EU:s sociala pelare: En fråga om rättvisa – ­eller en dödsdom för den svenska modellen?

En av de frågor som seglat upp i den europeiska debatten under den här mandatperioden, är frågan om unionen ska ta ett ökat gemensamt ansvar för social trygghet i medlemsländerna. Det är inte en enkel fråga. 

NU-redaktionen har bett Liberalernas EU-parlamentariker, Cecilia Wikström och Jasenko Selimovic att tillsammans med ordföranden i EU-programgruppen, Oscar Wåglund Söderström, reda ut vad de tycker om frågan i allmänhet och inte minst det konkreta förslag om införande av en gemensam minimirättighetslagstiftning på arbetsrättsområdet, som behandlades i EU-parlamentet i höstas.

Cecilia Wikström, Foto: Europaparlamentet

De sociala och ekonomiska skillnaderna mellan medlemsländerna är idag enorma. Det är ett viktigt skäl bakom Cecilia Wikströms ställningstagande.

– Jag stödjer tanken på att vi behöver ett mer socialt Europa för att vår kontinent ska kunna hålla ihop. För att den fria rörligheten ska kunna fungera i praktiken måste det finnas acceptabla sociala skyddsnät i alla medlemsländer. Särskilt diskrimineringen av minoriteter måste upphöra.

– Det är inte heller hållbart i längden att medellönen i exempelvis Bulgarien ligger på under 600 euro per månad, där måste vi hjälpas åt att se till att dessa länder kommer ikapp övriga Europa.

Oscar Wåglund Söderström

Även Oscar Wåglund Söderström är inne på samma linje.

– Den ekonomiska tillväxten i en rad EU-länder är rekordhög, och bäst går det i de östra delarna av unionen. Men samtidigt som många får det bättre står stora grupper helt utanför arbetsmarknaden och saknar utsikter till jobb, när kraven på utbildning och kvalifikationer höjs.

– Trots välståndsökningen i Rumänien och Bulgarien är marginaliseringen av romer är så allvarlig att människor tvingas hundratals mil norrut för att tigga för sin försörjning.

– Att miljontals människor runt om i Europa exkluderas istället för att jobba och bidra till välfärden är ohållbart. På många håll väntar en explosionsartad ökning av välfärdskostnader när allt färre unga ska försörja allt fler äldre. Samtidigt förlorar EU i konkurrenskraft när Kina och andra ekonomier i Asien växer så det knakar, säger Oscar Wåglund Söderström.

Jasenko Selimovic, Foto: Peter Knutsson

Jasenko Selimovic är mer kritisk till den utformning som nu diskuteras och hade hellre velat se en annan väg.

– Jag har opponerat mig mot den sociala pelaren av huvudsakligen två skäl. För det första för att alla som förespråkade pelaren hävdade att det inte skulle bli lagstiftning, utan baseras på frivillighet.

– Men nu ser vi att, precis som vi som var motståndare hävdade, det blev direktiv och lagstiftning som rör den svenska arbetsmarknaden, bland annat.

– För det andra förändrar den lagstiftningen den svenska modellen på ett drastiskt sätt. I Arbetsmarknadsdirektivet vill man till exempel införa en rad definitioner och begrepp som helt enkelt inte finns i Sverige och som i praktiken kommer att avgöras i EU.

– Till exempel vill man avgöra tvister på arbetsmarknaden i EU, införa europeiska -inspektioner – och allt detta flyttar makten över svensk arbetsmarknad till EU. Därför opponerar sig nu alla partier mot det.

– Men vad var poängen att driva på den sociala pelaren om nu alla protesterar mot konkreta förslag i den?, undrar Jasenko Selimovic kritiskt.

Även Cecilia Wikström som var positiv till grundidén, har viss kritik mot de förslag som levererats. Ett arbete för ökad social rättvisa behövs, menar hon.

– Däremot betyder det inte att man nödvändigtvis behöver harmonisera varenda del av våra sociala system eller arbetsmarknader för att uppnå detta.

–  Jag stödjer den sociala pelarens tanke om att utvärdera de nationella systemen på ett liknande sätt som gäller exempelvis för utvärderingen av euroländers budgetar. Det är en process där man kan sätta press på länder att tillhandahålla rimliga sociala rättigheter till alla sina medborgare.

