Därför gick det som det gick i Hässleholm

Lena Hallerby

John Bruun är mannen som över en natt i slutet av februari blev känd över hela landet. John är Liberalernas gruppledare i Hässleholm och den som i ilska lämnade kommunfullmäktigesammanträdet när han insåg att kamraterna i ”rest-Alliansen” skulle rösta fram en sverige-demokrat till posten som fullmäktiges 1:e vice ordförande. Nu har två månader gått sedan dess och han har fått lite distans till det som då hände.

NU träffar John Bruun en eftermiddag alldeles efter påsk. Han kommer direkt från sitt arbete som högstadielärare i SO-ämnen på en skola i en angränsande kommunen. Över en kopp kaffe berättar han vad som egentligen hände på det ödesdigra fullmäktigemötet i februari.

– Det hela började egentligen långt tidigare, närmare bestämt på måndagen efter valet 2014. Då blev jag uppringd av tidningen här som undrade om vi kunde tänka oss att samarbeta över blockgränserna för att bilda en majoritet. Jag sade då klart och tydligt att det fanns två partier (V och SD) som vi inte ville samarbeta med, men för övrigt såg vi inga problem.

John Bruun berättar S, MP, C och V sedan snabbt formerade sig för att ta över makten i kommunen, trots att de tillsammans bara har 30 mandat och det behövs 31 för -majoritet.

– Jag tänkte att de kanske skulle vända sig till oss eller KD i ett försök att nå majoritet, men de hördes aldrig av till något av de kvarvarande Allianspartierna. Jag hade kunnat tänka mig någon form av samarbete om de hade slängt ut V. Tillsammans skulle vi då haft de erforderliga 31 mandaten.

Men ingen förfrågan kom och plötsligt hade kommunen tre politiska block varav inget hade egen majoritet. Förutom det rödgröna blocket fanns det som John Bruun benämner som ”rest-Alliansen” (M, L och KD) med 15 mandat tillsammans samt ett tredje block bestående av SD och det lokala partiet Folkets väl med 16 mandat sammanlagt.

Den hösten fick den styrande minoriteten igenom sin budget eftersom de olika blocken röstade på sina egna budgetar. Ett år senare, hösten 2015, hade dock SD och Folkets väl kommit på att de, när deras eget budgetförslag hade fallit, kunde rösta på ”rest-Alliansens”. Så skedde, men den styrande rödgröna minoriteten valde att sitta kvar och regera med ”rest-Alliansens” budget.

– Budgetarna var tillräckligt lika för att Socialdemokraterna skulle kunna säga att ”vi fick igenom en stor del av vår budget”, berättar John Bruun.

Vad hände då när budgeten för 2016 skulle tas?

– Vi hade fått en del varningsklockor från ekonomikontoret och dragit ner på investeringarna samtidigt som vi inte ville skjuta till extra pengar till skolan. Dessutom ville vi i ”rest-Alliansen” vara mer företagarvänliga än de rödgröna samt öppna för fler aktörer när det gäller fiberutbyggnaden. Vi insåg därför att vi inte skulle kunna göra som vi brukar och ta budgeten nämnd för nämnd. I stället förslog vi att vi först skulle besluta om skattesatsen och sedan ta budgeten i dess helhet. Det ledde i sin tur till att de rödgröna sade att de ställde sina platser till förfogande.

– Ett par dagar före budgetfullmäktige i november kom de styrande och ville att vi i ”rest-Alliansen” skulle göra om vårt förslag, men så snabbt går det inte. Vårt förslag var väl förankrat i våra respektive partier.

Vad gjorde ni då?

– Vi satte oss i stället ner och började skissa på hur vi skulle göra om de rödgröna kastade in handduken. Vi tre var snabbt överens om att inte samarbeta med SD och inte heller ingå någon form av valtekniskt samarbete med dem. Det tog inte ens tio minuter att komma överens om det.

– Vi lusläste kommunallagen och kom fram till att vi skulle lösa upp de nuvarande nämnderna och införa en ny organisation med åttamannanämnder. Vi i ”rest-Alliansen” skulle ta alla ordförandeposter plus ytterligare en ordinarieplats, SD och Folkets väl skulle få två platser och de rödgröna fyra platser. I och med att vi hade ordförandes utslagsröst skulle vi kunna avgöra från fall till fall vem som vi ville stödja.

Vad hände sedan?

