Friheten på barrikaderna – Liberala partier går framåt

Emmanuel Macron, Frankrikes president. Bild: Wikimedia Commons/LeWeb 2014.

Neonationalismens framväxt under de senaste åren har ingen missat. Den skildras i media, diskuteras i artiklar och tv-soffor. Men att liberala partier firar framgångar i val har inte alls fått samma uppmärksamhet.

I maj vann den liberalt sinnade Emmanuel Macron det franska presidentvalet, nyligen lyckades hans parti vinna den största parlamentsmajoriteten något parti vunnit sedan 1960-talet och i våras såg vi hur liberala partier i Nederländerna vann stort. I båda dessa länder finns etablerade nationalistiska partier men gemensamt för länderna är att de liberala framgångarna varit större. Många pratar om en vind som vänt, men mycket tyder på att detta snarare är en liberal vind som förstärkts.

Sedan 2015 års början har det hållits parlamentsval i 27 europeiska länder och liberaler har varit framgångsrika i 19 av dessa. Räknar vi bort de länder där det inte finns etablerade liberaler och de länder (Danmark och Island) där liberaler sitter i regering trots försämrade valresultat så har liberaler bara backat i fyra länder.

Vissa framgångar har varit små, andra desto större och framgångarna har ofta skett i länder som vanligtvis inte sammankopplas med liberalism exempelvis Polen, Rumänien och Spanien. I en jämförelse med de nationalistiska partiernas resultat så kan vi se att liberaler varit mer framgångsrika i 16 länder och att liberala partier fortfarande är större i en majoritet av länderna. Också i lokalval har liberaler lyckats väl och ser vi till opinionsmätningar kan vi notera att alltfler nationalistiska partier backar medan de liberala partierna håller ställningarna.

Framgångarna sträcker sig dessutom bortom Europas gränser med valframgångar i Elfenbenskusten, Zambia, Hong Kong, Taiwan, Venezuela, Tanzania, Kanada, Filippinerna, Egypten, Sydafrika och många fler länder. I Afrika är liberala partier de snabbast växande, i Asien når liberaler sällan skådade framgångar och i Latinamerika växer alltfler rörelser fram. Även i Mellanöstern, en region som sällan kopplas till liberalism, har flera liberala partier varit framgångsrika. Inte minst i Libanon som numer styrs av ett liberalt parti.

Som liberala partier räknas här de som är medlemmar i Liberalernas europeiska och internationella paraplyorganisationer, ALDE och Liberal International. Bilden förstärks ytterligare om också framgången för gröna partier vägs in och om man tar med stödet för EU, som ökat i nästan vartenda land sedan fjolårets brittiska folkomröstning.
Många menar att vi ser framväxten av en ny ideologisk strid mellan nationalism och liberalism, mellan isolering och globalisering.

– Unga människor vill ha en ljus europeisk framtid och de ser möjligheterna som Europa erbjuder. Men krig och migrationsströmmar, stora företag som inte betalar skatt, terrorism och internationell brottslighet har gjort att många äldre känner att Europa inte längre kan skydda dem. I en sådan miljö är det inte förvånande att människor faller för nationalister och populister som predikar en falsk känsla av trygghet och en återgång till murar och stängsel sa Guy Verhofstadt, gruppledare för den liberala gruppen i Europaparlamentet, nyligen.

Journalisten och författaren Anne Applebaum har länge varnat för nationalismens framväxt men har på senare tid också börjat lyfta de liberala framgångarna.
– Jag träffar jämt massor av människor som vill hitta nya sätt att vara aktiva på. De strävar efter att bilda ett nytt parti, grunda en ny institution, ny tidning eller vad det nu kan vara. Jag upplever att det finns mycket energi när det handlar om att upprätthålla ekonomier och sätt att tänka, och undvika protektionism och nationalism, sa hon i en intervju med DN i februari.

Liberalernas europaparlamentariker Cecilia Wikström brukar säga att liberalismen är utmanad men inte uträknad. Den rådande situationen tyder på att hon har rätt, framförallt i det sistnämnda.

Anders Rehnberg

DELA