Folkmord är ett för litet ord

Riksdagsledamoten Robert Hannah Folkpartiet i Syrien
Aida Hanna som bor på flyktinglägret i Ainkawa Mall i Erbil, irakiska Kurdistan. Hon har flytt från Ninevehslätten. I famnen håller hon en bild på sitt barn Christina som slets ur hennes händer av ISIS.

Mellan den 13 och 21 februari besökte riksdagsledamot Robert Hannah tillsammans med LUF -Södertäljes ordförande Kara Hermez och svenskassyriern -Sargon Shamoon Irak för att samla information om vad politikerna på plats önskar för hjälp, hur flyktingarna i Irak lever och för att kunna föra -vidare flyktingarnas egna berättelser. Här är Robert Hannahs dagbok från resan.

13 februari – en dag full av sorg

Vi anländer till flygplatsen i Erbil i irakiska Kurdistan på morgonen efter en red-eye flight och blir upplockade av Lina Bahram, assyrisk ledamot av kurdiska parlamentet. Lina tyckte inte att vi skulle vänta med att se verkligheten som flyktingarna lever i. Efter att ha checkat in på hotellet spenderade vi hela dagen med att besöka flyktingläger för att samtala med flyktingar tillsammans med den amerikanska biståndsorganisationen Assyrian Aid Society. Vi besökte flyktingläger i såväl kyrkor som lokaler som icke-färdigställda byggnader. De flesta har nyligen fått flytta in i plastbaracker istället för tält. Men livskvaliteten är ändå låg – rent vatten saknas ofta och de flesta saknar en framtidstro.

På det första flyktinglägret plockade jag upp en liten pojke som visade sig heta Josef – han såg precis ut som jag gjorde som en liten pojke.

Hans pappa kom genast upp till mig och sade med en hjärtskärande röst: ”Ta med honom till Sverige. Allt jag önskar är att han växer upp i trygghet och får en utbildning”.

I ett annat flyktingläger träffade jag en kvinna som heter Jamela. Hon kom till flyktinglägret från en assyrisk stad som heter Bartella med sina tre barn efter att Isis släppt henne och hennes barn. Hennes man frihetsberövades istället. Hon överlevde men hennes yngsta dotter misshandlades svårt – hon har idag hjärnskador.

Robert Hannah Syrien
Robert Hannan i sin hemby ­Armash i Irak, där han fortfarande har kvar släktingar. Även här bor ett tiotal flyktingfamiljer.

14 februari – samtal med assyriska partier

Ännu en hektisk dag efter intrycken från den första dagen. Vi träffade fem assyriska partier och hade möten från morgon till sen kväll. Samtliga assyriska partier – från höger till vänster – var överens. Om inte det assyriska folket får självstyre på Ninevehslätten, den enda platsen i Irak där man idag utgör majoritetsbefolkningen, kommer folket fly Irak. Framtidstron är låg bland flyktingarna och man litar inte på andra folkgrupper i Irak efter allt som har hänt de senaste 30 åren med konstant krig där kristna folkgrupper ständigt har drabbats hårdast.

15 februari – besök i kyrkor och brist på internationellt stöd

Dagen ägnades åt att träffa kyrkliga ledare och att göra besök på flyktingläger som drivs av kyrkor. Förutom de assyriska biståndsorganisationerna så kommer all hjälp från andra kyrkor runt om i världen till de assyriska kyrkorna. Det stod klart för mig idag efter samtliga besök att inte en enda lägerledare, assyrisk politisk ledare eller kyrklig ledare har fått en endaste krona från svenskt eller annat internationellt bistånd.

Berättelser om sunnimuslimska grannar som man har levt med i fred under många år som kidnappat, våldtagit, mördat och bortfört yezidiska flickor och kvinnor är hjärtskärande.

