Birgitta Jonsson: ”Nyfikenhet är drivkraften till det man företar sig”

Birgitta Jonsson förkroppsligar nyfikenhet i det mesta hon gör. Efter att ha arbetat som dagbarnvårdare i många år har hon som pensionär många projekt. Förutom att ha varit en av de drivande krafterna bakom den framgångsrika kampanjen mot byggnationen av ett kallbadhus på Riddarfjärden är hon en närvarande profil på sociala medier.

Birgitta tar emot i sitt hem på Norr mälarstrand. Här bor hon och hennes make Torsten sedan ett antal år tillbaka. När vi sätter oss i soffan för att prata om IT och nyfikenhet visar hon stolt upp sin chromebook, en laptop med operativsystem som hon anser överlägset i pris och användarvänlighet.
– Varför ska man köpa en dator för 14 000 för att surfa på internet? Frågar hon retoriskt.
För ett antal år sedan väcktes hennes intresse för IT och bildbehandlig, vilket hon med tiden har kultiverat. Drivkraften bakom intresset har till stor del varit en lekfull nyfikenhet inför det man ännu inte behärskar.
– Homo ludens! Den lekande människan, jag gillar att leka. Jag valde att bli dagmamma som ett utslag av det. Jag tycker inte om att gå i ledband och göra som andra säger att jag ska göra. Jag vill bestämma själv hur jag ska göra. Om jag ska göra något på någon annans sätt så tycker jag ofta att det är dåligt och dumt och inte värt att göra. Det är det jag tycker gör livet värt att leva, att få det att hända saker och inte bara sitta och vänta på att något ska komma. Jag tycker det är väldigt roligt att hålla på med datorer och bildhantering. Jag tror inte att människan hade utvecklats ett dugg om vi inte varit nyfikna. Det är grunden.
Intresset för IT har bland annat lett henne till att nyligen gå en kurs i programmering KTH via Open Learning Initiative, en kurs ursprungligen framtagen på Stanford University.
– Jag har just gått en distanskurs. Egentligen borde jag ha suttit hemma ensam med denna kurs men det har jag inte gjort. Den här kursen är ett test därför att egentligen är det Stanford University som har börjat med den här typen av kurser, och nu ville man göra en svensk version. Det har varit väldigt roligt, dels var det om hårdvara och mjukvara, lite moderna rön när det gäller säkerhet som säkra lösenord, nätfiske, sabotageprogram och så, och dels är det roligt att se hur man tänker när man gör datorer, när man fixar till dem så de går att använda.
– Jag ville lära mig mera om vad som finns innanför skalet på datorer. Sen tycker jag det är roligt att lära mig något nytt och jag tycker det är roligt att vara i ett nytt sammanhang. Men programmering kommer jag nog inte att ägna mig åt, och bildbehandling vill jag fixa på ett annat sätt.
– Nu ska det bli en fortsättningskurs, så vi ska gå lite längre. Det jag fått minst av är själva programmeringen, vi använde mycket tid åt bildbehandling.
Birgitta, som själv undervisar årsrika om IT, menar dock att man kan behöva jobba lite med pedagogiken för att anpassa undervisning för att passa deltagarnas förutsättningar.
– För många äldre är datorer som en vattenyta, man kastar ut en sten och ser inte vart den tar vägen. När jag förklarar för någon så brukar jag använda min våning som en mental bild för datorn; i ett rum har jag bilder, i ett annat har jag dokument. I chiffonjén lägger jag vissa bilder, et cetera.
– Man möblerar den och lägger sedan allt på sin plats direkt. Och då brukar de förstå.
Vi talar vidare och försöker komma till grunden för vad drivkraften är bakom ett intresse. Nyfikenheten är ingången menar Birgitta, det är den utlösande faktorn för kunskapstörst och den drivande kraften för att ta till sig nya saker.
– Jag har alltid lärt mig saker, jämt. Jag lärde mig läsa själv när jag var ganska liten. Jag har lätt för att lära och har alltid hoppat på olika kurser för att jag tycker att det är roligt att se sammanhang och förstå saker. Jag lär mig inte mekaniskt, jag lär mig för att förstå varför det fungerar som det gör. Det intresserar mig.
Att vara nyfiken och att bejaka sin nyfikenhet kan ha evolutionära fördelar. Med nyfikenhet följer en öppenhet och flexibilitet för det som man ännu inte stött på.
– Jag såg ett så himmelens intressant program på tv som handlade om hur människor ursprungligen har spritt sig från Afrika. De som utvandrade från Afrika och kom till Europa mötte inom kort en ny istid. Då var de tvungna att ompröva sitt sätt att överleva, det som de var vana vid fanns inte. Tillräckligt många klarade sig genom att använda sin kapacitet att hitta på nytt.
Stigande ålder är inget hinder för nyfikenhet menar hon. Bara för att man fyllt 80 så betyder det inte att man inte kan vilja lära sig mera om exempelvis programmering. Men att utforska det okända är också att träda in i områden kan inte känner, vilket kan var skrämmande.
– För tillfället är jag nyfiken på hur det är att vara död. Egentligen tror jag att det är precis samma sak som att inte vara född. Men man vet ju aldrig.. Fast det är ingen brådska med det. Människor är nog olika mycket nyfikna, och de som inte är så nyfikna är de som sitter och gnäller och vill att saker ska komma till dem.
Men öppenheten för det nya och det man inte känner behöver inte bara leda till ett intresse för saker och innovationer, det präglar även relationerna mellan människor menar Birgitta.
– Jag tror att det är svårt att få ett samspel om man inte är nyfiken. Nyfikenheten är en ingång till en annan människa, frågan och svaren visar hur vi är.
– En stor del av nyfikenheten tror jag består av intresse för andra människor, man vill lära känna dem och se hur de funkar. Och att vara med barn, där ser man människan utan förställningar och pålagringar. Om man som barn bara sitter och spelar datorspel så matas man passivt. Den som är nyfiken och själv går ut och söker sin föda utvecklas på ett annat sätt. Utan nyfikenhet skulle ingenting uppfinnas. Vi kanske aldrig lämnat Afrika. Vi kanske aldrig hade utvecklats till människor?
Som före detta dagbarnvårdare har Birgitta stor erfarenhet av barn. Lekfullheten och frågvisheten kan både vara stimulerande, men också bitvis lite uttröttande. Men nyfikenheten går också hand i hand med kreativiteten.
– När min dotter Anna var liten var hon väldigt frågvis. Till slut sa jag en gång att ”Nu orkar jag inte svar på fler varför-frågor, jag vill inte höra varför en gång till!”. – ”Barbör?”, sa hon då genast.

DELA