Krisberedskap kostar pengar

Sveriges beredskap är..? Inte god. På söndagskvällen utlöstes signalen ”viktigt meddelande till allmänheten” i Stockholms län av misstag i samband med en kontroll. Mänskliga faktorn, förklaras det. Och sånt händer. Det är inte det viktiga. Efterspelet av ett sådant misstag är ett viktigt test på hur väl samhällets krisberedskap faktiskt fungerar.

Och det gjorde den inte inte särskilt väl.
Information om att larmet var falskt kom ut till SOS Alarm och Sveriges Radio förhållandevis snabbt. DN.se var ute med information redan sex minuter senare, och de angav SOS Alarm som källa. Sveriges Radio P4 tog lite långre tid på sig, 11 minuter.
Så långt i alla fall godkänt.

Men under den tiden hann flera viktiga myndigheters webbsidor krascha under belastningen av besökare som sökte – och inte kunde hitta – information om larmets innebörd. Bland dem Polisen, SOS Alarm och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Polisen och MSB är viktiga myndigheter för att hantera alla former av kriser och extraordinära händelser. Att många försökte hitta information via dessa webbadresser kan inte rimligen överraska. Ändå klarade de inte anstormningen.

Det gjorde inte heller Polisens växel, vilket är ännu mer allvarligt. Både larmnumret 112, växelnumret 114 14 och det nyinrättade numret 113 13 som skapats just för att avlasta nödnumret 112 vid sådana här tillfällen slogs ut på grund av belastningen.

Den särskilda sida som MSB upprättat just för krisinformation kollapsade inte helt, men blev så långsam att den information om falsklarmet som MSB spred via twitter inte syntes där.

Det är ett mycket kraftigt underbetyg.

Behovet av en mer robust IT-infrastruktur vid kriser har diskuterats ända sedan ”9/11”. Det är mer än 15 år. När attacker mot stora myndigheter eller medier skett, har det ställts ut löften om förbättringar. MSB har fått uppdrag. Ändå slås så väsentliga funktioner ut, på grund av oro över ett flasklarm i ett sommarledigt Stockholm.

Detta misslyckande måste få konsekvenser. En av dem är att på allvar ta till sig vetskapen om hur mycket kommunikation i samhället förändrats de senaste decennierna. För många är webben via mobiltelefonen, inte en radio eller tv-apparat, idag den vanligaste och närmaste informationskällan. Det är en sårbar teknik, men den blir inte mindre sårbar av att prioriteras bort. Och det är inte längre säkert att medborgarna nås på något annat sätt.

En lärdom som måste dras är att all form av krisberedskap kostar pengar. Myndigheter och organisationer måste få tydligare direktiv om vilken säkerhetsnivå de förväntas hålla. Budgetmedel för att också i praktiken kunna nå den nivån måste avsättas under särskilda anslag.

Om inte sådana åtgärder som krävs för att öka tillgänglighet och tillförlitlighet vid krishändelser får en egen budgetpost, så kommer de att prioriteras bort.
Det är svårt att ställa merkostnad för krisberedskapsåtgärder mot kärnverksamhet. Och det borde vara alldeles onödigt.

DELA