Janerik Larsson: Liberal optimism

Janerik Larsson, rådgivare till Prime och till -Stiftelsen Fritt Näringsliv, lyfter fram vikten av att ha ett framstidsoptimistiskt perspektiv. Något som inte sällan har en koppling till företagsamhet.

På min kavaj har jag oftast optimistnålen med budskapet VAR OPTIMIST. Den skapades för länge sedan av Gustaf Dalén.

AGA-magasinet berättar: 1912, samma år som han fick Nobelpriset förlorade Dalén synen på båda ögonen i en explosionsolycka. Under 1920-talet drabbades både han och AGA av stora ekonomiska problem och Dalén förlorade sin förmögenhet, men kom på fötter igen. På 1930-talet fick AGA, i Kreugerkraschens spår, återigen ekonomiska problem. Dalén lät sig dock aldrig nedslås eller deppa ihop.

Istället lät han tillverka en nål med texten ”VAR OPTIMIST”. Dalén bar själv alltid optimistnålen på kavajen och mötte han någon som verkade nedstämd eller negativ, så fäste han sin nål på dennes rockslag.

Med den utgångspunkten ska jag söka peka på några utgångspunkter för en optimistisk syn på liberalismens framtid – i Sverige och i resten av världen.

John F Harris, som är chefredaktör för den amerikanska politiska nyhetssajten Politico citerade nyligen Chicagos Borgmästare Rahm Emanuel. Det blir mer exakt på engelska:

”Democrats are the first to believe elite opinion and editorial-page opinion represent America, and they don’t,” said Chicago Mayor Rahm Emanuel.

(Chicagos borgmästare Rahm Emanuel: -Demokraterna är de första som tror att elit-opinionen och ledarsidornas skribenter representerar Amerika – men så är det inte.)

En fråga om den svenska liberalismen och dess framtid handlar just om detta, förmågan att lyssna inte bara på de som alltid brukat hålla med.

Ett annat sätt att formulera samma frågeställning är att ställa sig inför valet om man är nöjd med att man har rätt eller om man i politisk strid vill anstränga sig för att få rätt, att förverkliga in politiska linje.

En stridbar liberalism inriktad på resultat har aldrig varit avgränsad till Folkpartiet (nu Liberalerna). Liberalismen – i olika versioner kompletterade med en viss dos konservatism – har mycket länge varit en dominerande tankeströmning i västvärlden.

Denna framgångsrika liberalism har varit välståndsskapande och en av denna liberalisms starka grundpelare är marknadsekonomi med dess förutsättningar – främst rättsstaten.

Detta idéarv är öppet för alla att ansluta sig till och det är därför i allra högsta grad en bred kyrka som accepterar många olika prioriteringar och framför alltid möjliggör ganska skiftande politiska agendor.

Så mycket av diskussionen nu i hela västvärlden handlar om liberalismens kris. Ibland kallas det kapitalismens kris, men det är i grunden samma sak.

Lehman Brothers-kraschen i september 2008 och dess konsekvenser i USA och i EU har ofta utpekats som en viktig förklaring till ett uppsving för närsynt nationalism och återuppväckt protektionism (senast på scenen på 1930-talet).

Men när man försöker bedöma läget för liberalismen hösten 2018 är det viktigt att komplettera med åtminstone en annan viktig faktor: centralbankspolitiken har nu i ett decennium bidragit till att världens aktiebörser gått upp på ett sätt som få anade direkt efter Lehman-konkursen. Pensionsförvaltarnas tillgångar har tett sig stabilare än på länge. Det har varit goda tider.

Nu kommer snart en ny lågkonjunktur, säger alltfler och det bidrar säkert till dysterheten.

En annan faktor som nästan aldrig tas upp i diskussionen är den demografiska utvecklingen i västvärlden. David Runciman, professor i statskunskap i Cambridge, har i olika sammanhang pekat på att vi lever i en helt unik tid i den demokratiska delen av världen, nämligen den tid då det är de äldre som dominerar bland väljarna.

Detta märktes mycket tydligt i årets svenska valrörelse.

En ung optimism har alla förutsättningar att se bakom detta och sikta mot att utveckla goda samhällen i vår del av världen. Det är denna liberalism för en ung generation som jag saknar i dagens svenska diskussion om liberalismen. Alltför mycket tycks mig handla om defensivt försvar av gamla ordningar.

Norden och EU erbjuder goda möjligheter och globaliseringen kommer att ta nya steg framöver. Här några ingångar:

Kinas ekonomiska liberalisering började i slutet av 70-talet. EUs inre marknad kom 1993, NAFTA 1994, WTO 1995 och frihandelspolitiken har fortsatt trots Donald Trump: de 11 TPP-länderna fortsatte efter USAs avhopp, EU har slutit frihandelsavtal med Japan och Kanada och nya sådana förhandlingar pågår.

Marknadsekonomi och liberalism har mycket mera att erbjuda mänskligheten och något -egentligt alternativ finns inte. Det betyder att själva grunden för den välståndsskapande liberalismen består.

Moln vid horisonten? Visst. Nu som alltid. Men det är VAR OPTIMIST som gäller.

Janerik Larsson har lång bakgrund inom svenskt näringsliv och är krönikör på Svenska dagbladet.

DELA