16 februari – besök i Kurdiska parlamentet och Erbil

Den assyriska parlamentsledamoten Lina Bahram bjöd in oss att besöka kurdiska parlamentet. Säkerhetsarrangemangen var stora men parlamentet har en lång väg att gå när det kommer till teknisk utrustning och stöd till partigrupper. Jag fick även möjlighet att samtala på svenska med vice talmannen Dr. Jafar Ibrahim Aamenki som har varit politisk flykting i Sverige. Jafari och jag hade ett långt samtal om svenska stridande för Isis. Vi var båda överens om att Sverige gör för lite för att stoppa unga svenskar från att komma till Irak och Syrien för att döda lokalbefolkning och strida mot peshmerga och irakiska trupper. Vi samtalade även om den assyriska gruppens rättigheter – efter att jag blivit arg över att Dr. Jafar genomgående kallade mig för kristen och inte för assyrier, vilket visade sig under resan vara ett stort problem i både Irak och irakiska Kurdistan.

17 februari – besök på helig assyrisk mark i Ninevehslätten

Vi vaknade tidigt. Med en personlig livvakt körde vi mot assyriernas heliga stad Alqosh som ligger i de fria delarna av Ninevehslätten. Staden ligger endast 10 kilometer från Isis front på Ninevehslätten som kurdisk militär håller. Ett besök för en assyrier i hemlandet är aldrig komplett utan ett besök i Alqosh, som är över 3 500 år gammalt och Rabben Hormizd klostret från 600-talet som är inbyggt i berget ovanför Alqosh. Angelina Jolie tog nyligen ”selfies” från klostret under ett besök i Alqosh. I Alqosh besökte vi flyktingläger, barnhem och träffade politiska ledare. Flyktingarna i Alqosh levde i bättre harmoni än de flesta andra flyktingar vi träffat trots närheten till Isis. Det berodde på att samtliga bodde hemma hos andra assyrier och fick skydd av dem. I den assyriska gemenskapen känner de sig trygga – i brist på förtroende för andra grupper i Irak. På kvällen tog vi oss vidare till irakiska Kurdistans tredje största stad Dohuk med en stor assyrisk minoritet.

Flyktingfamiljer i Alqosh Syrien
Utdelning av mat till de cirka 500 flyktingfamiljerna i Alqosh.

18 februari – möten i Dohuk och besök i min hemby Armash

Dagen började samtal med yezidiska flyktingar, NGO:s och politiska ledare och tårarna kunde inte hållas borta. De flesta yezidiska flyktingar har tagit sig till Dohuk. Berättelser om sunnimuslimska grannar som man har levt med i fred under många år som kidnappat, våldtagit, mördat och bortfört yezidiska flickor och kvinnor är hjärtskärande. Folkmord är ett för litet ord för att beskriva vad dessa människor har tvingats gå igenom. Efter samtalen satte vi oss i bilen och körde upp i bergen. Med en utsikt som slår det mesta kom vi fram till min egen hemby Armash – där min släkt har bott i hundratals år. Kindpussar, kramar och samtal med släktingar följde. Det var ett kärt återseende i en by som jag inte kunnat besöka på tio år. Men tyvärr även en dyster sådan – på tio år har majoriteten av byborna lämnat Irak. Istället bodde det idag flyktingfamiljer i de tomma husen.

Robert Hannah Folkpartiet i Syrien
Flyktingläger i Ainkawa, Erbil. Barnen har sin lekplats vid en generator – och leker i smuts. Pojken i ljusblå tröja heter Josef, hans pappa bad mig ta med honom till Sverige. Köket finns utanför baracken. Vattnet är smutsigt. Många funderar på att fly.

19 februari – sista samtalen i Erbil

Den sista dagen ägnade vi oss åt besök på flyktingläger i Erbil. Ännu en gång möttes jag av otroliga berättelser om kidnappningar, mord, bortföranden – som när Aida Hanna från Baghdede på Ninevehslätten tog upp en bild på sin kidnappade dotter Christina. Hon klagade inte som många andra – hon ville bara ha tillbaka sin dotter.

Upplevelserna och insikterna från Irak har stärkt mina åsikter i vad som måste göras för att stoppa Isis. Denna organisation kan endast stoppas militärt, men man måste ha en stark vetskap om att Isis har starkt stöd hos stora delar av Iraks befolkning, vilket gör att konflikten kommer pågå under lång tid. Det bästa som Sverige kan göra är att erbjuda hjälp på plats – istället för att öppna hjärtan i Sverige behöver en internationell skyddszon etableras så att flyktingarna kan återvända dit de kommer ifrån.

DELA