Orolig alliansvecka
LEDARE. Det har varit en orolig höst i två av riksdagspartierna. I förra veckan kunde båda dra en suck av lättnad. Socialdemokraterna fick en ny ordförande och Kristdemokraterna fick behålla sin. Men frågan är om inte KD-sucken är av mer tillfällig karaktär.
Socialdemokraternas historiskt urusla opinionssiffror lämnar naturligtvis varken partistyrelse eller fotfolk någon ro. Det räcker inte ens att öka med ett helt KD för att medlemmarna ska känna sig som sossar igen. För KD handlar det bara om ett par procent, dock just de procenten som placerar partiet på rätt sida om riksdagsspärren. De procenten kommer inte att bli lättare att nå efter lördagens riksting i Västerås.
Det är inte Göran Hägglunds fel. Han har sannolikt varit populärare än sitt parti bland väljare i gemen och kanske garanten för att en röst på KD har inneburit stabilitet för Alliansregeringen.
Inget av partiledarvalen är något som övriga allianspartier jublar över. Stefan Löfven saknar visserligen riksdagsplats men kommer att ha en helt annan trovärdighet än Håkan Juholt när han börjar prata arbetsmarknadsfrågor. Just den ekonomiska politiken i allmänhet och jobbfrågan i synnerhet spelade stor roll för utgången av valen 2006 och 2010. Att Socialdemokraterna får en partiledare som är mer trovärdig i de frågorna betyder naturligtvis inte att regeringens politik blir mindre trovärdig. Men en och annan walk over-röst riskerar man ändå att förlora.
Å andra sidan mår säkert även regeringen bra av ett lite mer alert motstånd än vad som bjudits det senaste året. I det avseendet är Kristdemokraterna sannolikt ett större problem.
Möjligen kan man som liberal uttrycka viss belåtenhet med att den mer pragmatiske och socialliberale kandidaten, Hägglund alltså, visade sig ha två tredjedelar av partiet bakom sig. Vad Göran Hägglund har betytt för samarbetet inom Alliansen ska inte underskattas.
Å andra sidan kan vi förvänta oss problem. Ett är att Alliansens väljarbas blir smalare. Även om många vägrar att kalla KD för liberalt står Göran Hägglund för en annan politik än den tredjedel av hans medlemmar som ville ha bort honom.
Vi kan nästan också förutsätta att de inre stridigheterna i Kristdemokraterna består. Göran Hägglund får knappast arbetsro och hans roll som partiledare kommer att ifrågasättas även vid nästa riksting 2013. Det enda som kan hindra det är en Hägglundeffekt. Hausse i opinionssiffror fungerar som doping på interna oroshärdar.
Avsaknaden av en sådan effekt kommer direkt att äventyra en alliansseger i valet 2014. De som stödröstade på KD 2010 för att rädda alliansregeringen kommer att fundera både en och två gånger om det inte är bättre att offra KD och lägga rösten där den garanterat kommer att räknas.
Skrivet av Administrator 2012-02-01 16:17
