Känner du vad det luktar? Frågade jag min kollega. Hon förstod först inte vad jag menade den där eftermiddagen när vi hade hoppat in och tagit över gårdsbutiken på jobbet.
Så här i sommartider hjälps vi åt att bemanna fabrikens gårdsbutik. Även om min huvuduppgift inte är att sälja varor över disk på dagarna är det både trevligt och stimulerande att träffa kunder i butiken.
Det var nära stängning när familjen kom in i butiken och skulle handla dryck för ett bra tag framöver. Det var en medtagen familj, föräldrarna hade inte särskilt mycket koll på sina tre barn som fick härja fritt inne i butiken bland, flaskor, glas och prydnadssaker. Föräldrarna pratade inte mycket med varandra heller, mamman såg trött ut och pappan muttrade mest. Barnen hade smutsiga och trasiga kläder. Dottern, kanske i treårs åldern var så smutsig och tilltufsad att det såg ut som hon inte fått duscha på flera veckor.
Doften som spred sig kring dem var så fruktansvärd. Urin, smuts och cigaretter. Mamman var nog inte mycket äldre än vad jag själv är och barnen i närheten av mina barns åldrar.
När de var klara och hade betalt klämde de in sig i en gammal Volkswagen polo, alla fem. Bälteskuddar fick de inte plats med till barnen. Vi fick vädra butiken länge efteråt. Doften försvann liksom inte. Inte intrycket heller.
Vi hade så ont i magen, jag och min kollega. Såklart att doften bidrog men också hur de såg ut och verkade må. De var trasiga. Utan att veta något mer om dem hade vi en bild och en förutfattad mening klar. Vi blev lite skamsna när vi insåg att vi målat upp en bild av familjen som vi inte hade en aning om men vi kände att vi kunde ana. Varför skulle de se ut sådär, vara så smutsiga och varför skulle den lilla tjejen varit så trasig och sårig i ansiktet och blicken så tom?
När jag var yngre tänkte jag att jag skulle backapacka mig runt i världen och upptäcka nya ställen och länder. Jag kom aldrig dit, men har haft förmånen att få göra många resor runt om i världen ändå. Jag minns till exempel barnen i Goa, familjerna ute på kinesiska vischan och de som bodde utanför Kaunas. De var inte heller hela och rena i mina mått mätt. Några var mer sargade än andra men de var fattiga och levde i samhällen som inte går att likna med Sverige.
Jag är stolt över att tillhöra och representera ett parti som faktiskt ser till den enskilda individen oavsett om det är ett barn eller en vuxen. Att vi står upp för varje person och behov så att de kan bryta mönster och göra sig fria och oberoende personer. Det är politik med både hjärta och hjärna.
Nu menar inte jag att ytan måste vara klanderfri, ren och hel för att jag ska tro att en familj eller person mår bra. Vem lyckas med det liksom? Med två småbarn själv vet jag att det är nästintill en omöjlighet att hålla två barn rena samtidigt. Jag hoppas att de inte är så illa som jag minns det från den där eftermiddagen i gårdsbutiken och att familjen egentligen mår bra. Jag hoppas också att barnen får minst en kram om dagen och att någon vuxen i deras närhet säger att de är betydelsefulla. För det tror jag är grunden i att må bra, att det finns någon som ser dig och bryr sig om dig.
Elin Alavik
