LSS är en av Sveriges viktigaste reformer

Att LSS och assistansen rämnar har nog inte undgått någon. Till slut blev trycket så hårt att regeringen och ansvarig minister Åsa Regnér var tvungna att agera. Löftet om snabb ändring i lagen så att man även fortsättningsvis ska kunna få assistans för den tid det tar att förflytta sig från en plats till en annan är oerhört viktig. Problemet är att det som föreslås bara åtgärdar den allra sista försämringen, inte de tidigare.

Den socialdemokratiska regeringen har sedan de kom till makten 2014 årligen uppmanat Försäkringskassan att minska kostnaderna för assistansen. Därför har kassan drivit så många fall till högsta distans för att skapa prejudicerade domar.

En dom innebär att enbart integritetsnära delar av grundläggande behov som måltider, av/påklädning och personlig hygien ska räknas för att man ska nå över 20-timmarsgränsen, och därmed behålla statlig assistans. Under den gränsen är det kommunens ansvar.

En annan dom som började tillämpas i maj 2016, anger att egenvård inte längre räknas som grundläggande behov. Den innebär att de som behöver assistans på grund av risk för andningsuppehåll eller för att man behöver mat genom en sond inte längre har rätt till det. Socialdemokraterna har även ignorerat en mängd domar som rör andra LSS-insatser som till exempel rätten till ledsagare, kontaktperson samt hyressättning vid gruppbostäder.

Kronjakten har lett till omänskliga tidsscheman för toabesök och måltider samt bisarra krav som att assistanser omedelbart ska lämna den assistansberättigade om hen avlider. Det handlar om en systematisk avhumanisering av människor.

Regeringens sparfokus har även lett till att kommuner slutat bevilja kommunal assistans. I Stockholm verkar man gjort det till praxis att avslå alla ansökningar. I stället erbjuds hemtjänst eller andra insatser inom socialtjänsten. Detta trots att LSS är en rättighetslagstiftning. Följden blir att människor inte kan ta sig till jobbet, flytta hemifrån, idrotta eller spontant träffa vänner. Framförallt innebär det att lagens intentioner, att skapa möjligheter för personer med funktionsnedsättning att leva som andra, smulas sönder till intet.

När regeringen nu gör sitt bästa för att ge intryck av att agera eller hänvisar till den pågående LSS-utredningen så är det bara en dimridå. Direktiven har inte förändrats på en enda punkt. Fokus ligger fortfarande på att spara pengar till staten. Ett bredare perspektiv på alternativet, nämligen ökade kostnader för samhället i form av mindre jobb, högre kostnader för kommuner och anhöriga, risk för institutionalisering och mänskligt lidande, ingår inte i utredningens uppdrag.

Det som gjorde LSS till en så framsynt lag var dess bärande principer om självbestämmande och autonomi. I dagens tillämpning känns dessa bärande principer avlägsna och i stället ersatta av en unken människosyn. Därför är det oerhört viktigt att vi liberaler står upp för vår reform, i både stat och kommun. LSS är trots allt en av Sveriges viktigaste reformer för individens frihet.

Sofia Karlsson 

DELA