Försvarsmaktens veterandag: Vikten av politiskt stöd

Artikelförfattaren, Callis Amid, är själv veteran från flera Afghanistaninsatser. Här på veterandagen tillsammans med riksdagsledamoten Maria Weimer.

Den 29 maj firades Veterandagen, i år för första gången som flaggdag. Dagen ägnades åt att hedra de individer, veteraner som anhöriga, som värnat fred och frihet utomlands med syftet att förbättra livsvillkoren för helt främmande människor. 

Som veteran gläds jag över att fler och fler visar den erkänsla och respekt som vårt lands veteraner och anhöriga förtjänar. Även om Sverige är långt ifrån en veteranpolitik värd namnet har det ändock vidtagits mått och steg för ett bättre mottagande, samtidigt som folkvalda allt oftare uttrycker tacksamhet gentemot de män och kvinnor som realiserar den utrikespolitik som klubbas igenom på Helgeandsholmen.

Det sistnämnda, den politiska uppbackningen, kan inte nog understrykas och är något jag saknade rakt igenom mina tjänstgöringstillfällen i Afghanistan.

Motståndare till Afghanistaninsatsen (ISAF) skrev flertalet artiklar där sakfel varvades med grunda analyser utan att vare sig försvarspolitiker eller andra riksdagsledamöter besvärade sig att möta dem i debatten.

Till slut insåg jag att mina folkvalda företrädare, som efter riksdagsbeslut skickat iväg mig och mina kollegor till krigs- och konfliktzoner, inte var mogna uppgiften. Jag förstod att för att få till stånd en förändring kring svartmålandet av Afghanistaninsatsen behövde veteraner kliva fram och göra politikernas jobb, också. Jag kom därför att skriva flertalet artiklar om den Afghanistaninsats som pågick fram till 2014 (ISAF) och fokuserade särskilt på att vederlägga de många och grundlösa påståenden som florerade i debatten. Jag kommer framför allt ihåg ett sådant påstående där en tidigare försvarsminister, Thage G Peterson, lät påskina att civila afghaner hade fallit offer för svenska kulor och att antalet sades ”skifta från några tiotal till flera hundra” utan att presentera minsta tillstymmelse till bevis.

Som soldat i den svenska försvarsmakten förväntade jag mig aldrig att riksdagsledamöter skulle lösa ut stridssituationer. Jag förväntade mig att de skulle ta ansvar för de riksdagsbeslut som fattades, vilket skulle ha inneburit att de tagit debatten hemmavid och därmed visat veteraner att det fanns en politisk uppbackning för det arbete som uträttades långt hemifrån och med livet som insats.

Så blev det inte, istället fick svenska veteraner dels lösa uppgifter i insatsområdet och dels nyansera, förklara – och försvara – ISAF-insatsen efter hemkomst.

I dag ser situationen annorlunda ut. Som jag inledde med tycker jag att veteranpolitiken har förbättrats på senare år även om det finns en hel del kvar att uträtta.

Den politiska uppbackningen är, i mitt tycke, det absolut viktigaste och där finns det både skäl att vara stolt och hoppfull.

Liberalernas Maria Weimer tog nyligen en debatt på Twitter med Feministisk initiativs ungdomsförbund. Ungdomsförbundet försökte underminera Försvarsmakten rekryteringskampanj på Veterandagen men möttes av hård kritik av Weimer som belyste hur viktig militär personal är för att upprätthålla fred och frihet.

Weimer visade här prov på den politiska uppbackning som jag och många veteraner med mig så länge saknat. Om fler politiker följer Weimers exempel finns det goda förutsättningar för att förbättra relationen mellan dem som fattar beslut om insats och dem som realiserar den. Jag är hoppfull.

Callis Amid

DELA