De olympiska idealen: ”…för mänsklighetens utveckling i harmoni”

Bilden är från skid-vm i Falun 2013.

De olympiska idealen är höga. Men OS är också en gigantisk affär – och stor omsättning lockar många med andra ideal än ädel tävlan.

När Pierre de Coubertin 1894 först formulerade den Internationella Olympiska Kommitténs stadgar, inspirerades han av dåtidens vurm för det antika Grekland och de ideal som tillskrevs den tiden. Sporten skulle förbrödra, sporra och bygga ”moralisk styrka” i utövarna. Redan i stadgarnas första paragraf sägs också att den olympiska rörelsen ska kännetecknas av dessa ideal och alltid följa ”grundläggande etiska principer”.

Lagd bredvid en betydligt krassare verklighet, med mutor, doping, konkurser och påkostade politiska skådespel framstår kanske stadgarnas ord som floskulöst munväder. Men det beror på betraktarens perspektiv. De olympiska idealen lever, men de lever i skuggan av Big Business och realpolitik.

När världens länder tågar in i den Olympiska stadion i Peyongchang, i Sydkorea, går förmodligen många blickar till den koreanska delegationen. De tävlande från Nord och Sydkorea går nämligen under samma flagga – en symbolisk gest, samtidigt som de senaste åren präglats av ökade spänningar kring Nordkoreas kärnvapenutveckling. Men i alla grenar utom damernas lag i hockey, tävlar de i separata lag för respektive nation.

Det är symboliskt. Både den eftersträvade förbrödringen och världspolitikens hårda realia i samma ögonblick.

Detta med nationerna och de tävlande är ytterligare en punkt som i alla fall delvis står i konflikt med idealen. Trots de nationalistiska tongångarna, när de tävlande tågar in under sitt lands flagga och tävlar i dräkter som ofta bär flaggans färger, är tanken i de olympiska stadgarna att varje idrottare som kvalificerat sig tävlar för sig själv.

Uppräkningen av de olympiska spelens dubbelnatur kan fortsätta. Tävlingarnas åskådare är på samma gång förenade, världen över, i en gemensam akt – och åtskilda av att heja på olika lag, olika idrottare.

Pierre de Coubertins ideal var att tävlandet i sig var målet. Men för både åskådare och tävlande är det medaljerna som hägrar. Framgångsrika idrottare som tar medalj, kan se fram emot inte bara en summa från den nationella olympiska kommittén i hemlandet, utan många andra fördelar. Inte sällan är olympiska medaljer hårdvaluta i förhandlingar om sponsringskontrakt.

Fram till 1986 var det formellt sett förbjudet för professionella idrottare att delta i de olympiska spelen. Det första fallet av diskvalificering, ägde rum efter olympiaden i Stockholm 1912. Den amerikanske fem- och tiokamparen Jim Thorpe var professionell baseballspelare. Efter långt övervägande beslöt IOK att han skulle diskvalificeras på grund av detta, trots att han inte deltog som baseballspelare. 60 år senare, efter att bestämmelsen om att enbart amatöridrottare fick delta börjat urholkas, upphävdes diskvalificeringen. Postumt.

Det var Sovjetunionen som började kringgå bestämmelserna. Genom att ange att deras idrottare hade andra yrken, men i själva verket i praktiken var statsanställda idrottsutövare, kunde de skola fram atleter som var mer framgångsrika än sina medtävlare som inte hade samma villkor. Kanada började ifrågasätta detta, när de såg sig besegras i ishockey gång efter gång. Till slut drog de sig ur tävlandet och vägrade komma tillbaka om inte alla länder fick likvärdiga villkor.

Steg för steg har idealen tvingats anpassa sig efter verkligheten. Kanske var det fel på idealen?

Pierre de Coubertins syn på det antika Grekland har anklagats för att vara tillrättalagd och alltför romantiserad. Och kritiken mot hans bild av hur de ursprungliga tävlingarna gick till, följer många av de uppräknade exemplen på konflikter ovan. De grekiska stadsstaterna satte stor prestige i att deras tävlande vann. Och det var många gånger en slags semi-professionella idrottare som deltog, menar i alla fall en del historiker. Fusk och doping förekom också, då precis som nu, även om metoderna var primitivare.

Även spelens funktion för att åstadkomma förbrödring och fred har ifrågasatts. ”Den olympiska freden” hindrade vare sig krigsutbrott eller avbröt pågående krig, under antiken.

De olympiska spelen har också anklagats för att ge diktaturer tillfälle att visa upp en tillrättalagd yta mot omvärlden medan deras övergrepp mot fri- och rättigheter förtigs. Från Nazitysklands propagandaseger i de första tv-sända tävlingarna 1936 till Vinter-OS i Sotji 2014 då Ryssland omedelbart efter spelen invaderade Krimhalvön, över sommarolympiaden i Beijing 2008 med en lång lista av påstådda men ofta outredda övergrepp.

Til syvende og sidst är spelen vad de är. Ett stort skådespel, en påkostad underhållning och en storslagen tävling.

Ulf Schyldt

DELA