Inledande artikel publicerad på DN-debatt måndag 17 juni 2013. Därefter replik av Magdalena Andersson och Mikael Damberg (båda S, 17/6) och till sist en slutreplik av Ullenhag och Hamilton (18/6).
Stefan Löfven och andra företrädare för oppositionspartierna hävdar gång på gång att klyftorna i det svenska samhället ökar. De målar upp bilden av rika som roffar åt sig en allt större del av den gemensamma kakan, och att de fattiga blir allt fler. Men det stämmer inte. Studerar man statistiken över inkomstutveckling och inkomstspridning sedan mitten av 1990-talet saknas det stöd för hypotesen om kraftigt ökade inkomstklyftor i Sverige.
Det finns olika sätt att mäta fattigdom. Det har under maj hänvisats till en rapport från OECD som visar att den s.k. ”relativa fattigdomen” har ökat kraftigt i Sverige. Mätperioden är från 1995 till 2010.
Det är viktigt att förstå att detta relativa fattigdomsmått inte fångar in frågan hur många människor som lever i misär, och hur djup en eventuell misär är, utan istället mäter hur sammanpressad inkomstfördelningen är.
Det är därför detta mått kan utnyttjas för att påstå att Sverige år 1995 – ett land mitt i budgetsanering med hög arbetslöshet, stort budgetunderskott, höga räntor och kraftiga nedskärningar i välfärdssystemen – skulle ha varit ett bättre land än Sverige 2010.
Ett annat illustrativt exempel på måttets begränsning är Grekland: landet hade minskad ”relativ fattigdom” mellan 2007 och 2009. Innebär det att grekerna fått det bättre under finanskrisen? Knappast. Men när alla blir fattigare blir skillnaderna mindre, och den ”relativa fattigdomen”minskar. Omvänt kan alla få det bättre, men den relativa fattigdomen samtidigt öka.
Vad socialdemokratiska företrädare låter bli att säga är att den allra största delen av den ökade relativa fattigdomen och de ökade inkomstskillnaderna under perioden1995-2010 skedde fram till 2006/2007. Måttet fångar däremot inte in att de reala disponibla inkomsterna samtidigt ökade för alla inkomstgrupper från 1995 och fram till 2006/2007. Ökningen då var dock liten för de med sämst inkomster, och relativt stor för dem med högre inkomster.
Därefter, från 2006 till 2011, har de med högre inkomster inte dragit ifrån alls i samma omfattning. Efter 2006 har olika inkomstgrupper i större grad följt varandra när det gäller den procentuella utvecklingen av de disponibla inkomsterna. Undantaget är den tiondel av befolkningen med lägst inkomster, i snitt ca 6500 kr i månaden, som har fått en liten minskning av den reala inkomsten under perioden. Det är självfallet beklagligt men ändrar inte den övergripande slutsatsen att inkomstskillnaderna under Alliansregeringen inte förändrats i någon större grad.
Även Finanspolitiska rådet har undersökt frågan om ekonomiska klyftor och kommer till samma slutsats. Rådet, som oberoende granskar regeringens ekonomiska politik, kom i sin rapport nu i maj 2013 (kapitel 7) fram till att inkomstskillnaderna har varit närmast oförändrade mellan 2006 och 2011, trots den ekonomiska krisen. Rådet hittar i sin analys inte de kraftigt växande klyftor som oppositionen återkommande påstår skulle ha ökat.
Finanspolitiska rådet presenterar också ett annat viktigt resultat, nämligen att den sammantagna utjämningseffekten av skatter och bidrag mellan 2006 och 2011 har varit oförändrad. Det betyder att alla de förändringar som regeringen har genomfört när det gäller skatter och bidrag, sammantaget intehar ökat inkomstklyftorna i Sverige. Däremot visar rådets analys att fördelningspolitiken försvagades mellan 1995 och 2006/2007, d.v.s. samma slutsats som OECD, att ändringar i skatter och transfereringar under Socialdemokraternas tid vid makten ledde till ökade inkomstklyftor.
Ett pålitligt mått på spridningen av inkomsterna i ett samhälle är den s.k. Ginikoefficienten. Den fungerar som så att om alla i ett samhälle skulle tjäna exakt lika mycket är Ginikoefficienten lika med noll. Om – å andra sidan – en enda person skulle få alla inkomsterna är Ginikoefficienten 1. Alla samhällen ligger följaktligen någonstans mellan 0 och 1; Sverige på ca 0,3. Finanspolitiska rådet konstaterar att Ginikoefficienten är närmast oförändrad sedan 2007, och att de övergripande inkomstskillnaderna därmed inte har ökat i någon större grad.
