I den sextonde delen av NU:s idé-debatt skriver Europaparlamentarikern Jasenko Selimovic på temat att EU:s bästa vänner också borde våga vara tydliga kritiker.
Europeiska unionen har två huvudsakliga syften. Att säkra fred på denna kontinent som så länge präglats av krig och att hjälpa oss hantera globaliseringen.
Jag tror att unionen har uppfyllt det första uppdraget väl. Åtminstone när det gäller de länder som varit medlemsstater. När det gäller uppdraget att hjälpa medlemsländerna hantera globaliseringen, finns utrymme för förbättringar. Därmed också utrymme för Liberalerna att driva en meningsfull kampanj inför Europavalet.
Den våg av nationalism, höger- och vänsterpopulism som sköljer över Europa gör att Europavalet den 26 maj måste kontras med en konkret berättelse om hur unionen kan bli bättre. Gör vi inte det tvingas vi helt och hållet spela på extremisternas planhalva.
Prognoserna pekar på att upp mot en tredjedel av platserna kan gå till företrädare för dessa destruktiva krafter. I Sverige – dit strömningarna från kontinenten kommer med några års eftersläpning – har Sverigedemokraterna nyligen dragit samma slutsats som populister och nationalister i länder som Storbritannien, Polen, Ungen, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Italien gjort: Det är lättare att riva ner EU:s institutioner inifrån än att bara stå utanför och knyta nävarna i byxfickorna.
Redan idag har nationalisterna ett icke oansenligt antal mandat i Europaparlamentet. Att de inte lyckas göra mer väsen av sig har hittills berott på inre motsättningar och splittring. Men den nya aggressiva populismen är läraktig och med utsikten till större inflytande kommer också en ökad vilja till samarbete även på Europa-nivån.
Det låga valdeltagandet i Europavalet spelar också in. 1979 var valdeltagandet drygt 60 procent i dåvarande EG. Detta har successivt minskat till drygt 42 procent 2014. I Sverige brukar det ligga kring 50 procent och i en del länder är det så lågt som runt 20.
Roten till det låga valdeltagandet är tyvärr uppenbar. Väljaren kan inte se någon direkt koppling mellan vem hen lagt sin röst på och vem som slutligen hamnar vid regeringsspakarna, alltså i EU-kommissionen. På vilken lista stod Jacques Delors på sin tid? Eller Santer, Prodi och Barroso?
Vem som blir EU-kommissionens ordförande är fortfarande en sak som de mäktigaste medlemsstaterna avgör, trots Europavalet. Det leder inte bara till att det för det mesta blir en svag person från ett litet land, för att inte hota några länders politik. Det blir övertydligt för väljarna att vilka de röstat på egentligen inte spelar särskilt stor roll. Att så många då väljer att stanna hemma på valdagen är därför inte att undra över.
Jag har under mandatperioden själv jobbat med en reformering av valförfarandet som skulle tydliggöra kopplingen.
Vi som arbetade med frågan har föreslagit att EU-kommissionens ordförande ska vara vald ur parlamentet och de som kandiderar till kommissionärer ska delta i Europavalet som kandidater i en politisk grupp. Det skulle stärka banden mellan de styrande väljarna och möjliggöra en vanlig valrörelse. Tyvärr är det medlemsländernas regeringar som stretar emot. Och Sverige utgör inget undantag.
Så här års brukar artiklar på såväl nyhets- som ledarplats ta upp det låga valdeltagandet. Omdömena brukar pendla mellan pinsamt och bekymmersamt. Pannor läggs i djupa veck om det låga intresset bland allmänheten för Europas fredsprojekt och entusiastiska EU-kramare låter sig intervjuas.
Sällan, om ens någonsin, skrivs det om att media egentligen i grunden är rätt ointresserade av att följa vad som pågår i EU:s institutioner.
Ointresset är paradoxalt. Det handlar trots allt om en verksamhet som varje år tar in och fördelar omrking 1 621 000 miljoner kronor av dina och mina skattepengar. Alla de här pengarna fördelas dessutom genom en process som är otydlig, invecklad, otransparent, och i stora stycken styrd av dolda makthavare.
Jag vill lova att om det i vilken svensk kommun som helst fördelades 1 621 000 kronor i en otransparent beslutsprocess styrd av dolda makthavare skulle Janne Josefsson från Uppdrag Granskning hängt på låset till kommunhuset redan nästa morgon. Men när vi i EU fördelar en miljon gånger större resurser rycker media på axlarna.
