Landskrona: En stad på uppgång

Landskrona är en liberal framgångssaga. Från att ha varit en stad som riskerade att dö sotdöden har utvecklingen vänt. Många tillskriver framgången det som de kallar Strandbergsliberalismen.

Länge var Landskrona ett av Skånes sorgebarn. Arbetslösheten var hög, utanförskapet stort och skolresultaten långt under riksgenomsnittet. I dag har den negativa utvecklingen brutits även om stora problem kvarstår.

Ska Landskronas framgångssaga skrivas måste Torkild Strandberg nämnas – kommunstyrelsens ordförande (L) sedan valet 2006.

Historien om Landskronas starke man, Torkild Strandberg, tar fart efter valet 2006. Egentligen tidigare än så. I valet 1988 klev gymnasisten Torkild Strandberg in i en av Folkpartiets valbodar. Att valet föll på Folkpartiet var självklart, berättar han.
– Ingen av mina föräldrar var aktiva inom politiken men rätten att bestämma själv och forma sitt eget liv var avgörande för mig.

Inför valet 2002 tillfrågades han om han ville stå som första namn på riksdagslistan i Skånes västra valkrets. Han tackade ja utan att egentlig tro att det skulle leda till att han efter valdagen skulle komma att lämna sitt bankarbete och träda in i rikspolitiken.

– Partiet hade låga siffror. Ingen trodde att vi skulle ta ett riksdagsmandat i min valkrets.

Med 13,4 procent i valet utropades Folkpartiet till årets succéparti. Under valnatten skrek sig ungdomsförbundare och partiaktiva hesa i hyllningar till ”Lejonkungen” som Lars Leijonborg börjat att kallas. Från Skånes västra valkrets stegade inte bara en utan två riksdagsledamöter in i riksdagen.

En formativ politisk tid inleddes för Folkpartiet. Partiet riktade fokus mot det som beskrevs som en misslyckad integration. Mauricio Rojas rapporter om ett framväxande utanförskap skapade debatt. I Landskrona talade Torkild Strandberg och hans partikolleger om den socialdemokratiska kommunledningens oförmåga att hantera det sedimenterade utanförskapet som tagit staden i sitt grepp.

Den gamla varvsstaden Landskrona hade sedan den allmänna rösträtten infördes styrts av Socialdemokraterna med några få års undantag. När varvet lades ned 1982 förändrade staden sin karaktär. Den optimism som präglat staden förbyttes mot dess motsats.

Framtidshoppet försvann tillsammans med arbetstillfällena. Landskrona var inte längre en stad som man flyttade till utan en plats man flydde. Butikslokalerna och lägenheterna ropade tomma. Fastighetsägarna lockade nyanlända från andra kommuner med låga hyror. Men i en stad där arbetstillfällena var få blev stadens nya invånares liv snabbt kringskuret av bidragsberoende. Utanförskapet växte. Kriminaliteten sköt i höjden och skolresultaten sjönk för varje år.

I valet 2006 lyfte Folkpartiet frågor om trygghet och brottsbekämpning, en välfungerande skola och vikten av egen försörjning. Kampanjmaterialet fokuserade på behovet av att bygga upp staden igen och att återigen göra den till en attraktiv plats att bo på.

– Socialdemokraterna hade visat sig oförmögna att vända utvecklingen. Från Folkpartiets sida började vi aktivt prata om stadens problem och presentera radikala förslag för hur den negativa utvecklingen skulle kunna brytas. Samtidigt uppmärksammade lokalmedia den skenande brottsligheten och det allt större utanförskapet.

Efter valet 2006 blev Torkild Strandberg återvald till riksdagen men lämnade posten i början av 2007 efter att det stod klart att han skulle bli utsedd till kommunstyrelseordförande. Torkild Strandberg bildade en minoritetskoalition bortom blockgränsen bestående av Folkpartiet, Moderaterna och Miljöpartiet – treklövern allmänt kallad. Det socialdemokratiska maktinnehavet hade brutits och treklöverns reformarbete inleddes.

Fokus har sedan dess legat på att öka egenförsörjningen, skapa en bostadspolitik för att göra Landskrona till en attraktiv inflyttningskommun, minska brottsligheten, öka tryggheten och ge alla elever förutsättningar att prestera sitt eget bästa.

I dag ligger skolresultaten över riksgenomsnittet, företagen återvänder till staden, försörjningsstödet sjunker, tryggheten och inflyttningen ökar.

Historien om Landskrona är berättelsen om en stad som är på väg att frigöra sig från det som länge sågs som dess predestinerade arv men också berättelsen om ett litet parti som blivit den ledande politiska rösten. I valet 2010 fick Folkpartiet 29,9 procent av rösterna och 2014 25,7 procent.

Enligt Torkild Strandberg kan Liberalernas framgång förklaras med att partiet lyfter samhällsproblem som berör väljarnas vardag.

– När treklövern tog över var Landskrona en icke fungerande stad. Socialdemokraterna hade slutat prata om problem som väljarna mötte i sin vardag, medborgarna misstrodde kommunledningens förmåga och missnöjespartier växte sig starka.

– För att kunna åtgärda ett problem måste man först erkänna att det existerar och sedan hitta en lösning. Att som socialdemokraterna gjort inte ens erkänna att problemen finns kan inte leda till annat än katastrof. Som politiker måste du våga säga obekväma sanningar och inte bara sockrade budskap som du tror väljarna vill höra.

