Liberaler behöver höras när äganderätten ifrågasätts

LEDARE Äganderätten är en av de viktigaste individuella fri- och rättigheterna, även om den ofta underskattas. Äganderätten tar nämligen hänsyn till att en människa inte enbart är en teoretisk enhet i en slags ideologisk ekvation.

Andra fri- och rättigheter är ofta mer ideella. Åsiktsfriheten slutar i alla fall vara ovillkorlig vid huden, den fysiska gränsen mellan oss själva och andra.

Om alla våra rättigheter vore av det slaget, skulle vi kunna reduceras till ofria slavar enbart genom att inskränka vår tillgång till näring och resurser. Mot hunger hjälper inga abstrakta rättigheter. Det är där äganderätten utgör den enda principiella barriären som bevakar och garanterar individens rent praktiska möjligheter att behålla sin frihet oberoende av omgivningens välvilja. 

När den första expropriationsbestämmelsen infördes i Sverige 1845, slogs fast att den markägare som tvingades lämna ifrån sig en del av sina ägor skulle kompenseras till 150 procent av deras värde.

Den principen utgjorde både en markering av att expropriation i sig var ett intrång från myndigheternas sida och att det inte bara berövade ägaren värdet av marken sådan den råkade vara idag utan också sådan dess värde skulle kunnat bli i framtiden om hon fått utveckla den efter egna idéer.

1949 kom ny lagstiftning som begränsade ersättningen till 100 procent av marknadsvärdet. Och 1972 inskränktes den ytterligare. Om ett av skälen till expropriering var att det allmänna avsåg att exploatera marken, vilket skulle gett den ett högre värde i framtiden, skulle individen inte längre ha någon rätt till den vinsten.

Det var viktigt att stävja denna urholkning av äganderätten, och det lyckades också efter lång tid och ansträngning. Inte minst Sveriges medlemskap i EU gav en skjuts åt kampen för ett starkare rättsskydd. Det betonas nu att expropriationen måste avse ”angelägna” intressen.

En konkret framgång var också att utredningen om expropriationsersättning, vars förslag blev lag 2011, återinförde principen att det ideella intrånget som en expropriation innebär ska ersättas. Det innebar att ersättningen ska höjas med ett schablonpåslag om 25 procent av marknadsvärdet.

Den vinst som liberala krafter således åstadkom efter flera decenniers kamp mot detta oskick, är nu på väg att rullas tillbaka. I utredningen Ett snabbare bostads-byggande föreslås att viss mark ska kunna tas över av det allmänna för att utan ersättning alls.

Ett annat ständigt återkommandeexempel är utnyttjande av skogsmark. Just nu pågår en inventering av så kallade ”nyckelbiotoper”. Problemet för den enskilde skogsägaren är att hennes rättighet som markägare helt upphävs om en sådan nyckelbiotop identifieras inom hennes ägor. Ersättning utgår ofta inte alls, på grund av att långt otillräckliga medel avsatta, och beslutet av Skogsstyrelsen kan inte överklagas.

I snart 20 år har minerallagen orsakat ett mycket starkt folkligt motstånd mot prospektering. I den mån värdefulla mineraltillgångar identifieras, så kan mark-ägare känna sig helt åsidosatta när gruvbolagen söker tillstånd för brytning.

Det finns intressen som kan och ska övergå den enskildes ägande. Så kommer det alltid att vara, när människor lever i varandras närhet. Men det är upp till liberaler att hävda individens fullt legitima intressen i dessa lägen. Skyddet för ägandet ska vara starkt och när det måste inskränkas, så ska ersättningen vara väl tilltagen.

När dessa frågor är på tapeten – och det är de i princip hela tiden – så måste liberaler höras.

DELA