Tränger man djupare in i statistiken bakom finner man inte heller något stöd för att de rikare skulle ha roffat åt sig en större del av den gemensamma kakan. Istället gäller att de som ökade sina inkomster i förhållande till andra grupper var de som 2006 låg i inkomstspannet 14 300 kr i månaden till 22 700 kronor i månaden (decilerna 5 till 9). De med allra lägst inkomster och de med allra högst inkomster hade 2011 en något litet mindre andel av de totala inkomsterna än år 2006. Vad som faktiskt har hänt med klyftorna under alliansregeringen är alltså att låg- och medelinkomsttagare har fått det bättre. Skillnaderna mellan 2006 och 2011 är dock relativt små.
Vissa vill i debatten skylla allt ont i samhället på ökade klyftor. Vi uppmanar alla att istället begrunda vad som faktiskt har hänt under alliansregeringen. Vi har haft en djup finanskris utan att klyftorna ökat nämnvärt och många med låga inkomster som fått det bättre. Är det höjden av orättvisa? Vi anser inte det.
Erik Ullenhag, integrationsminister (FP), 2e vice ordförande FP
Carl B Hamilton, ekonomisk-politiskt talesman (FP), professor
Replik av Magdalena Andersson och Mikael Damberg:
”Inkomstskillnaderna ökar snabbt i Sverige”
Publicerad 2013-06-17 15:59
Ingen: Källa: SCB, Hushållens ekonomi (HEK). Relativ fattigdom i Sverige. Procent av hushållen med disponibel i nkomst under 50% av medianinkomsten.
Inför förra valet lovade Moderaterna att inkomstskillnaderna i Sverige skulle minska. I sitt sommartal 2010 sa Fredrik Reinfeldt ”Världens minsta klyftor ska bli ännu lägre”. Nu visar en ny rapport från OECD att vi istället har gått från att ha världens lägsta inkomstskillnader till fjortonde plats i OECD-området, efter samtliga nordiska grannländer, skriver Mikael Damberg (S) och Magdalena Andersson (S).
Denna rapport har debatterats livligt de senaste veckorna, såväl i riksdagens kammare som i sociala medier. Borgerliga politiker har intagit alla möjliga ståndpunkter i frågan. Nyligen hävdade folkpartisterna Erik Ullenhag och Carl B Hamilton (DN Debatt 17/6) att klyftorna inte har ökat. Finansminister Anders Borg har tidigare sagt att klyftorna visst har ökat, men att de ökade mer under det socialdemokratiska regeringsinnehavet. Dessutom har moderater i riksdagen konstaterat att inkomstskillnaderna har ökat men att det är viktigt att de ökar ännu mer.
Oavsett vad regeringen vill ge sken av är det tyvärr otvetydigt så att klyftorna i Sverige istället växer. Till och med brittiska Financial Times, som knappast är känd för att vara särskilt inriktade på att minska inkomstklyftor, frågar sig om utvecklingen i Sverige inte har gått för långt.
Som både OECD och finanspolitiska rådet pekat ut har klyftorna i Sverige ökat sedan 1995, alltså under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Inkomstskillnaderna kan dock öka på olika sätt. Under Socialdemokraternas tid vid makten år 1994-2006 gick börsen upp med följd att kapitalinkomsterna ökade kraftigt och gjorde att den tiondel med högst inkomster fick kraftiga inkomstökningar. Alla svenskar såg dock tydliga förbättringar av sina inkomster.
De ökande klyftor vi sett sedanregeringsskiftet år 2006 är dock av en annan art. Det vi ser nu är hur den tredjedel av svenskarna med sämst inkomster halkar efter allt mer, och hur den tiondel med lägst inkomster till och med har förlorat i inkomst under regeringens fem första år.
Ett uttryck för detta är ökningen av den relativa fattigdomen i Sverige, alltså den andel av hushållen som har en inkomst som är mindre än häften av medelsvenssons. Denna grupp har enligt SCB ökat från 5,2 procent år 2006 till 8,3 procent år 2011.
