Därför blev Bertil Ohlin inte statsminister

”Den socialistiska majoriteten undanröjd – Folkpartiets framgång det genomgående draget i söndagens rekordval”. Så löd rubriken över åtta spalter i Dagens Nyheter den 22 september 1948.

Bertil Ohlin var valets segrare. Han förde sitt Folkparti från hyggliga 12,9 procent krigsårsvalet 1944 till enastående 22,8 procent 1948. Men socialdemokraternas Thage Erlander kunde regera vidare.

Andrakammarvalet därefter, 1952, skulle Ohlin få sin andra chans. Med affischer som ”Stopp för skatter som lamslår” drev folkpartisterna kampanj på politikens huvudplan. Debatten mellan Ohlin och Erlander i Vasaparken samlade tiotusentals åhörare.

Ett centralt tema i valrörelsen var hoten från sovjetkommunismen. Koreakriget rasade och i valrörelsens upptakt i juni blev två svenska flygplan nedskjutna av MIG-plan över internationellt vatten i Östersjön. I juli dömdes en journalist från kommunistpartiets tidning Norrskensflamman, Fritiof Enbom, tillsammans med fyra andra för spioneri för Sovjetunionens räkning.

När rösterna var räknade kunde Ohlin räkna in ytterligare en framgång. Hans liberaler besatte ännu ett mandat och tillsammans med de två andra borgerliga partierna summerades 115 mandat mot socialdemokraternas 110. S blev bara jämnstora med borgarna om de räknade in kommunisternas 5 mandat.

Tage Erlander var inte naiv om kommunisterna. I sina memoarer skriver han om dessa år att ”För kommunisterna här hemma var åren efter Hitler–Stalinpakten 1939 och fram till den ryske diktatorns död mer än vanligt förnedrande. Robotmässigt upprepade man de åsikter som dekreterades i världskommunismens huvudstad, Moskva.”

Erlander visste var han hade kommunisterna. Ändå tvekade han inte att räkna in deras mandat när regeringsmakten skulle erövras. Socialdemokraterna ville, och vill, sätta sig i kanslihuset och sedan laga efter läge. Som statsminister ville Erlander också säkra fler tuvor att hoppa på och inledde regeringssamarbete med Bondeförbundet.

Bertil Ohlin är den (hittills) mest framgångsrika liberala ledaren i efterkrigstidens Sverige. Att han inte kunde bilda regering någon gång under de 23 år han ledde folkpartiet beror på omständigheter som mandatfördelningsmetoder, första kammarens sammansättning och Bondeförbundets utsvävningar. Men avgörande var att Tage Erlander var redo att göra vad som krävdes för att behålla regeringsmakten, även att räkna in mandaten från de kommunister som han tyckte så illa om.

Kan man säga att Erlander gjorde fel? Borde han ha avstått från att regera? Borde han ha ingått en Decemberöverenskommelse och tackat nej till kommunisternas stöd och överlämnat statsministerposten till Ohlin? Nej, jag tycker inte det. Instinkten att samla stöd för att kunna regera är ett av demokratins fundament. Erlander använde kommunisternas röster när det passade. Och han satte polisen på dem, när det passade.

Vill man inte skapa majoriteter för den egna politiken, trots att man kan, är man nog för god för att nå inflytande. Det gällde på 50-talet. Och det gäller i dag.

Johan Jakobsson

DELA