Assistansanvändare drabbas hårt av regeringens politik

Bengt Westerberg

I sin nya rapport ”Personlig assistans – en kritisk granskning av regeringens direktiv till LSS-utredningen” har Bengt Westerberg åstadkommit vad som kan liknas vid en ”bibel” för den som vill veta allt om personlig assistans. Han har granskat den sittande LSS-utredningens direktiv och presenterar närmare 30 alternativa direktiv.

Regeringen med ansvarig minister Åsa Regnér i spetsen menar att den personliga assistansen överutnyttjas, att privata assistansanordnare har drivit på kostnadsutvecklingen och att det förekommer mycket fusk inom detta område. Man tillsatte därför för nästan exakt ett år sedan den statliga LSS-utredningen, som ska vara klar med sina slutsatser senast i oktober 2018.

Förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, som var den som en gång såg till att LSS-reformen blev verklighet, hävdade i sin förra rapport ”Personlig assistans – en hotad frihetsreform”, som skrevs för ett år sedan, att regeringen bedriver ett slags smygavveckling av assistansersättningen. I sin nya rapport har han granskat direktiven till LSS-utredningen utifrån nio frågor: 1) Är kostnadsutvecklingen för LSS och assistansersättningen ohållbar?, 2) Får för många assistansanvändare för många timmar?, 3) Kan kommunernas LSS-insatser bli mer ändamålsenliga?, 4) Vem ska bedöma träffsäkerheten?, 5) Måste anhöriga ta större ansvar?, 6) Ska personkretsen ändras?, 7) Ska huvudmannaskapet för assistansen ändras?, 8) Är privata assistanssamordnare ett problem?, och slutligen 9) Hur ska fusket stoppas?.
Bengt Westerbergs närmare 100-sidiga rapport resulterar i närmare 30 alternativa direktiv.

När det gäller kostnadsutvecklingen konstaterar han att antalet mottagare av assistansersättning under fjolåret minskade till 15 700, vilket är det lägsta antalet sedan 2009. Vidare har antalet timmar per person stagnerat på 127 timmar i veckan.
– Det är dock för tidigt att säga om utvecklingen av antalet timmar är ett tillfälligt hack i kurvan eller ett trendbrott, säger Bengt Westerberg.

Den statliga assistansersättningen uppgick 2015 till 30 miljarder kronor. I sin rapport har Bengt Westerberg försökt att beräkna vilka kostnader det skulle innebära för stat och kommun om assistansersättningen avskaffades. Det gäller bland annat de kostnader för LSS-insatser som skulle ersätta den personliga assistansen, kostnader för anhörigas minskade förvärvsarbete och eventuell ökad arbetslöshet för personliga assistenter. Hans slutsats är att kostnadsskillnaderna, även om man accepterar en standardsänkning för brukarna är förhållandevis små. Samtidigt pekar han på att brukare och anhöriga värderar den personliga assistansen mycket högt och högre än andra tänkbara insatser.

När det gäller antalet timmar så har regeringen hävdat att den stora efterfrågan på assistansersättning dels beror på att kommunernas LSS-insatser har för låg kvalitet och för dålig träffsäkerhet, dels att assistansbolagen överdriver behoven.

Bengt Westerberg menar att om det vore en kommunal strategi att vältra över kostnaderna på staten så får den anses som misslyckad. Av alla insatser som görs inom ramen för LSS, inklusive assistansersättningen, så står kommunerna för 88 procent.
När det gäller överutnyttjande pekar han också på det faktum att det till syvende och sist är Försäkringskassan, inte de privata assistansanordnare som beslutar om antalet beviljade timmar.
– Det kan starkt ifrågasättas om det förekommer ett systematiskt överutnyttjande av assistansersättningen, understryker Bengt Westerberg, och pekar på att även om några timmar skulle vara uttryck för överutnyttjande så måste 95 procent av timökningen ha andra förklaringar.

Han citerar under denna punkt också det tidigare statsrådet Bengt Lindqvist (S), som själv var synskadad, som i en utredning 1999 skrev:
”De flesta människor ber inte om mer hjälp än de behöver. Nästan ingen tycker om att begära hjälp från samhället, och ser inte heller någon glädje i att ha fler hjälpmedel, mer assistans eller hemtjänst än de behöver. Den hjälp man ber om anser man sig verkligen behöva. Det handlar inte om att få ett bekvämare och behagligare liv än andra, utan om att få stöd, service, hjälpmedel, anpassning och annat som kan bidra till att göra livet bättre, mer likt det som människor utan funktionshinder kan leva.”

I avsnittet som handlar om ifall kommunernas LSS-insatser kan bli mer ändamålsenliga tar Bengt Westerberg upp Laholm som ett positivt exempel när det gäller ledsagarservice. I en undersökning om hur servicen fungerade konstaterade brukarna att den långa framförhållningen omöjliggjorde spontana aktiviteter. Då gjorde kommunen tjänsten mer flexibel. Man släppte antalet timmar fritt. Detta ledde till en marginell ökning av antalet timmar samtidigt som kommunen inte behövde lägga tid på handläggning. Ekonomiskt gick det jämnt upp och brukarna var odelat positiva.

Ett av alternativen till assistans är ett ökat ansvar för anhöriga. Så har skett i många fall där assistansersättningen har dragits in. Detta resulterar inte sällan i dålig hälsa för den anhöriga. Det har också negativa effekter på kvinnors möjligheter att utvecklas i arbetet och på deras ekonomiska trygghet. I rapporten konstateras också att föräldrar lägger ner åtskilliga timmar per vecka för att hantera alla kontakter kring sitt barn. Det är inte ovanligt att de kan ha uppemot 70 olika kontaktpersoner.

– Den rimliga slutsatsen är att stödet till familjer med barn med funktionsnedsättning och andra som ger anhörigstöd är att stödet behöver förstärkas, och inte, som regeringen antyder, minska, säger Bengt Westerberg.

Han konstaterar slutligen i sin rapport att det finns mycket litet täckning för påståendena om stora vinster, att pengar används till annat än assistans och om fuskets omfattning.
– Det som regeringen primärt vill ha är nedskärningar av assistansersättningen och av funktionshinderpolitiken i dess helhet. För att slippa diskutera konsekvenserna för brukarna, för personer med stora funktionsnedsättningar, försöker man få diskussionen att handla om giriga företag och fusk. Men hur man än vrider och vänder på resonemangen kan det inte dölja att det till sist är dagens assistansanvändare som kommer att drabbas av regeringens politik. Alla försäkringar om att de som har behov av stöd ska få det är bara tomt prat.

DELA