien.

Handlingen kom att bli startskottet på den arabiska våren då tusentals människor gick ut på gatorna för att protestera för frihet och mot auktoritära regimer.

Protesterna spreds från Tunisien till Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien. Mindre demonstrationer noterades också på många fler platser i Mellanöstern och Nordafrika. Många, inte minst i västvärlden, hoppades och trodde att det var början på en demokratiseringsvåg i regionen.

Ett flertal regimer skulle också falla i kölvattnet av protesterna. Den 14 januari 2011, bara veckor efter att protesterna hade börjat, avgick Tunisiens president Zine el Abidine Ben Ali. Några veckor senare avgick även Egyptens president Hosni Mubarak och Jemens president Ali Abdullah Saleh meddelade att han inte tänkte ställa upp i nästa val efter att demonstranter krävt hans avgång. Innan året var slut hade även Libyens president Muammar al-Gaddafi avsatts och dödats.

Men sedan dess har utvecklingen snarare gått i motsatt riktning. I Egypten har militärregimen återtagit kontrollen, de väpnade konflikterna i Jemen har intensifierats, Libyen har förvandlats till en sammanfallande stat där olika milisgrupper bekämpar varandra och i Syrien utkämpas ett inbördeskrig.

Samuel Bergenwall, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, menar att det har funnits ett önsketänkande från västvärlden att den arabiska våren skulle förändra det politiska landskapet i regionen.

– Det är inte så lätt att man bara kan förändra ett land från diktatur till demokrati över en natt när det inte finns några demokratiska institutioner, frånvaro av civilsamhälle och där media inte kan arbeta fritt.

Ett av få positiva exempel är Tunisien som av många har setts som ett föregångsland efter att protesterna började sprida sig.

– Demokratin har börjat få begynnande rötter i Tunisien. Vi får se om det håller på sikt, säger Samuel Bergenwall.

Jasmin Jaziri Stenberg från den liberala biståndsstiftelsen Silc menar att det har funnits en politisk vilja i Tunisien att undvika krig. Hon anser att den dialogkvartett bestående av den fackliga centralorganisationen UGTT, arbetsgivarorganisationen UTICA, människorättsorganisationen LTDH och den nationella advokatföreningen ONAT har spelat en viktig roll.

– Det var deras arbete som resulterade i att konstitutionen till slut blev påskriven och att nyval utlystes. Det är mycket möjligt att det då styrande islamistpartiet hade suttit kvar vid makten om det inte hade hänt, säger Jasmin Jaziri Stenberg.

Samuel Bergenwall tror inte att den negativa utvecklingen i regionen kommer att brytas inom den närmasta tiden.

– Rädslans mur, som bröts i samband med arabiska våren då folk vågade gå ut och protestera, håller nu på att byggas upp igen. Visst kommer det att komma till en punkt då kanske främst medelklassen börjar ställa krav igen – men om det leder till mer demokrati återstår att se.

Tobias Setterborg

DELA