Förklaringarna till att fler och fler halkar efter är mycket enkla. Arbetslösheten har skjutit i höjden under alliansens tid vid makten. Allt färre arbetslösa har idag ett försäkringsskydd och allt fler lever på försörjningsstöd och bidrag under längre perioder än tidigare. Barnbidraget har inte höjts sedan 2005. Pensionärer, med ett helt arbetsliv i ryggen, betalar dessutom idag en högre skatt än de som är i arbetsför ålder och har ett jobb.
Till skillnad från den tredjedel av svenskarna med lägst inkomster drivs det ekonomiska toppskiktets inkomster till stor del av konjunkturen och börsläget. Både vid it-bubblan 2001–2002 och de senaste årens finanskris har vi sett stora fall i de bäst bemedlades inkomster. Att regeringen tar äran för att det ekonomiska toppskiktet i Sverige inte ökat sina inkomster lika mycket under de senaste åren som under det socialdemokratiska regeringsinnehavet är alltså detsamma som att ta på sig äran för finanskrisen.
När vi under vår regeringstid såg tendenser till ökande klyftor var detta något vi socialdemokrater såg som ett stort problem och betraktade som en av Sveriges stora framtidsutmaningar. När nu nya rapporter visar på ökande klyftor verkar allianspartierna mest vara upptagna med att antingen låtsas som att det regnar, peka ut någon annan som ansvarig eller rentav välkomna de ökade klyftorna. Det duger inte.
Sverige är fortfarande ett av världens bästa länder att leva i. Vi har mycket goda förutsättningar. Men ny går utvecklingen åt fel håll. De ökade ekonomiska klyftorna är bara ett i raden av tecken på att vi är på väg mot ett kallare samhällsklimat. Arbetslösheten ligger idag på över åtta procent, ungdomsarbetslösheten är skyhög och skolresultaten har rasat under sex år i rad.
Sverige behöver en ansvarsfullregering som tar tag i våra gemensamma framtidsutmaningar.
För oss är detta en ödesfråga. Vårt lands framgång bygger på förmågan att hålla ihop och inte lämna någon bakom. Ett samhälle med stora klyftor kommer ofrånkomligen skapa stora skillnader i livschanser för nästa generation. Sverige har blivit känt som ett land med små klyftor och därmed en hög social rörlighet. Det är inte bara moraliskt rätt det är också ekonomiskt rationellt.
Mikael Damberg (S), gruppledare i riksdagen
Magdalena Andersson(S), ekonomisk-politisk talesperson
Slutreplik:
Av Erik Ullenhag och Carl B Hamilton
”Anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter” med regeringens politik.
(Slutreplik införd på DN-debatt, webben, den 18 juni 2013)
I en artikel den 17 juni (se ovan) bemötte vi de återkommande påståenden om ”ökade klyftor” som bl.a. socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven gjort t ex i Ekots lördagsintervju den 25 maj, och som socialdemokraterna nu delvis upprepar i sin reservation till regeringens vårbudget (FiU20), som debatteras och voteras i riksdagen imorgon onsdag 19 juni.
I en snabbt insänd replik den 17/6 vill Magdalena Andersson – ekonomisk-politisk talesperson (s) – och Mikael Damberg – gruppledare i riksdagen (S) – hävda att vi skulle ha fel i vår kritik av socialdemokraternas hantering av statistiken över svensk inkomstfördelning under perioden 1995-2011, och påstår att ”det är otvetydigt så att klyftorna i Sverige växer”.
Låt oss först konstatera att vi och socialdemokraterna har olika syn på vad som är ett rättvist samhälle. Det ska löna sig att arbeta, arbeta övertid, ta ansvar och risker och att utbilda sig. Höjden av rättvisa är inte att alla har det exakt lika bra. Orättvisor för oss handlar inte om att bli upprörd över att någon tjänar pengar, orättvisor handlar om när människor saknar möjligheter. Våra lösningar handlar om att människor ska ha lika chanser i livet. En skola med fokus på kunskap, en god skattefinansierad sjuk- och äldreomsorg samt välfungerande sociala skyddsnät skapar ett samhälle som håller samman.
Med det sagt är det viktigt att beskriva verkligheten korrekt. Vi kan konstatera att det finns olika sätt att mäta inkomstfördelning på, och att det inte finns några tydliga belägg för att klyftorna skulle ha ökat under Alliansregeringen.
