En resa från förtvivlan till livsglädje

Ylva Westlund

Varje år får över 9 400 svenska kvinnor bröstcancer. En av dem är Maria Weimer, riksdagsledamot (L). I slutet av föregående år blev hon diagnostiserad med bröstcancer. I dag är hon friskförklarad och vill berätta om sin cancerresa – en resa som började i förtvivlan och slutade i livsglädje och insikten om att ett cancerbesked inte behöver vara en dödsdom.

En tidig decemberdag för knappt ett år sedan fick Maria Weimer beskedet som skulle komma att förändra allt. Du har cancer, berättade läkaren som satt framför henne i undersökningsrummet på Akademiska sjukhuset i Uppsala.  Tre ord som många fasar att få höra och som nu plötsligt blev Marias verklighet. Knölen i  bröstet var inte alls en svullen körtel som hon trott utan en liten cancertumör. Livsglädjen förbyttes mot dödsångest. Framtidsdrömmar bleknade och planeringen av en sista tid i livet började ta form.

Några veckor tidigare hade Maria känt en knöl i sitt vänstra bröst.  En rund liten ärta som inte funnits där tidigare.  Först hade hon inte  någon tanke på att knölen skulle kunna vara något annat än en ofarlig körtel.  Jag är så ung, hade hon tänkt. Inte kan väl jag drabbas av bröstcancer? Maria är i dag 38 år. När hon blev sjuk var hon 37 år. Endast fem procent av alla kvinnor som årligen får bröstcancer är under 40 år.

– Jag pratade med en kompis och kom fram till att det ändå nog var bäst att kolla upp knölen även om jag var helt övertygad om att det inte var cancer.

Mammografiundersökningen som hon snabbt skickades till visade inga avvikelser. Fler undersökningar gjordes. Provresultaten från biopsin skulle komma att ta några veckor och Maria hann åka utomlands. När hon kom hem från sin resa låg kallelsen till magnetröntgen i ett kuvert på hallgolvet.

– Jag insåg inte ens då det fulla allvaret. Vad kallelsen egentligen sa men jag började känna en viss oro. Framför allt blev jag förbannad och tänkte: Ni kan ju inte kalla mig till en röntgen utan att berätta om varför jag ska röntgas.

Så kom den där dagen när tre ord från en läkare förändrade allt.  Maria Weimers mamma och bror hade rest ner till Uppsala från Sveg för att följa med till sjukhuset. Maria berättar om hur hennes bror inte kunde hålla tårarna borta när de träffades kvällen innan läkarbesöket. Hur han förstod vad läkaren skulle komma att berätta för dem men inget sa.

– Han var rädd och visste väl som den läkare han är att en kallelse till magnetröntgen och de andra undersökningarna jag gått igenom bara kunde betyda en sak.

– Jag minns hur vi gick genom Uppsala. Det var i början av december. En vacker vinterdag.  Mamma och min bror skällde lite på mig för att jag var sen som vanligt.

Vad tänkte du när du fick beskedet?

– Jag var helt oförberedd. Trots alla tecken hade jag inte trott att det var cancer. Jag tänkte väl som många andra gör: Inte kan jag drabbas.

– Jag blev självklart förkrossad och genast rädd för allt som väntade. Inte minst för alla de biverkningar som läkaren berättade att jag riskerade få av cellgifterna. Jag fick nästan ingen av alla dessa biverkningar men det visste jag ju inte där och då.

Få fick veta att hon var sjuk.

– Jag bestämde mig redan i samma stund som jag fick beskedet att jag inte ville berätta om min sjukdom, att bara mina absoluta närmaste skulle få veta. Jag kände att det här är något jag behöver göra på egen hand.

– När min pappa hastigt gick bort för fem år sedan tvingades jag hantera alla andras sorgeberättelser och dödsångest när jag berättade om hans död samtidigt som jag själv höll på att drunkna i min egen sorg. Jag kände att jag inte orkade gå igenom samma sak en gång till. Jag orkade inte möta andras känslor just då utan ville lägga all energi på att överleva. Jag ville heller inte att andra skulle tycka synd om mig.

– För min familj var mitt beslut om tystnad väldigt jobbigt. De ville berätta. Min bror sa: Fattar du inte? Jag måste få berätta att min syster har fått cancer. Jag måste få gråta öppet. Men jag bönföll dem att inte berätta och sa till min bror: Du måste lyssna på mig. Det är jag som äger berättelsen om min sjukdom.

Sorgen över pappans död finns fortfarande där och kanske var det därför som hon efter bara några dagars förtvivlan lyckades hantera sitt eget sjukdomsbesked så pass bra som hon sedan gjort, menar hon själv.

