EU-toppmötet: Bräcklig överenskommelse om asylfrågan löser inget

Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Foto: EU-kommissionen/Mauro Bottaro

Det var mycket som stod på spel när EU:s ledare möttes i Bryssel i slutet på förra veckan. Inte minst hoppades många på en uppgörelse kring migrationspolitiken. Det blev med nöd och näppe ett urvattnat förslag, som
dessutom kanske faller under de kommande veckorna. 

Under stor dramatik producerades ändå en överenskommelse om någonting, även om diskussionen fick hålla på ända in på småtimmarna. Italiens nye premiärminister, Guiseppe Conte, begärde ordet precis innan diskussionerna planerat att avslutas och lade in veto mot allt om inte  migrationsfrågorna löstes först. Men vad innebär egentligen överenskommelsen?

Att uttalandena var vaga i kanterna när EU-ledarna kom ut från förhandlingsrummen klockan 04.30 lokal tid, är kanske inte att förvånas över. Men vartefter detaljerna kommit fram i efterhand, har det också uppstått tvekan om uppgörelsen kommer att hålla.

Tidigt förklarade Ungern, Polen och Tjeckien att de inte ställer upp på att ta emot flyktingar som sökt asyl i Tyskland, även om de tidigare passerat genom något av dessa länder. Den frågan var viktig för Angela Merkel, eftersom den skapat splittring med CDU:s regionala bundsförvant i Bayern, CSU som skulle kunna leda till en regeringskris.

Totalt sett 14 länder står dock bakom överenskommelsen om omfördelning, varför det inte riskerar att krascha hela förslaget.

Det är kring Dublinförordningen och dess följder som motsättningarna är som störst. En strikt tillämpning skulle placera ett orimligt stort ansvar på de länder som har en del av EU:s yttre gräns, dit flyktingar kan ta sig. Samtidigt är det i flera av dessa länder som motståndet mot ett gemensamt asylsystem är som störst.

Europaparlamentarikern Cecilia Wikströms förslag om gemensam asylpolitik har fokuserat på ett kvotsystem och ändrad innebörd av Dublinförordningen. En majoritet har ställt sig bakom det det förslaget i Europaparlamentet.

– Grundproblemet är att vissa länders regeringar ser att även om dagens asylsystem inte fungerar, så kommer mycket få asylsökande till deras länder, säger hon.

– Eftersom dessa regerings-företrädare bara har ett mål, att inte ta emot några flyktingar i sitt land, så försöker de blockera alla lösningar som bygger på solidaritet.

Hur bedömer du läget för en uppgörelse nu? 

– Det beror helt på om medlemsländerna till slut visar en vilja att fatta ett demokratiskt majoritetsbeslut eller om de kommer att fortsätta att låta ett fåtal extrema länder blockera de gemensamma lösningar som EU så väl behöver.

– En solidarisk asylpolitik där Europas länder delar på ansvaret är den enda vägen framåt för oss. Under min ledning antogs vårt förslag till en reviderad Dublinförordning med en överväldigande majoritet redan i november 2017 och sedan dess har jag varit redo att leda och inleda förhandlingarna med ministerrådet.

– Däremot har medlems-länderna anledning att vara självkritiska till att de låter ett fåtal extrema länder blockera ett beslut under alldeles för lång tid.

Fredrik Malm, riksdagsledamot (L) och talesperson i asyl- och migrationsfrågor, instämmer i Wikströms bedömning.

– Tyvärr ser det svårt ut. Vissa medlemsstater vill inte ta emot flyktingar överhuvudtaget och blockerar alla konstruktiva förslag.

– Det största hindret är frågan om en jämnare fördelning av asylsökande i medlemsstaterna. Men detta är nödvändigt för att avlasta till exempel Grekland och Italien.

– Problemet är inte den svenska linjen, utan snarare att man varit för mjäkig mot till exempel Orbáns Ungern, menar Fredrik Malm.

Vad händer om det drar ut på tiden? 

– Idag står vi utan någon fungerande asylpolitik i Europa. Skulle en liknande situation som 2015 inträffa igen så skulle vi vara illa förberedda, säger Cecilia Wikström.

– Men det finns inget som hindrar att man fortsätter att arbeta med frågan under nästa mandatperiod.

Situationen nu är svår att få översikt över menar hon.

– Det är ärligt talat väldigt svårbedömt. Vad som står klart är att om medlemsländerna vill förhandla denna fråga med Europaparlamentet innan EU-valet i maj nästa år så måste de enas om en linje mycket snart. Annars får man fortsätta arbetet under nästa mandatperiod.

Cecilia Wiksröm är dock fortfarande hoppfull, åtminstone på längre sikt.

– Politik är ett maratonlopp och det gäller att vara mer uthållig än konkurrenterna. Det tänker jag vara. Jag kommer att fortsätta arbeta med detta och är övertygad om att sunt förnuft till slut kommer att segra, avslutar hon.

Fredrik Malm  är också bekymrad över att en gemensam lösning på EU-nivå dröjer.

– Då minskar förtroendet ytterligare för att EU kan hantera detta i ett gemensamt asylpaket. Fler länder lär gå vidare med egen lagstiftning.

– Högerpopulisterna vill precis detta, och de känner medvind nu.

Håller du med om att de länderna som bråkar mest nu har tagit ett orimligt stort ansvar? Hur löser vi det?

– Nej, egentligen inte. Det stora problemet är snarare de medlemsstater som inte tar ansvar. Att bråka är okej om man är konstruktiv.

Asyl- och migrationspolitik är både inrikespolitik, just nu en mycket inflammerad fråga i såväl Sverige som många andra medlemsstater, och en EU-gemensam fråga. Det betyder att oförmågan att komma fram  till ett gemensamt beslut på toppmötet, kommer att påverka valrörelsen i Sverige.

Liberalerna tillhör de svenska partier som  satt stort hopp om en gemensam överenskommelse som en central del i den nationella migrationspolitiken.

Hur påverkar detta den inrikespolitiska debatten? Kan vi fortsätta att säga att detta måste lösas på EU-nivå, om det ser ut som det faktiskt inte går? 

– Vissa delar av asylpaketet kan man gå i mål med. Men om man inte lyckas på EU-nivå bedömer jag att stödet för att behålla den restriktiva tillfälliga asyllagen lär stärkas.

Ökar detta splittringen inom Alliansen?

– Nej, det tror jag inte. Vi har lite olika uppfattningar och de lär fortsätta komma till uttryck när frågan behandlas oavsett detta.

Text Ulf Schyldt  

DELA