Andersson och Damberg låter helt bli att kommentera Finanspolitiska rådets oberoende granskning, som kommer fram till att det inte skett några stora ökningar i inkomstspridningen under Alliansens regeringsinnehav. Rådet har t ex undersökt både utvecklingen om man inkluderar respektive exkluderar kapitalinkomster. Professor Anders Björklund, Finanspolitiska rådet, har med beräkningar av Ginikoefficienten – ett etablerat mått på inkomstspridning – undersökt klyftorna från 1995 och framåt. Han konstaterar att ”Vi [Sverige] har en uppgång i inkomstspridningen mätt med den konventionella Ginikoefficienten, men den [uppgången] skedde 1995–2005, ungefär. Sedan 2006, som är före krisen, är det en förbluffande konstant inkomstfördelning.” Inga kraftigt vidgade klyftor, alltså, tvärtemot vad Andersson-Damberg upprepar. Det stämmer också överens med vad SCB:s statistik över utvecklingen i disponibla inkomster visar.
Istället konkluderade Anders Björklund vid riksdagshearingen den 21 maj att politiken och utvecklingen under Alliansregeringen har haft ”anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter.” (FiU20, Bilaga 4, s 182 och följande). Den slutsatsen baserar sig på Finanspolitiska rådet analys som visar, tvärt emot vad Andersson och Damberg påstår, att regeringens förändringar i skatter och bidrag inte har lett till ökad inkomstspridning.
Andersson-Damberg försöker också bortförklara den ökade inkomstspridningen under socialdemokratins tid vid makten med att det var den ostyrbara börsen och ökade kapitalinkomster som vidgade klyftorna. SCBs siffror visar dock något annat, nämligen att den ökade inkomstspridningen 1995-2006/07 finns där oavsett om kapitalinkomster inkluderas eller inte i de disponibla inkomsterna. Börssvängningarna finns med, men är bara av mindre betydelse för spridningen i inkomst. Förklaringen till de ökade klyftorna ligger snarare i Göran Perssons regerings, ofrånkomliga och nödvändiga, saneringspolitik med politikens säkert oönskade konsekvenser i form av hög arbetslöshet, åtstramade välfärdssystem och höga räntor. Det är dessvärre mycket svårt att undvika ökade klyftor när en kraftig makroekonomisk omställning måste genomföras. Det är människorna med små marginaler som drabbas hårdast när budgeten behöver saneras.
Av detta finns en viktig läxa att lära: Det är just därför att Sverige efter den senaste krisens inledning år 2008 inte har behövt gå igenom någon tuff krishanteringskur liknande den som Sverige genomgick under 1990-talet – och som flera andra länder genomgår just nu – som Sverige (enligt SCBssiffror) efter 2008 inte har haft sådana ökade klyftor som en budgetsanering nästan med nödvändighet medför. Alliansregeringens ansvarsfulla ekonomiska politik är alltså en viktig förklaring till att skillnaderna mellan människors inkomster fortfarande är små i Sverige.
Andersson-Damberg och andra socialdemokrater lutar sig hårt mot OECDs mått ”relativ fattigdom”. (se även vår DN-artikel den 17 juni). Men detta mått ensamt ger ingen entydig eller lättbegriplig bild av utvecklingen i olika länder. Måttet har nämligen underliga egenskaper som t.ex. att Grekland fick en minskad ”fattigdom” under krisens inledning, och att Sverige och Finland, som båda var krisländer i mitten av 1990-talet, sedan dess har fått ökad ”relativ fattigdom”. Med måttet ”relativ fattigdom” har en ökad fattigdom även drabbat Tjeckien, Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Frankrike, Tyskland, Nya Zeeland, Kanada, Australien, Japan, USA, Turkiet och Israel. Däremot skulle fattigdomen – med detta mått – ha minskat i Ungern och Italien – dvs. i två notoriska krisländer. Det visar att det inte går att stirra sig blind på relativa skillnader, utan att man bland annat också måste se till hur landets välstånd har utvecklats.
I sin strävan att hitta en bra story med rallarsvingar mot regeringen har Andersson-Damberg hamnat helt snett i sin iver att komma åt regeringen. Verkligheten om de påstått kraftigt ökade klyftorna stämmer helt enkelt inte.
Erik Ullenhag, integrationsminister och 2e vice ordförande (FP)
Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP) och professor i internationell ekonomi.
Läs mer...
Linda Nordlund
