Cecilia Malmström: En kantiansk ö i en hobbesiansk värld

Foto: iStock

I den sjuttonde delen av NU:s idédebatt lyfter EU-kommissionären Cecilia Malmström frågan om EU kommer klara av att stå fast vid sina principer om marknadsekonomi och liberal demokrati i en värld där dessa värden inte längre tycks vara på modet. 

”Är EU en kantiansk ö i en hobbesiansk värld?”. Frågan lyftes av Europaforskaren Björn Fägersten i ett panelsamtal vi deltog i för cirka ett år sedan. Med frågan avses ungefär huruvida EU är en isolerad förkämpe för den liberala världsordningen i en värld som alltmer tycks vara på tillbakagång till traditionell maktpolitik. Där som filosofen Kant har fått låna sitt namn till en idealistisk syn på världen, med länder som arbetar mot ett gemensamt välstånd, har den tidigare Hobbes kommit att associeras med en mer ”realistisk” syn på världen – en värld där suveräna stater inordnas i en anarki med ständigt hot om konflikt.

Om svaret på frågan ovan under förra våren var något tvekande, är svaret idag ett tydligare ja. På relativt kort tid har vår omvärld undan för undan börjat gunga ur den liberala världsordning den vaggats in i sedan andra världskriget.

EU, tillsammans med övriga internationella institutioner från efterkrigstiden, har kanske i viss mån alltid varit kantianska öar i en hobbesiansk värld. Tillsammans med Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken, Världshandelsorganisationen (WTO) och FN föddes EU ur efterkrigstidens ruiner. De är institutioner som syftar till fred och välstånd, med ideal som stod i bjärt kontrast mot den värld vars aska de uppstod i.

Den världsordning dessa institutioner växte fram ur kallas ofta den liberala världsordningen. Detta eftersom det – i en bredare mening – var på liberala värden som dessa institutioner vilade, så som ett aktivt främjande av marknadsekonomi. USA var i stort institutionernas arkitekt, och således även deras garant. Sedan Sovjets fall har denna världsordning varit mer eller mindre obestridd. Detta föranledde statsvetaren Francis Fukuyama att redan 1992 sia om den politiska historiens slut – liberalismen slutgiltigt vunnit historiens ideologiska kamp.

Om ändå så vore fallet.

Cecilia Malmström
Cecilia Malmström, handelskommissionär och tidigare EU-minister.

Några veckor efter panelen där den inledande frågeställningen dryftades, lät den amerikanska presidenten veta att EU skapades för att utnyttja USA. Ytterligare några veckor efter det tangerade han det uttalandet med att säga att EU är en fiende till USA. Det är en hiskelig historieskrivning.

Dessa uttalanden är fragment av en ny övergripande amerikansk utrikespolitisk riktning, vars mål kan sammanfattas i titeln på det tal Mike Pompeo höll här i Bryssel för några månader sedan: ”Restoring the Role of the Nation-State in the Liberal International Order”. I korthet förstår den som läser talet mellan raderna att den amerikanska administrationen är orolig för att dess globala dominans utmanas av status quo – inte minst genom en till synes outtröttlig tillväxt i ett tilltagande auktoritärt Kina. Och eftersom status quo (ante) är den liberala världsordningen, är det den USA vill ändra.

I linje med detta har USA dragit sig ur Parisavtalet och Iranavtalet. Man har ifrågasatt sitt åtagande i NATO, och i största allmänhet blivit mer konfrontativ mot allierade, samtidigt som man hyllar ledare som tidigare som bäst betraktats som oliktänkande.

Det utrikespolitiska område där denna kamp kanske framförallt utspelar sig råkar vara inom världshandeln – mitt policyområde. Någonstans mellan panelen förra våren, och den amerikanska presidentens uttalanden om EU, belades europeisk export av stål och aluminium till USA med tullar. Tullarna motiverades med hänsyn till amerikansk nationell säkerhet. För att uttrycka det annorlunda: Vi lever sedan förra våren i värld där svenskt stål anses utgöra ett hot mot USA:s inre säkerhet. Om vi tycker det känns surrealistiskt, kan man tänka sig hur det är för de 22 av EU:s 28a medlemsländer som är medlemmar i NATO.