– Jag hade redan haft en livskris och kände att jag inte orkade med en till.  Men helgen direkt efter beskedet var hemsk. Jag var övertygad om att cancern var spridd i hela kroppen och att jag snart skulle dö. Det fanns inget som tydde på det. Röntgen visade att cancern inte hade spridit sig.

– Den helgen gjorde jag en lista på allt jag ville uppleva innan jag dog. På listan stod bland annat att jag ville tillbringa så mycket tid som möjligt med mina syskonbarn och att jag ville åka längs Highway 1. Överst stod att jag önskade få uppleva en allra sista sommar.

– Jag kände mig så oerhört ensam under den där helgen. Alla andra ska fortsätta att leva, tänkte jag. Allt ska fortsätta som vanligt men jag ska inte få vara med.

Fem dagar efter beskedet opererades Maria Weimer och i slutet av januari påbörjades cellgiftsbehandlingarna. Hennes dödsångest ersattes av tillförsikten om att allt skulle gå bra och att hon snart skulle vara frisk.

– Jag började se sjukdomen som ett projekt som jag skulle ta mig igenom.

Under hela behandlingsperioden valde Maria Weimer att fortsätta arbeta. Arbetet gav energi och hjälpte henne att klara av allt det svåra, berättar hon.

– I början kände jag inte av cellgifterna.  Men efter varje dos blev kroppen allt mer nedbruten och jag blev tröttare och tröttare. Då hjälpte det att ha ett arbete att gå till. Jag ville inte ligga hemma och tänka på döden och leta efter biverkningar. Att åka till riksdagen och träffa alla fantastiska kollegor stärkte mig. Där kändes allt nästan som vanligt.

Jan Björklund var den enda i riksdagsgruppen som hon berättade om sjukdomsbeskedet för.

– Jag behövde förklara min frånvaro under operationsveckan och anförtrodde mig till Jan. Han reagerade oerhört fint och inskärpte i mig att inga uppdrag var viktigare än att jag skulle bli frisk igen. Han var ett viktigt stöd för mig under behandlingen och skickade ofta ett stödjande sms när han visste att jag skulle få cellgifter en viss dag.

– I det stora hela fortsatte mitt liv som vanligt men givetvis fanns det dagar då jag grät massor och kände mig förtvivlad. När jag bröt samman hade jag min familj och mina närmaste vänner som alla visste vad jag gick igenom.

– Jag tycker Sara Danius beskrivning av livet som cancersjuk stämmer väldigt väl in på min egen upplevelse. I sitt vinterprat berättar hon om sin egen bröstcancer. Många säger att livet som cancersjuk handlar om att kämpa mot cancern men min upplevelse är precis som Sara Danius. Det handlade inte om en kamp utan om underkastelse. En total underkastelse till behandlingen och sjukvården.

– I slutet av min cellgiftsbehandling kände jag mig oerhört trött på allt. Trött på att känna mig orkeslös. Trött på alla sjukhusbesök, piller och behandlingar.

I dag är Maria Weimer friskförklarad. Redan efter operationen räknades hon som cancerfri. Cellgifterna behövdes som en extra försäkring mot att inga cancerceller skulle finnas kvar.

Strax före midsommar var all behandling avslutad och läkaren friskförklarade henne.  Sommaren som hon ett halvår innan trott skulle bli hennes sista blev i stället början på hennes fortsatta livsresa.

– Cancern har gett mig ett nytt djup i livet och ett bevis för att jag kan ta mig igenom svåra kriser. Den har givit mig insikt om att vi alla måste tillåta oss själva att vara svaga och vikten av att berätta om vår svaghet för andra. Även i en tuff bransch som politiken är.

– Jag orkade inte berätta om min cancer när jag blev sjuk men nu vill jag berätta.

Varför väljer du att berätta om din sjukdom nu?

– Jag blev inspirerad av Efva Attling som hållit sin sjukdom hemlig men som nu under bröstcancermånaden valt att berätta om att hon varit sjuk. Jag vet av egen erfarenhet hur andras cancerberättelser stärkte mig när jag blev sjuk.

– Nu vill jag berätta min historia, bidra med hopp och visa att ett bröstcancerbesked inte är detsamma som en dödsdom. Att få cancer är fruktansvärt men det behöver inte innebära mer än sex månader av tuffa cellgiftsbehandlingar. Jag vill också få chansen att säga: Tjejer kolla era bröst. Jag hittade min knöl på egen hand. Den hade aldrig synts på mammografi eftersom den låg i utkanten av bröstet. Hade jag inte hittat den vet vi inte hur allt gått. Och inte minst är jag fruktansvärt stolt över mig själv. Jag har gått från ett tufft besked genom en tung behandling ut på andra sidan, ut i resten av livet.

– Min berättelse är en påminnelse om döden men den handlar än mer om att bejaka livet.

Ylva Westlund

DELA