– I vissa frågor kan det även behövas lagstiftning för att garantera en viss miniminivå vad gäller rättigheter.

– Jag tycker däremot inte att det finns något stort mervärde av exempelvis omfattande full harmonisering av arbetsmarknadsregler, särskilt om det skulle göra det svårare att behålla väl fungerande system som de nordiska partsdrivna arbetsmarknadsmodellerna, säger Cecilia Wikström.

Som sig bör, för en ordförande för en programgrupp som ska tänka visionärt, vill Oscar Wåglund Söderström se frågan i ett globalt perspektiv.

– Det är nu vi behöver dra nytta av vår gränslösa, gemensamma marknad och se till att vi gynnar innovation, teknisk utveckling, digitalisering och rörlighet, så att nya jobb kan skapas i Europa och fler kan njuta frukterna av globaliseringen.

– För det är bara när hela den europeiska ekonomin lyfter som EU åter kan bli aktör att räkna med i världsekonomin. Det kräver i sin tur samhällen som håller ihop, där alla får chans till en utbildning eller hjälp till omställning när olönsamma jobb försvinner.

– Ska Europa klara de stora utmaningar vi står inför behöver ett antal EU-länder genomföra genomgripande reformer för att öka utbildningsnivån, skapa hållbara trygghetssystem och göra det mer lönsamt att arbeta.

– Att EU enats om ett antal minimirättigheter kring utbildning, jämställdhet, a-kassa, sjukförsäkring, barnomsorg, omställning, tillgång till vård och rättigheter för funktionshindrade är därför ett viktigt steg. Men ännu viktigare är att rättigheterna omsätts i praktiken. EU har en central uppgift i att utvärdera reformbehovet i varje medlemsland, göra tydliga rekommendationer, följa upp och regelbundet utvärdera vad som görs.

Även Oscar Wåglund Söderström har dock invändningar mot delar av de konkreta förslagen.

– Samtidigt som EU ställer tuffa krav på reformer finns det skäl att gå försiktigt fram vad gäller gemensam lagstiftning på det sociala området. Bindande EU-lagar är bra för att göra det enklare och tryggare att flytta till ett annat medlemsland. Här kan det göras mer för att förenkla och förbättra, exempelvis genom ett EU-gemensamt socialförsäkringsnummer och att e-legitimation fungerar överallt. Liberalerna borde även stödja förslaget om en gemensam arbetsmarknadsmyndighet som ska bidra till att reglerna kring den fria rörligheten fungerar bättre.

En stor del av kritiken har handlat om att EU:s förslag skulle vara ett direkt hot mot den svenska arbetsmarknadsmodellen, något som Jasenko Selimovic instämmer i.

– Ska några nivåer jämkas i EU blir det inte svensk nivå som gäller. Men det är ett mindre problem. Det stora problemet är att i EU finns huvudsakligen två modeller på arbetsmarknaden. I den ena, sydeuropeiska, har man facket med svagt organiseringsgrad, arbetsmarknad som styrs av den som har makten, där staten är huvudparter. Där har man väldigt många strejkdagar, och förändringar på arbetsmarknaden bemöts med protester på gatorna, såsom vi ser nu i Frankrike.

– I den svenska, eller nordiska, modellen är det parterna på arbetsmarknaden, arbetsgivare och arbetstagare organiserade i sina organisationer som är huvudparter. Där har man starka fack, väldigt få strejkdagar och konflikter löses i samtal mellan parterna på arbetsmarknaden. I och med införandet av den sociala pelaren flyttar vi oss väsentligt mycket mot den sydeuropeiska modellen vilket hotar att skrota den svenska

Oscar Wåglund Söderström vill dock framhålla vikten att ha ett gemensamt arbete för att höja levnadsstandarden för alla medborgare i unionen.

– Varje land har sin arbetsmarknadsmodell och olika modeller för trygghetssystem, och här ska EU inte detaljstyra. Målet måste vara att levnadsstandarden och det sociala skyddet höjs i de EU-länder som har stora problem, så att fler kan bli del av den globaliserade ekonomin – inte att reglerna ska se likadana ut överallt, avslutar han.

Ulf Schyldt

DELA