– Vi presenterade strax innan jul förslaget för de rödgröna som sågade det direkt. I stället skulle budgeten tas på nytt i januari. Alldeles innan det mötet kom den styrande minoriteten, som ännu inte hade avgått, och ville göra upp på nytt. De sade sig acceptera alla våra höjningar i budgeten, så nu var det bara upp till oss att även ta deras. Men de kunde inte ens presentera ett papper med förslaget som vi kunde gå tillbaka till våra grupper med, så vi var inte så intresserade.

Så budgeten togs ännu en gång, ”rest-Alliansens” vann återigen då SD och Folkets väl stödde förslaget, och den styrande minoriteten valde till följd av detta att avgå i mitten av februari.

Strax därefter var det dags för det fullmäktigesammanträde som skulle komma att ge genklang i hela Sverige. Ny fullmäktigeordförande skulle väljas och ”rest-Alliansen” nominerande moderaten Douglas Roth samtidigt som den avgångna rödgröna minoriteten sade att man inte skulle lägga sig i ordförandevalet.

– Då nominerade plötsligt SD en av sina till posten och deklarerade samtidigt ”att antingen tar vi alla ordförandeposterna eller så stöttar ni oss till vice ordförandeposterna i alla nämnder.” Vi i ”rest-Alliansen” blev helt tagna på sängen, ajournerade oss och gick ut för att diskutera.

– Då kände jag att ingen lyssnade på vad jag sade och blev fly förbannad. Dels över att SD skulle pressa mig att rösta mot min vilja men också för att S, genom att vara så bittra och inte ta sitt ansvar, gjorde detsamma. Så jag tog helt enkelt mina grejor och gick hem.

– Det var väldigt korkat och väldigt dumt gjort, men det insåg jag inte just då. Jag skulle ha stannat kvar och lagt ned min röst, då hade det blivit jämnt, 30-30. Som gruppledare ska man inte heller överge sin grupp. Nu valde de tre i L-gruppen att gå på det alternativ som de ansåg vara det minst onda, nämligen att stödja förslaget om att SD skulle få vice ordförandeposterna och inte ge dem makten att helt styra kommunen.

John Bruun hann knappt hem förrän kommentarerna började välla in på Twitter och Facebook. Och telefonen började ringa.

– Jag hade aldrig trott att det skulle anta sådana proportioner. Delar av partiledningen var också väldigt fördömande utan att ens ha pratat med någon av oss.

– Och det fortsatte nästa dag och nästa dag. Min telefon ringde kontinuerligt och jag hade svårt att sköta mitt jobb som lärare. Media till och med ringde till min chef och klagade på att jag inte svarade. Jag sov nästan inte alls de första två veckorna utan allt malde i huvudet och jag tog natten till hjälp för att lösa problemen.

Hur gick ni vidare?

– Bara några dagar efter fullmäktigemötet träffade vi liberaler Christer Nylander, som är länsförbundsordförande i Skåne. Det var ett jättebra möte. Han varken fördömde eller läxade upp oss utan -resonerande uteslutande om hur vi skulle agera framåt.

Men sedan valde din parti-kamrat Mikael Koenen ändå att avgå?

– Ja, jag har aldrig känt mig så sviken som då, vi är goda vänner sedan länge. Det skedde i samma veva som det avslöjades att sverigedemokraten Ulf Erlandsson, som Mikael varit med och röstat fram, hade publicerat ett flertal rasistiska texter på Facebook. Mikael skämdes så mycket över röstat fram den ”tomten” trots att han hade försökt att göra det bästa av situationen och sedan bara fått skit för det.

– Allt som nu hade börjat att lugna ner sig startade på nytt. Men nu Mikael och jag har gått en runda i skogen, talat ut med varandra och lagt detta bakom oss. Vi är fortfarande goda vänner.

Funderade ni aldrig i ”rest-Alliansen” på att lägga -separata budgetförslag för att det som hände inte skulle ha hänt?

– Nej. Vi har lagt gemensamma budgetförslag sedan slutet av 1990-talet och vi har en mycket väloljad maskin. Och inget hade ju hänt när vi lade ett gemensamt förslag 2015.

Vad händer nu i kommunen?

– Till att börja med så har det som har hänt i alla fall fört med sig en del gott. SD håller på att implodera. De har haft svårt att palla trycket. Sex-sju stycken av deras förtroendevalda har hoppat av och de har svårt att fylla sina platser.

– Och bland de övriga politiska partierna har man börjat att inse att det är dags att samarbete. Jag hoppas att den situation som nu är, där kommunen kan liknas lite vid den flygande holländaren, snart ska lösa sig. Vi har i alla fall inlett samtal över blockgränserna, vilket är väldigt positivt, säger John Bruun.

Lena Hallerby

DELA