Hur ska vi tala om vi aldrig möts?

Inför årets upplaga av Almedalen orsakade nynazistiska ”Nordiska Motståndsrörelsen”, NMR, stort rabalder genom att söka och sen också få tillstånd för demonstration. Ända sedan dess har röster höjts för att bojkotta Almedalen, men när vi nu ser hur veckan inleds märks inte någon omfattande frånvaro.

Världens största arena för demokratiskt samtal har knappast krympt. Inte ens avstannat i växt. Möjligen har takten med vilket Almedalens veckoprogram sväller avtagit något. Men om det beror på de utlovade bojkotterna eller på den allmänna bristen på lokaler, hotellrum och annan yta för ytterligare seminarier och mingel är oklart.

Och det är bra, allt annat lika. Det svenska demokratiska samtalet mellan partier, medborgare, organisationer och företag är långt mycket starkare än en bisarr liten nazistsekt kan rubba. Låt oss minnas det.

Ändå är det oroande. Både att NMR är så pass strategiska att de planerar närvaro bara för att de vet att det ger uppmärksamhet. Och för att så många är beredda att ge dem det. Och för att vi är så valhänta i hanteringen.

Ett parti med så uttalat extrem agenda, vars anhängare skanderar dödshot mot kända politiker och inte sällan provocerar fram kravaller borde rimligen kunna stoppas från att vara inte den första, inte den femtonde utan den femhundrafemtonde organisationen som begär tillstånd vid samma tillfälle. På rimliga, lagliga grunder. Och ändå ge dem rätt att använda sig av det öppna samhällets friheter vid andra tillfällen. Kunde Motormännens Helnykterhetsförbund hindras från att ställa ut en veteranbil känns det konstigt att NMR måste släppas fram.

Almedalen kommer inte ensam. Redan förra året stod den högerextram tidskriften ”Nya Tider” på bokmässan. Inte heller då märktes någon uppslutning bakom bojkottskraven. Men ”Nya Tider” tjänade säkert många nya läsare på den fantastiska uppmärksamheten de fick. Nästan lika mycket – om inte mer – än de stora förlagen med stjärnförfattare.
Missta inte detta för ett försök att låtsas att frågan är enkel. För det är den inte. Men uppenbarligen är känslan av att det demokratiska samtalets arenor är hotade, mycket starkare än det hot som faktiskt materialiserar sig.

Och kanske är det därför som ingen riktigt tar det på allvar. Även om de säger sig göra det. Men samtidigt tar varje chans att spela ”gotcha” mot politiska eller andra motståndare, så fort tvekan uppstår eller någon föreslår en annan handlingslinje.
Uppenbarligen finns idag ingen konsensus kring hur den öppna debatten bäst värnas mot de högerextremas ständiga nålstick.

Så länge vi som tror på demokrati fortsätter att mötas, fortsätter att tala, fortsätter att driva vår tro på mänskliga rättigheter och ett öppet samhälle så hjälper vi till att upprätthålla det. Men för att göra det, måste vi mötas. Annars dödar vi det demokratiska samtalet långt mycket effektivare än ett tjog nazister i solglasögon och med slipsen instoppad i skjortan någonsin kan drömma om.

DELA