Torkild Strandbergs treköverskoalition är nu inne på sitt elfte år vid makten.
– I början kritiserades vi massivt. Vi kallades dysterkvistar och framtidsnegativa men stod fast och genomförde den politik som nu bär frukt.

Kritiken har stundtals varit hård mot Torkild Strandberg, såväl från personer utanför som inom hans eget parti.

Uttalanden som att integrationen har misslyckats därför att det ställts för låga krav på invandrare, att kommunerna inte kan ta emot fler asylsökande än de har förmågan att integrera och att personer som får försörjningsstöd ska kunna avkrävas motprestationer har ifrågasatts av många.

Hur ser du på den kritik som riktats mot dig?

– Politiken får inte bli en enda ändlös diskussionsklubb. Det finns en stor grupp människor, i Liberalerna, men också i andra partier, som tycks betrakta det politiska uppdraget som något som endast finns till för deras egen skull. Men det politiska uppdraget handlar om att svara på de frågor som verkligheten och väljarna ställer och inte de frågor som ses som intressanta på partimötena.

– I diskussionsklubben får man fritt välja vad man vill prioritera. Man kan välja om man vill ägna sig åt genuspedagogik i förskolan eller hur utlandsföddas arbetslöshet ska minska. Allt är lika viktigt. Men för mig är det inte så. Vissa frågor måste prioriteras framföra andra även om det innebär att man tvingas framföra obehagliga sanningar. Och sedan får det ju inte stanna vid prat – förändringen ska genomföras.

– Från en stor del av dem som trivs i diskussionsklubben har vi bemötts av en isande tystnad. Att Liberalerna i en hyfsat stor kommun länge haft 20-25 procent stöd i väljarkåren finns inte på kartan för dem.

Torkild Strandberg befarar att svensk rikspolitik är på väg att hamna en liknande situation som Landskrona befann sig i tidigare.

– Idag är det svenska politiska systemet lite tilltufsat och har svårt att hantera den verklighet landet står inför.

– Jag tror att vi närmar oss den punkt där medborgarna slutar lyssna på politikernas lösningar. De partier som tydligast kan kanalisera den villrådighet som människor känner kommer skörda frukter.

Sverigedemokraterna har sedan länge haft en stark ställning i Landskrona. Här slog partiet igenom långt innan de blev en faktor i rikspolitiken. Medan många andra politiker valt att utestänga Sverigedemokraterna har Torkild Strandberg valt en motsatt väg: han har valt att inte göra någon skillnad på Sverigedemokraterna och andra oppositionspartier.

Själv menar Torkild Strandberg att det inte går att dra några slutsatser för hur SD ska hanteras på riksplanet genom att titta på Landskrona.

– Det är en helt annan magnitud. Rikspolitiken handlar ofta om mer principiella frågor medan frågorna på kommunal nivå ofta är av en mer praktisk natur.

– Med det sagt har jag ändå uppfattningen att ett parti inte kan ha 10-20 procent i opinionen och behandlas som det inte existerar.

– För mig blir det väldigt tydligt att det förhållningssätt som man har på riksnivå och i många kommuner inte fungerar. När vi tillträdde 2006 så hade staden en lång tradition av missnöjespartier i fullmäktige. Den modell som man nu använder sig av på riksplan: att en del av opinionen inte räknas, har redan prövats i Landskrona och utfallet i opinionen har talat sitt tydliga språk: Det fungerade inte. Missnöjespartierna växte från val till val.

Det var efter att Sverigedemokraterna hade kopierat en av Folkpartiets motioner som Torkild Strandberg beslutade sig för att ändra sin strategi.

– Det blev ett slags test var vi stod någonstans. Om vi skulle tillämpat modellen från andra kommuner och riksplan skulle svaret på hur jag borde agerat vara att vi skulle rösta mot Sverigedemokraternas förslag. Men för mig tycktes det orimligt. Här stod jag med ett förslag som vi tidigare lagt fram men fått avslag på och som nu lyfts fram på nytt av ett annat parti. Hur skulle jag kunna förklara för väljarna att något som jag tyckt var rätt för ett halvår sedan nu var fel.

– Vi bestämde oss för att behandla Sverigedemokraterna så långt det är möjligt som vilket parti som helst och röstade för motionen.

– Ett annat exempel är frågan om skriftliga omdömen i skolan. Vi ville införa skriftliga omdömen. Socialdemokraterna var emot medan Sverigedemokraterna var för. Skulle vi då struntat i att genomföra en skolreform som vi trodde på bara för att reformen stöddes av Sverigedemokraterna?

Torkild Strandberg tycker att det finns en osund fixering vid Sverigedemokraterna.

– Samhället står inför en mängd utmaningar. Politikerna kan inte degradera sina uppdrag till att handla om hur de ska förhålla sig till ett visst parti i riksdagen. Det är att göra uppdraget extremt litet och enkelt. Betydligt svårare är det att formulera svar på samhällets verkliga utmaningar.

– Man kan tycka vad man vill om Moderaternas agerande i början av året men jag är övertygad om att det är början på en normalisering av Sverigedemokraterna.

Ylva Westlund

DELA