Karin Svanborg-Sjövall: Den ständiga medelvägens företrädare

I den femte delen av NU:s artikelserie om den liberala idédebatten skriver Karin Svanborg-Sjövall, VD för Timbro, om svagheterna och styrkorna med ett parti med åsiktsbredd.

Om det inte hade varit för det där obehagliga mötet i Malmö, där alla hade likadana pikétröjor i pastell och stod i givakt, hade jag kanske blivit moderat. Istället fann jag min partipolitiska hemvist på ett tumultartat möte på Folkpartiets expedition någon gång i början av 2000-talet. Ämnet var Irak-kriget, och Allan Widman stod rak som en fura mitt i en störtflod av kritik. Inte en enda gång under kvällen upphörde han att bemöta  sina motståndare med respekt.

Jag visste inte riktigt själv vad jag tyckte, inte om någonting egentligen, men jag visste att jag kunde respektera en riksdagsledamot – och en partikultur – som hanterade åsiktsskillnader på det sättet.

Under åren har jag ofta tänkt att detta nog är Liberalernas största styrka. På senare tid också att det kanske är dess största svaghet. Det finns nog inget annat parti som rymmer en sådan åsiktsbredd och heller inte något parti som så ofta hamnar i spagat mellan disparata väljargrupper, inomideologiska positioneringar och taktik.

Liberalerna är partiet för NATO-älskande feministpappor som vill förbjuda konfessionella friskolor, starta statliga imamutbildningar, sänka marginalskatterna och bekämpa ojämlikheten, befästa Gotland och, efter en flyktingpaus, verka för familjeåterförening. Det är partiet som skulle ta strid med särintressena men som på punkt efter punkt har checkat av lärarfackens kravlistor. Nyligen beskrev jag det renodlade maktpartiet Socialdemokraterna som ”mer Groucho än Karl Marx”, men även ett idéparti som Liberalerna hamnar ibland i samma fålla.

Man kan förstås tycka att varje förslag är bra eller dåligt i sak, men i ett läge där catch all-partierna blöder väljare till allt mer hårdprofilerade konkurrenter utgör åsiktspluralismen i sig ett liberalt dilemma. ”Framåt!, ropar Centerpartisterna medan Liberalerna pekar i alla tänkbara riktningar beroende på vem man frågar” sammanfattade min kollega, statsvetaren Andreas Johansson Heinö saken i en rätt elak, men också träffande text i somras.

Ett annat, kanske mer folkpartistiskt, sätt att se på saken är förstås att det långsiktiga väljartappet beror på att man har varit för sakpolitiskt framgångsrik. Plötsligt talar Fridolin varmt om ordning och reda i skolan, Lööf med uppskattning om Nato, Kristersson om språktest och Busch Thor om stora satsningar på försvaret. Kvar bland de spetsigare profilfrågorna blir EU – en fråga som äntligen börjar politiseras på allvar, men som likväl hamnar rätt långt ner på väljarnas angelägenhetsskala.

Men i grunden tror jag att problemet ligger i självbilden: i att ständigt vara medelvägens företrädare. Implicit betyder det nämligen att man accepterar att ens egna ställningstaganden ständigt villkoras av andras.

På sistone har det blivit populärt att ondgöra sig över de mindre partiernas förmåga att kapa dagordningen på de stora ”ansvarstagande” partiernas bekostnad. Men i praktiken har det ju alltid varit tvärtom! Om Socialdemokraterna traditionellt har avgjort var mittpunkten i svensk politik har placerats, så har Moderaternas liberalkonservativa avvägningar satt gränserna för den liberala spelplanen. Nu har Sverigedemokraterna rivit upp ett sår som de flesta trodde var grundligt läkt: det till Liberalernas borgerliga identitet.

Det är olyckligt, för om det är någonstans vi ”seminarieliberaler” verkligen behövs så är det i det pågående kulturkriget. Frågor om toleransens gränser, liberalismens förhållande till religion och mångkultur kontra assimilering förtjänar inga enkla svar. I den ekonomiska politiken har Liberalerna blivit betydligt mera frihetligt och det pågår en spänstig ideologisk debatt i tidigare tabubelagda ämnen som surrogatmödraskap och narkotikapolitikens konsekvenser. När det politiska landskapet nu stöps om får man plötsligt valuta för den nyfiket intellektuella tradition som finns i partiet: om det är någonstans förutsättningarna för god idéutveckling borde finnas är det i ett parti som vågar låta principer brytas mot varandra.

Därför gör det mig ont att också se tendenser till vänsterprassel. Gör man den strategiska bedömningen att det inte går att hålla samman den maktkartell som Alliansen alltid utgjort borde man givetvis ge sig ut i ett frimodigt flerfrontskrig i en riksdag som kommer vara allt annat än ett knapptryckarkompani. Ett liberalt vågmästarblock skulle upprätta ett släpankare för Moderaterna, utgöra en motvikt till Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna och dessutom innebära en möjlighet till profilering som varit svårare att åstadkomma under Alliansflagg. Kanske skulle man också må bra av att på riktigt tvingas utvärdera hur de liberala partierna i Sverige faktiskt kompletterar varandra: vilken politik är det Sverige behöver?

Men då måste Liberalerna bestämma sig för vad man primärt är: socialliberalt eller liberalkonservativt, radikalt eller försiktigt. Däremot behöver man faktiskt inte bestämma sig för om man ska vara ett maktparti eller ett idéparti. Efter decennier av postpolitisk konsensus ligger framtiden som aldrig förr hos den folkpartism, som på folkpartismens vis, verkligen är både och.

Karin Svanborg-Sjövall är VD på
tankesmedjan Timbro.

DELA