I talet underströk Pompeo vidare vikten av att reformera WTO, för att möta en alltmer aggressiv kinesisk statskapitalism, med investeringar i känslig infrastruktur och patentstöld. Vad han däremot undanhöll åhörarna var att USA sedan en tid blockerar tillsättandet av nya domare i WTO:s överprövningsorgan. För att WTO:s tvistlösningsmekanism ska kunna fungera, krävs minst tre domare. I höst väntas en av de tre kvarvarande domarna gå i pension. Med andra ord kan det multilaterala handelssystemet inom kort bli helt tandlöst. Då riskerar vi djungelns lag på handelsområdet, där godtyckliga tullar liksom de USA införde förra året blir vardag.

Här måste hastigt tilläggas att EU i stort delar synen på utvecklingen i Kina, och behovet av att utveckla multilaterala organisationer likt WTO. Men EU vill göra det inom ramarna för den världsordning det europeiska samarbetet själv är en produkt av. Den liberala världsordningen har definitivt sina svagheter. Men det har varit ett system som garanterat relativ fred och utveckling de senaste 70 åren, eftersom det har definierat gemensamma mål och regler. Det har varit förutsättningen för välståndet hos det ekonomiskt starka men militärt svaga Europa. Men det fungerar bara så länge det finns ett ömsesidigt förtroende för att reglerna efterföljs. USA har varit den världsmakt som sett till att reglerna följs. Tills nyligen.

Som Lennart Nordfors lyfter i sitt bidrag till denna artikelserie, ligger hotet mot den liberala demokratin som nationellt styrelseskick idag inte i revolutionära rörelser. Istället ser vi på alltfler platser i västvärlden hur man undan för undan förskjuta och utmana de normer en liberal demokrati förutsätter. Samma beskrivning gäller nog dessvärre även för den liberala världsordningen.

Sverige och EU är således inte bara utsatt för internt tryck mot liberalismen, som förtjänstfullt har lyfts av flera skribenter i denna artikelserie. Sverige och EU är även utsatta för ett externt tryck i form av en ny världsordning.

Konsekvenserna detta får för EU och i förlängningen Sverige går sannolikt inte att underskatta.

En föraning får vi kanske från det fransk-tyska manifest för en europeisk industripolitik som nyligen lanserades. I den ingick bland annat en idé om att lätta lite på EU:s konkurrensrätt, för att kunna tillåta exempelvis den tyska industrijätten Siemens och den franska tågtillverkaren Alstom att bilda ett megakonglomerat, stort nog att konkurrera globalt med amerikanska och kinesiska motsvarigheter. Min kollega EU:s konkurrenskommissionär Margrethe Vestager har hittills inte tillåtit detta, med hänvisning till att det i slutändan blir EU:s tågresenärer som får betala. Samma strategi föreslår en mer aktiv roll från staten för att blockera uppköp och investeringar i bolag från särskilda intressenter utanför EU. Man vill också luckra upp statsstödsreglerna för att stater ska kunna ta en mer aktiv roll i att understödja det privata näringslivet. Idag är statsstöd till det privata näringslivet inte tillåtet inom EU, för att undvika ojuste konkurrens mellan medlemsländernas stater.

Manifestet gör mycket klart i vilken kontext det uppstått: ”When some countries heavily subsidize their own companies, how can companies operating mainly in Europe compete fairly? Of course, we must continue to argue for a fairer and more effective global level playing field, but in the meantime, we need to ensure our companies can actually grow and compete.”

En förändrad världsordning kommer sätta press på omvandling inom breda policyområden. Det frankstyska industrimanifestet är sannolikt bara ett exempel. Denna förändring kan komma att ligga i konflikt med de liberala principer och värden som läsare av denna publikation brukar hålla högt. I grunden samma principer som Sveriges och EU:s ekonomiska och politiska system vilar på.

Kan EU förbli en kantiansk ö i en hobbesiansk värld? Kommer EU stå vid sina principer om marknadsekonomi och liberal demokrati i en värld där dessa värden inte längre tycks vara på modet? Har EU den ekonomiska och politiska förutsättningen för att axla rollen som bärare av dessa ideal – som garant för systemet när USA drar sig tillbaka? Dessa tror jag är EU:s stora ödesfrågor framöver.

Cecilia Malmström är EU:s -handelskommissionär.

DELA