I väntan på ett livs­avgörande samtal

Fredrik Sjögren är kommun­politiker för Liberalerna i Malmö. Nu är han på väg tillbaka till vardagen efter sin tredje levertransplantation.

Förra året genomfördes 188 donationer i Sverige. Fredrik Sjögren är en av dem som fått ny lever.

Vi träffas på centralstationen i Malmö. Det är stökigt som det ofta är på järnvägstationer. Personer på språng, jäktade lunchgäster och personer som stämt träff. En plats i mångas vardag men som för Fredrik Sjögren var helt otänkbar bara för några månader sedan. Det liv som han tidigare sett som självklart – lunchmöten i alla hast, resor, arbete och dagishämtningar – var då långt borta. Hans dagar färgades istället av väntan på ett livsavgörande samtal. På beskedet att han äntligen skulle få en ny lever. Att vardagslivet skulle vända tillbaka.

Fredrik Sjögren berättelse är en berättelse om livet. En berättelse om oro och väntan men än mer om förtröstan och tacksamhet. Han har gått igenom tre omfattande transplantationer. Allt började 2009 när hans läkare konstaterade att Fredrik behövde en ny lever som ett resultat av den följdsjukdom han fått av den kroniska tarmsjukdom han haft sedan 20-årsålder.

– Den värsta tiden är tiden mellan att man fått beskedet att man behöver ett nytt organ och tills man kommer upp på väntelistan för ett nytt organ. Det måste tas en mängd prover för att se om ens kropp klarar av en så pass omfattande operation som en transplantation innebär. Man hinner tänka, vad händer om det visar sig att jag inte kan få en ny lever, många gånger.

Alla patienter som står på listan för en transplantation måste vara beredda att släppa allt de har för handen så fort beskedet kommer att finns ett nytt organ till dig.

– Jag minns att jag satt på kontoret när det ringde från Sahlgrenska. Jag tänkte men oj. Nu? Jag har ju massor att göra. Jag hade fått strikta instruktioner om att bege mig direkt till sjukhuset när samtalet kom, men det tog nog upp till en timme innan jag kom iväg. En lever klarar sig bara 24 timmar utanför kroppen, så det var ganska bråttom.

– En blandning av en känsla av eufori, äntligen är det dags och osäkerhet och rädsla sköljde över mig.

Operationen gick bra. Efter en tids sjukskrivning var vardagen åter där och tankarna på sjukdom bleknade. Men plötsligt förändrades allt. Vardagslivet förbyttes av sjukhusbesök och provtagningar.

– Under en kampanjdag i maj 2017 fick jag plötsligt ont i vänster axel. Så där som man kan få om man är spänd och stressad. Själv förstod jag inte hur sjuk jag var. Det gick flera dagar. Jag hade så ont att jag hade svårt att resa mig upp men jag envisades med att fortsätta arbeta. Man är så envis. Kanske även lite dum. Min fru tjatade på mig att kolla upp vad det var för fel. Till slut gav jag med mig. När jag kom in till akuten flyttades jag direkt till intensiven. Det tog inte mer än tre minuter. Läkarna på akuten förstod det jag inte förstått. Jag var akut sjuk och behövde omedelbart vård.

Fredrik hade drabbats av en mjältinfarkt. Hans mjälte hade kollapsat och hans lever och njurar slagits ut. Livet pausades. Väskan stod packad i hallen. Och vardagen färgades återigen av väntan på ett livsavgörande telefonsamtal.

– Jag blev sjuk i maj och redan i juli opererades jag.

Operation pågick i över 18 timmar och han var fortsatt sövd i flera dygn efter. Njurvärdena återhämtade sig snabbt men ett av levervärdena blev aldrig bättre. Den visade sig att levern Fredrik fått inte fungerade som man hoppats och för tredje gången fick Fredrik beskedet att han behövde ett nytt organ för att överleva.

– Transplantationen kunde inte göras direkt. Min kropp var tvungen att läka. Så det dröjde fram till maj i år innan jag fick en ny lever. Jag kände mig genast bättre. Men jag fick en del komplikationer. Jag tvingades göra några operation till, täta läckage men när de var klara så började värdena bli bättre. Idag är alla mina levervärden normala och nu handlar det om att bygga upp kroppen igen.

– Det där ett och ett halv året som jag väntade på min senaste transplantation har varit en lång och trist tid men nu kan jag äntligen se framåt. Jag har en son som fyller sex i år. Att han tvingats se mig så pass sjuk som jag varit har nog varit den värsta biten med allt detta. Viktigast har varit allt stöd jag fått. Familjen har betytt så mycket för mig. Min hustru, mina föräldrar och min bror har hela tiden varit där. Utan dem hade jag aldrig klarat av allt.

Fredrik berättar att han hela tiden haft tillförsikt att allt till slut kommer gå bra, men att rädslan stundtals gripit tag i honom. Tvivlet på hur allt ska sluta. Värst var det tiden kring hans andra transplantation.

– Läget var då så akut. Man var tvungen att hitta organ snabbt och hade inte tid att vänta tills de organ som passade mig allra bäst dök upp. Det var mentalt tufft.

– Längtan efter vardagen har varit så stark. Saker som kanske inte är så roliga ser jag plötsligt framemot. Hur roligt är det att gå och handla? Egentligen inte alls, men just nu är det fantastiskt.

text & foto Ylva Westlund

DELA