Kvinnosaken är allas sak
KRÖNIKA. ”Det är något som jag skulle vilja be er om”, säger kvinnan som ringer till tidningen fredag eftermiddag. Hon har just noggrant läst veckans nummer, tackar för det och hälsar mig välkommen till NU.
Så drar hon ett djupt andetag och säger med stark och bestämd röst: ”Ni måste skriva om Kvinnosaken! Ni måste skriva om jämställdhet! Kampen för jämställdhet har varit en av liberalismens kärnfrågor. Nu håller Folkpartiet på att glömma bort kvinnofrågorna. Det får bara inte ske, då går Folkpartiet under!” Orden bubblar ur henne och det tar inte många sekunder att ana ett brinnande engagemang.
”Jag är född före rösträttens införande” fortsätter hon och jag börjar räkna i huvudet och känner att något inte riktigt stämmer. ” Men det gör det.
Den ivriga och välformulerade dam jag talar med är 93 år, heter Maja-Lisa Furusjö och har varit liberal i hela sitt liv. Hon berättar att hon har vuxit upp med en mamma som var med och kämpade för kvinnors rätt att rösta i allmänna val. ”Men det finns så mycket kvar att göra i jämställdhetens namn” säger hon, ”ta bara löneskillnaderna som exempel.”
Det tio minuter långa samtalet fick det att slå energignistor ur telefonen och jag kände att denna kvinna ville jag få möjlighet att träffa. Så en halvtimme efter avslutat samtal tog jag mod till mig och ringde upp igen. Jovisst var jag välkommen att träffa henne på servicehemmet på Södermalm. Ja, hon ställde gärna upp för en intervju till tidningen NU.
Det är med spänning jag ser fram emot detta möte som kommer att äga rum om ett par dagar. Ni läsare får vänta till nästa torsdag på att få möta Maja-Lisa. Det här var bara lite förhandsreklam.
I detta nummer av NU går det att finna en debattartikel med rubriken:
”Sverige + kvinnokonventionen = sant?” Den är skriven av Helena Bargholtz, f d ordförande för Liberala Kvinnor och riksdagsledamot. Bargholtz frågar sig vad som har hänt ute i kommuner och landsting trettiotre år efter att Kvinnokonventionen antogs av FN. Det verkar tyvärr inte ha hänt så mycket.
Helena Bargholtz tar upp en erfarenhet som delas av alla som på olika sätt tagit sig an uppgiften att arbeta för kvinnors rättigheter. Det stöter på motstånd.
En del visar att de känner obehag bara de hör ordet feminism. En del viger hela sina liv åt att motarbeta kvinnor som arbetar för att kvinnor och män ska ha lika rättigheter och möjligheter. Somliga går så långt som att trakassera, förtala och hota. Det händer i världen, det händer i Sverige.
Det här motståndet är sorgligt och otäckt. Dock lättare att hantera om man är förberedd och inte ensam. Kvinnorna som drev frågan om lika rösträtt för kvinnor och män mötte starkt motstånd och deras kamp förlöjligades. Vad är det som skapar denna rädsla? Varför är det så svårt att förstå att kvinnornas sak är allas sak? I slutändan handlar det om att våga ge ifrån sig makt, så att det väger jämnt. Så skapas balans. Med balans blir världen bättre.
Carina Sällberg, vik chefredaktör
