Den banala godheten har valt att blunda

Mikael Wilmarsgård

Ann Heberlein är etiker, författare och debattör. I sommar kommer hennes nya bok ”Den banala godheten” (Greycat Publishing House) ut.  NU träffade henne i hennes hemstad Lund för ett samtal om den nya boken.

Själv beskriver hon boken som en uppgörelse med en som hon ser havererad integrationspolitik och ett oreflekterat förhållningssätt till det mångkulturella samhället. Hon menar att den svenska politiken, inte minst integrationspolitiken, i decennier har präglats av det som hon kallar en banal godhet.

Den banala godheten har hävdat att vi inte får ställa grupper mot varandra, förbjudit tal om volymer, gjort förövare till offer och blundat för antisemitism, hedersförtryck, antisocialt beteende och gängkriminalitet, skriver hon i bokens förord.

– Begreppet den banala godheten är en vidareutveckling av filosofen Hannah Arendts tankar kring den banala ondskan.

– Hannah Arendt beskriver den banala ondskan som en konsekvens av en oreflekterad handling, det vill säga det handlar inte om att någon velat göra fel utan det har bara blivit fel.

Ann Heberlein har överfört det tankesättet till det som hon kallar den banala godheten och menar att bara för att intentionen är god och man vill göra gott så behöver det inte innebära att handlingens konsekvens blir god.

Tvärtom menar hon finns det mängder av gärningar där intention har varit att göra gott men konsekvensen ändå blivit den motsatta.

– Svensk politik under de senaste decennierna är en konsekvens av en banal godhet. En slags oreflekterad välvilja. Där man velat väl och gott men inte tänkt efter vilka konsekvenser som olika beslut och handlingar kan få.

Den banala godheten har lierat sig med kulturrelativismen, banat väg för separatism och formulerat värdegrunder. Den banala godheten har varit upptagen med att förstå terrorister i stället för att bekämpa terrorism. Den banala godheten har valt att inte se att Sveriges förorter förvandlats till områden där andra lagar och normer råder än resten av Sverige. Den banala godheten tycker synd om människor i stället för att betrakta dem som fria individer med ett eget ansvar. Den banala godheten har lett Sverige rakt ner i en avgrund, fortsätter hon i bokens förord.

– Den banala godheten blir som mest tydlig i integrationspolitiken. Alltför många beslut har fattats utifrån känslomässiga bevekelsegrunder medan rationalitet och förnuftsargument har avfärdats som omänskliga.

– Den svenska integrationspolitiken har präglats av naivitet och av principer om omhändertagande, godtrogenhet, relativism och offerideologi.

– Vi vill gärna se alla människor som goda. Och godast är de som det är synd om. Och mest synd är det om dem som bor i förorten och om det är synd om dem så kan de inte göra fel. Det blir en slags idealisering av offerskapet. Men det är djupt problematiskt synsätt. Det har lett till att vi inte vågat ställa människor som vi ser som svaga till svars och därmed har de verkligt svaga drabbats.

Hon tar upp frågan om hedersvåld och debatten kring övergreppen på badhus runt om i landet som exempel där den banala godheten velat gott med där det ändå blivit fel.

Oviljan att åldersbestämma ensamkommande är ytterligare  ett exempel där den banala godheten fått styra, menar Ann Heberlein.

– Man har velat en liten grupp väl utan att reflektera över hur ens välvilja kommer påverka andra. Man har inte velat tro att någon kan ljuga om sin ålder. Men välviljan har fått konsekvenser.  Oviljan att åldersbestämma ensamkommande har lett till att barn har placerats bland vuxna och att barn har utsatts för fruktansvärda övergrepp på våra hvb-hem.

Ann Heberlein är kritisk till hur det svenska samhället förhållit sig till mångkulturen.

– I Sverige har mångkulturen blivit en ideologi och inte bara ett deskriptivt begrepp över ett samhälle som inkluderar många olika grupper av människor. Det har blivit något eftersträvansvärt som man inte får ifrågasätta.

– Problemet med mångkultur är inte pluralismen av människor med olika etniskt ursprung utan mångfalden av värdesystem. Ett samhälle behöver ett antal värderingar och normer som alla i samhället sluter upp bakom.

Hon menar att Sverige behöver en grundlig diskussion om värderingar, normer och principer.

– Vi måste komma fram till vilka värderingar som är viktiga för oss och kräva att alla som bor här ställer sig bakom dem.

– Titta på USA. Där säger man att alla som är amerikanska medborgare måste ställa upp på ett antal idéer. Sedan kan du vara Swedish American och mycket annat.  Du behåller din identitet samtidigt som du ansluter dig till de gemensamma idéerna. Så borde vi resonera i Sverige. Man ska kunna vara svensk-somalier, svensk-iranier eller vad man nu är men för att vara svensk måste man ställa upp på några grundläggande värderingar.

Debatten om huruvida det finns svenska värderingar eller inte kallar hon surrealistisk.

– Många förnekar på fullt allvar att det finns något som vi kan benämna som svenska värderingar. Debatten har nästan blivit surrealistisk. Självklart finns det svenska värderingar. Vår syn på jämställdhet och samkönade äktenskap är bara två exempel. Det är värderingar som nu utmanas och som vi måste stå upp för.

– Jag tror att vår oförmåga att se vad som är en typisk svensk värdering kan förklaras med  att Sverige i århundraden varit en monokultur och att vi därför har haft svårt att se vad som utmärker oss. Vi har svårt att se att vi är rätt speciella. Det är först under de två senaste decennierna som vi har blivit ett mångkulturellt samhälle.

Enligt Ann Heberlein finns det en  koppling mellan synen på mångkultur och den som hon ser misslyckade integrationspolitiken.

– Det svenska koncensustänkandet gör att vi tycker att det är obehagligt att klandra andra. Det har gjort att vi inte sätter gränser utan i stället väljer att gå tillmötes. I dag är det fullt möjligt att leva ett liv i Sverige utan att lära sig svenska och att anpassa sig en millimeter till svenska värderingar. Konsekvensen har blivit segregation och att parallella samhällen växer fram.

Ylva Westlund

DELA