Lena Vysjinskaja. En av de människor jag kommer ihåg mest från åren då jag som journalist hade förmånen att se och berätta om världen.
Vi möttes i maj 1995, tio år efter att hon gick ut skola 169 i Moskva. 1985 var också året då Michail Gorbatjov tog makten i Sovjetunionen. Lena tillhörde den första generationen som klev ut i vuxenlivet i ett töväder av glasnost och perestrojka, öppenhet och nydaning. 1995 ville jag få reda på hur det gått för Lena och några av hennes klasskamrater. Jag mötte också Vladimir, som ännu var kommunist, och Michail som blivit högerextremist. De båda brann för sina extrema ideologier.
Men det är Lena jag kommer ihåg mest. Lena Vysjinskaja, vars efternamn bygger på det slaviska ordet för höjd. Och som upphöjd såg jag henne. Hon var en av 100 000 som i augusti 1991 gick till Vita huset för att försvara den spirande demokratin med sin egen kropp mot kuppmakarnas försök att kväva friheten i sin linda.
Men när vi träffades då i maj 1995 hade Lena gett upp. Hon trodde inte längre på demokrati. Hon trodde inte längre på politik. Hon trodde inte längre på att hon kunde göra samhället bättre. I stället var det familjen som gällde, sa hon i intervjun som jag gjorde i hennes lägenhet med utsikt över Moskvafloden.
Efter intervjun bjöd Lena på te. Vi fortsatte att prata. Jag använde de stora orden om demokrati och marknadsekonomi. Lena den upphöjda tog orden, knycklade ihop dem och slängde dem i golvet. Hon sa att demokrati var när andra bestämde över henne. Marknadsekonomi var när andra stal hennes saker.
Jag sa att hon ju mycket väl visste vad demokrati och marknadsekonomi var.
Lena tittade föraktfullt på mig. Kort sa hon att det inte spelar någon roll vad det står i läroböckerna, när det ser ut som det gör i verkligheten.
Medan Vladimir och Michail brann, hade Lenas låga falnat. Och inte bara hennes låga. De där åren i Ryssland såg och berättade jag om ett demokratiskt experiment som misslyckades.
Den gångna tiden har minnena av det där samtalet med Lena kommit tillbaka. I dag finns en Lena också vid Potomacfloden i Washington, vid floden Wisła i Warszawa och vid Mälaren.
I dag räcker det inte att se och berätta. Vi måste agera. Varje Lena ska vi prata med. Varje Lena ska vi försöka vinna tillbaka. Varje Lena behövs för att slåss för demokratin.
