Hederskulturen romantiseras

– Vi börjar närma oss ett katastrofläge, säger Inger Stark när hon beskriver utveckling i Stockholms förorter. Skuggorna har kommit tillbaka, inflikar Zeliha Dagli.
Zeliha Dagli och Inger Stark kallar sig förortsfeminister. En gång i månaden träffas de tillsammans med andra kvinnor på ett kafé i Husby (en förort i nordvästra Stockholm) för att prata om jämställdhetsfrågor och hjälpa utsatta och förtryckta kvinnor.

Det hela började när Zeliha Dagli för ett år sedan skrev en debattartikel om sitt liv i Husby. Hon skrev att hon inte längre kunde leva det liv hon önskade. Att skuggorna från hennes förflutna, som hon kallar imamerna, återigen försökte kontrollera hennes liv.

Zeliha Dagli och Inger Stark bestämde sig för att lyfta in jämställdhetskampen i förorten. De började anordna träffar. Uppvakta politiker. Och startade Facebooksidan ”Förortsfeminism” tillsammans med Sakine Madon och Dinky Daruvala.

Zeliha Dagli och Inger Stark har arbetat med jämställdhetsfrågor och mot patriarkala kulturella strukturer i flera decennier.

Zeliha Dagli flydde till Sverige år 1985. Redan i sitt gamla hemland Turkiet var hon engagerad i kampen mot hedersförtryck.

– Jag var lärare. Jag såg hur flickor giftes bort mot sin vilja. Hur de inte tilläts studera. Hedersförtrycket var starkt. Våldtagna flickor tvingades begå självmord för att återupprätta familjens heder. Unga pojkar tvingades mörda sina systrar. Jag protesterade och fängslades.

i Sverige såg hon att kvinnor utsattes för samma förtryck. Hon började återigen protestera och göra sig obekväm. Skapade sig ovänner. Under flera år var hon aktiv i Vänsterpartiet, men har idag lämnat partipolitiken.

Inger Stark, vänsterpartist, har sedan morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal arbetat med hederskulturfrågor.

– Efter mordet på Pela började jag driva frågorna politiskt. Nästan ingen från mitt eget parti stödde mig. Hjälpen kom från andra partier. Så är det fortfarande, säger hon.
–  I Vänsterpartiet finns det många som kan frågan, men ledningen vill inte ta tag i den.  Det finns en föreställning om att en person som har flytt ett förtryck inte kan vara en förtryckare själv. Man är naiv. Engagerar sig en person i frågor som hedersförtryck och lyfter den negativa utvecklingen i förorterna då ses den peronen på något sätt per definition som islamofob och rasist i vissa kretsar.

Både Zeliha Dagli och Inger Stark har bott i Husby och i andra förorter och beskriver en som de menar förskräckande utveckling. De berättar om hur förlegade värderingar om kvinnans plats i hemmet har vuxit sig starka. Hur kvinnorna har tvingats bort från det offentliga rummet och hur kvinnor och unga flickor kontrolleras av sin omgivning.

– När jag flyttade till Husby var det ingen idyll. Men det gick att leva. Jag kunde röra mig ute. Jag kunde dansa med mina vänner. Dricka öl. Kritisera religionen. Vi (kvinnor red anm) tog del av föreningslivet, berättar Zeliha Dagli.

– Vi är på väg mot en utveckling med flera samhällen sida vid sida. Samhällen där det råder andra lagar och regler än i det övriga samhället. Där sharialagarna styr, fortsätter Inger Stark.

– Det har blivit extremare och extremare. Ingen vuxen är ute efter klockan sju. I centrum finns det bara unga män. Flickor och kvinnor kontrolleras. Mina väninnor väljer omvägar när de ska gå och handla. De vågar inte gå förbi vissa platser, fortsätter Zeliha Dagli.

– Efter Husbykravellerna, år 2013, har det accelererat. Det har spridit sig till andra förorter. I Rinkeby, Tensta och Husby börjar vi närma oss ett katastrofläge, menar Inger Stark.

– Det spelar ingen roll från vilken familj som flickorna kommer ifrån. Även om familjen är tillåtande utsätts flickorna för påtryckningar. Främmande män kontrollerar dem.

– Det har bildats en machokultur. Ungdomar som föds här romantiserar kulturen i sina föräldrars hemländer. Unga män kommer fram till mig och säger. Tant, varför pratar du om det som du gör? Sluta med det! Vår kultur är bra! Är du svensk, eller, berättar Zeliha Dagli.

Inger Stark och Inger Dagli menar att det för många inte längre finns några alternativ än det muslimska civilsamhället. Och ingen av dem skräder orden när de beskriver politikernas roll till den utveckling de ser.

– Beröringsskräcken till SD är ett stort problem. Man är så rädd att bli betraktad som rasist att man inte vågar lyfta problemen. Detta gäller mitt parti, men även Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vänsterns identitetspolitik är kanske ett ännu större problem. Den har en stor skuld till det vi nu ser, säger Inger Stark.


– Röstjagandet byggde den destruktiva utvecklingen i förorten, menar Zeliha Dagli.

– Jag kan säga, utan att darra på manschetten, att Alliansregeringen gjorde mer än vad den nuvarande regeringen  gjort. Jag gillade Nyamko Sabuni väldigt mycket. Men samtidigt är jag väldigt kritisk till hur Alliansen agerade när de styrde i stadshuset efter Husbykravallerna. De lade ned fungerande och viktiga verksamheter. Lämnade fältet fritt för destruktiva krafter, säger Inger Stark.

Båda menar att frågan måste tas på allvar och att det inte längre går att vänta med att agera.

– Bidragen till föreningar som bygger på odemokratisk grund måste stoppas omedelbart. Det måste undersökas vilka föreningar som får bidrag och ställas riktiga krav på dem som ska få bidrag, säger Zeliha Dagli.

– Myndigheterna måste tillbaka till förorten. Kvinnor måste åter synas i förorternas centrum, fortsätter Zeliha Dagli.

– Religiösa friskolor måste förbjudas. Och det måste upprättas tydliga riktlinjer för den kommunala skolan. Sådana finns inte idag. Pojkar på sju år får order hemifrån om att inte sitta bredvid flickor i skolan. Ingen i skolan vet hur de ska hantera dessa situationer. Den enskilda läraren måste få hjälp att agera, menar Inger Stark.

– Socialtjänsten har abdikerat. Barn behandlas med olika måttstockar. Vi får signaler att barn misshandlas av sina föräldrar helt öppet utan att någon griper in. Lagen mot barnaga gäller alla barn. Den flicka som kommer till socialtjänsten och ber om hjälp måste tas på allvar. Och man våga omhänderta dem, fortsätter Inger Stark.

– Kvinnorna i förorten vill stå på sina egna ben. Förortern behöver mer av den svenska kulturen. Vi känner redan våra egna kulturer, men behöver lära oss mer om den nya kultur som vi lever i. Demokratiska värdegrunder, medmänsklighet och sekularism ska vara överordnad allt annat, avslutar Zeliha Dagli.

Ylva Westlund

 

DELA