Därför måste vi Liberaler erbjuda en rad konkreta förslag hur EU kan förbättras i den förestående valrörelsen. I det sammanhanget är det viktigt att vi inte i onödan också tar på oss rollen som EU-etablissemanget.
Det vore ett misstag. För etablissemanget inom EU har ända sedan starten dominerats av konservativa kristdemokrater och socialdemokrater. Vare sig vi talar om EEC med 6 medlemstater eller post brexit med 27 medlemsstater har unionen alltid styrts av de här två dominerande blocken.
Den överlastade byråkratin, det demokratiska underskottet, de gigantiska jordbruksstöden och den oöverskådliga beslutsprocessen är inte en slump. De är produkter av de två stora maktblockens intressen och politik.
Resultatet har blivit tungfotade kompromisser och undantag där de stora intressegrupperna i de största medlemsländerna fått bestämma takten. Liberaler bör inte ta på sig skulden för det.
Den socialdemokratiska gruppen, där även de svenska Socialdemokraterna sitter, begränsar gärna den fria rörligheten av människor för att skydda sina fackliga särintressen.
Den konservativa gruppen, där svenska moderater och kristdemokrater ingår, skyddar gärna oligopolliknande situationer i mängder av branscher. Och de två grupperna älskar att samarbeta i Europaparlamentet. Vad de än säger hemma.
Politiken stöds givetvis av regeringarna i de stora medlemsländerna Tyskland, Frankrike, Italien och, fram till nu, Storbritannien.
Euron skapade ett A- och B-lag där många i B-lagsländerna fick se sina disponibla inkomster minska. Hela branscher och regioner har slagits ut i globaliseringens spår.
En ogenomtänkt migrations- och integrationspolitik har drivit fram rasism och främlingsfientlighet. Den har också lett till tusentals drunknade på Medelhavet och framväxten av en dold slavklass av papperslösa.
Jag är självklart för euron, för att det är bättre med en gemensam valuta än många enskilda. Jag är för globaliseringen för den har lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom. Jag är för migration och för flyktingars rätt till anständiga liv, för fri rörlighet.
Jag var själv en gång flykting, det är självklart.
Vad jag däremot är helt emot är den arrogans som präglat samtalet kring de uppenbara nackdelar som finns inom de här områdena.
Det finns naturligtvis en baksida av globaliseringen. Sverige, Tyskland och Italien kan inte ensamt ta emot alla flyktingar som tar sig till Europa. Det är uppenbart att euron saknar ett effektivt underliggande regelverk.
Men när Marine Le Pen i Frankrike, Nigel Farage i Storbritannien, Sverigedemokraterna här hemma eller Viktor Orban i Ungern framhöll någon av dessa baksidor tog vi inte diskussionen genom att framhålla att de här problemen både finns och faktiskt går att lösa. I stället klistrade vi etiketter på dem. De var rasister, främlingsfientliga, eller bara dumma i huvudet.
Men ännu är dessa problematiska baksidor fortfarande inte åtgärdade och knappt ens diskuterade. Och populisterna har därför blivit ännu fler.
Strategin har visat sig bära käpprätt åt skogen – genom att låtsas som att problemen inte finns har populisternas version fått fritt spelrum. Och ingen väljare röstar på ett parti som hen har blivit dumförklarad av.
EU:s överhängande problem är avsaknaden av reformer som kan svara på den populistiska och nationalistiska kritiken. Unionens dominerande block har i stället bemött populismen med mer av samma vara. Där kan liberalerna spela en viktig roll och hitta stoff för en meningsfull valrörelse.
Om vi inte ska gräva oss än djupare ner i det hål vi nu befinner oss i måste vi erkänna EU:s problem, visa på lösningar och erbjuda en motvikt till de främlingsfientligas berättelse.
Liberalerna är och förbli EU:s bästa vänner, men vi ska heller inte blunda för att det finns problem som väljarna oroas av och om vi inte påpekar dessa gör vi oss själva och EU en väldigt stor otjänst. För även vi vill ju vara med i EU – inte för att riva institutionerna, utan för att göra dem starkare och mer demokratiska.
Det kräver att vi påpekar och framhärdar i det som fungerar, erkänner det som inte fungerar och erbjuder lösningar på det.
Gör vi det dessutom i ett val där valdeltagande ökar, som bevakas bättre och där vi lyckas förklara att vi vill stärka kopplingen mellan de valda och politiken som förs, kommer väljarna ska känna att Liberalerna är ett parti som är trovärdig i EU-frågan.
Jasenko Selimovic är Europaparlamentariker för Liberalerna sedan 2014
