Inte bara lärarlöner
KRÖNIKA. Vid ett tillfälle förra året när jag lämnade barnen i skolan och var på väg till en intervju med Jan Björklund, frågade jag en av lärarna om hon hade någon fråga ”från golvet” att skicka med till utbildningsministern. ”När får vi våra 10 000?” blev svaret. Eller frågan, rättare sagt.
Jan Björklund suckade lite uppgivet. Det var inte första gången han möttes av frågan och han försäkrade att även om han ofta sagt att lärarlönerna på sikt måste upp, har han aldrig lovat några 10 000 kronor i månaden.
Summan är en lyckad kampanj från lärarfacken. För det ska de inte klandras, kampanjer som får genomslag är något att vara stolt över. Möjligen finns risken att de egna medlemmarna blir besvikna på sina respektive förbund om resultatet av förhandlingarna avviker mycket från förhoppningarna. Den här gången är i så fall risken stor. Nu har avtalsrörelsen dragit igång och båda lärarfacken kräver 10 000 kronor mer i månaden för sina medlemmar. Hur utopiskt kravet är förstår man om man konstaterar att det aldrig inträffat att en kvarts miljon löntagare fått 30-procentiga lönelyft.
Skulle man lyckas fullt ut innebär det ökade kostnader för i första hand alla kommuner med över 30 miljarder kronor. Per år. Det är naturligtvis helt orealistiskt och det oavsett hur underbetalda lärarna än anses vara.
I debatten om skolans problem lyfts ofta lärarlönerna fram som ett. Att det går en sökande på varje plats på lärarhögskolan kan delvis förklaras av att det inte finns någon utbildningspremie i att utbilda sig till lärare. Brist på lärare och kanske utbildning och rekrytering av några som egentligen inte passar till att arbeta som lärare, spär naturligtvis på skolans problem.
Att det finns höga förväntningar hos lärarna beror inte bara på lyckade kampanjer från de egna fackförbunden. Även politiker erkänner gärna att läraryrket borde uppvärderas, även ekonomiskt. Men vid förhandlingsbordet är det inte synonymt med att säga jag till fackens krav. Dels är det ekonomiskt omöjligt, dels finns det en rad andra faktorer som påverkar läraryrkets attraktivitet.
En är definitivt arbetsmiljön. Det var längesedan skollokaler och skolans utrustning var prioriterade poster i kommunens budget. Aldrig, kan man drista sig att tillägga eftersom det inte är alltför länge som skolan haft kommunen som huvudman.
Minskad lärartäthet, brist på andra karriärvägar än skolledarens och brist på läromedel är andra faktorer som bidragit till att minska läraryrkets attraktivitet. Även loven har naggats i kanten. Det är kanske inte den viktigaste faktorn – man väljer ju inte yrke efter ledigheten – men visst har långa och många lov varit något som lärare uppskattat som kompensation för andra brister i yrket.
Det är alltså inte politikerna/arbetsgivarnas fel om lärarna blir besvikna när årets avtalsrörelse har landat. Den besvikelsen får skrivas på alltför höga förväntningar. Men det finns mycket annat som politiker, än så länge på kommunnivå, kan göra för att göra skolan till en mer attraktiv arbetsplats. För det måste den bli.
Jan Fröman, chefredaktör
Skrivet av Administrator 2012-01-26 12:51
