Lika rätt nu som 1982

Valåret 1982 var kalla kriget kallt. I oktober året innan hade den sovjetiska marinens U137 gått på grund under ett uppdrag på svenskt militärt skyddsområde strax utanför Karlskrona. I maj avslog Högsta Domstolen Stig Berglings resningsansökan om att få livstidsdomen om grovt spioneri för Sovjetunionens räkning upphävd.

I oktober pågick en ny ubåtsjakt i Hårsfjärden utanför Muskö. Marinen sprängde 44 sjunkbomber och fyra minor efter det som senare av Ubåtskommissionen konstateras vara ett sovjetiskt intrång.

Nyligen, på andra sidan Östersjön, i Polen, hade de folkliga protesterna mot kommunistregimen stoppats av en militärkupp under tryck från Sovjet. Fackföreningsrörelsen Solidaritet förbjöds. Tiotusentals medlemmar internerades och fängslades.

Detta var under en tid när Vänsterpartiet Kommunisterna under Lars Werners ledning odlade kontakter med kommunistpartierna i både Sovjetunionen och dess lydstater. En svensk VPK-delegation deltog i Sovjetunionens 60-årsfirande detta år. I mars väckte det stor uppmärksamhet att energitalesmannen Per Kågeson hoppade av VPK på grund av partiets undfallenhet mot regimerna i Polen och Sovjet.

Det fanns således goda skäl för Socialdemokraterna att hålla fast vid principen att inte förhandla med kommunisterna i VPK. Partiet var en säkerhetsrisk, ansågs demokratiskt opålitligt och tilläts inte delta vid Utrikesnämndens sammanträden.

På valdagen den 19 september hade Vänsterpartiet Kommunisterna fått 5 procent av rösterna. Socialdemokraterna nådde 45 procent. Mandatfördelningen var sådan att om VPK och de borgerliga partierna röstade på samma reservation förlorade S-regeringens linje.

Under hela valåret trappades en strid upp om Socialdemokraternas skattehöjningar. Olof Palme ville finansiera vallöften med höjd moms. De borgerliga och VPK var eniga om att säga nej till momshöjningen.

Till sist gjorde Palme momshöjningen till en kabinettsfråga och hotade med nyval. I den situationen hände det som S sagt inte skulle hända: Förhandlingen med kommunisterna.

En överenskommelse slöts. Werner fick en utredning om differentierad matmoms och höjda matsubventioner. Palme fick sin generella momshöjning och kunde leverera på sina vallöften.

– Möjligen markerar det en process att VPK mer och mer börjar bli ett vanligt riksdagsparti, förklarade Palme i SvD dagen efter, 17/12 1982.

De borgerliga partierna utbrast att det var ”första gången en svensk regering förhandlar och gör upp med kommunister”. Rubriken på DN:s ledare löd ”Palme i kommunistburen”. M-ledaren Ulf Adelsohn rasade i SvD:

– I natt föddes den röd-röda koalitionen.

Gjorde Palme fel? Borde han ha låtit sina budgetförslag falla? Borde han hellre än att smutsa ner sig i förhandlingen med diktaturkramarna i kommunisternas parti misslyckats med sitt regerande?

Nej, jag tycker inte det. Strävan efter att samla stöd för att kunna regera är en förutsättning i ett parlament med många partier. Palme använde kommunisters röster när det krävdes. Och han satte polisen på kommunister, när det behövdes. En kompromiss om mervärdesskatten innebar inte att Moskva fick greppet om ännu ett land. Palmes demokratiska trovärdighet påverkades inte, i alla fall inte av just denna parlamentariska fingerfärdighet.

Det var bra för Socialdemokraternas regerings-duglighet att Palme gick med på avgränsade kompromisser med VPK. Och jag tycker att det är lika rätt att försöka få igenom sin politik nu som 1982

Johan Jakobsson

DELA