Mustafa Panshiri: Får inte vara rädd för friktioner

I sina möten med ensamkommande ungdomar berättar Mustafa Panshiri om svenska grund­lagar och ­värderingar. Målet är att hitta ­gemensamma ­nämnare mellan det svenska samhället och ungdomarna och därifrån föra ett samtal.

Mustafa Panshiri är polisen som reser runt i landet och pratar om svenska värderingar med ensamkommande ungdomar. Idag är han en efterfrågad debattör och föreläsare.

Tillsammans med Jens Ganman har han skrivit boken ”Det lilla landet som kunde” (Vulkan). I boken tar författarna pulsen på den svenska integrationspolitiken med frågor som: vad gör vi med dem som inte vill integreras och vad menar vi egentligen med integration?

Allt började 2015, mitt under den brinnande flyktingkrisen. Sverige hade tagit emot 163 000 flyktingar varav 35 000 var ensamkommande ungdomar. En stor majoritet var från Afghanistan och Mustafa Panshiri var en av få -poliser med afghanskt ursprung. Han insåg snabbt att hans kunskap om den afghanska kulturen och hans erfarenhet som flykting gjorde att han kunde nå de ensamkommande på ett sätt som få andra kunde.

– Jag minns hur jag själv tyckte allt var främmande när jag kom till Sverige som elvaåring med min familj. Hur jag inte kunde förstå varför den svenska staten sålde alkohol till folket? Hur tjejer och killar kunde bli tillsammans utan att de drog skam över familjen? Och hur jag absolut inte kunde -begripa hur två män kunde få gifta sig med varandra. Det var ju moraliskt fel. Samtidigt blev jag nyfiken på det jag såg.

– De ensamkommande ungdomarna är i en fas i livet där de är mottagliga och likt mig nyfikna. De värderingar de fått med sig från barndomen sitter inte hundra procent och därmed kan man ännu utmana och ifrågasätta dem.

– Under våra möten berättar jag om våra grundlagar och om värderingar som jämställdhet, jämlikhet och individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Mitt mål är att hitta gemensamma nämnare mellan det svenska samhället och dem och därifrån föra ett samtal.

Mustafa Panshiris budskap är enkelt: Vi måste våga prata om svenska värderingar och vi måste inse att alla inte tycker som vi gör i Sverige.

– Främlingsfientliga kritiseras för att inte vilja inkludera invandrare i svenskheten. Samtidigt glöms det bort att det finns helt vanliga invandrar som inte vill bli svenskar.

– När politiker -pratar om integration bygger deras resonemang på att alla vill integreras, att alla vill bli svenskar och vara en del av samhället. Men så är det inte. Det finns de som aktivt vill motverka all form av integration av både sig själva och andra. Vad gör vi med dem? Det gäller såväl islamister som medlemmar i motorcykelklubbar som väljer att leva utanför övriga samhället.

frågan i boken: Vad gör vi med dem som inte vill integreras, har Mustafa Panshiri själv inget givet svar på, men menar att mantrat ”olikheter berikar oss” och rädslan att ställa krav lett till att gruppen som lever utanför det svenska samhället och motarbetar sina landsmäns integration växt.

– I Sverige har vi aktivt -belönat olikheter. Om jag kommer till Sverige och vill skapa en kulturförening för att bejaka min kultur så får jag pengar till det. Intentionen är god men har det underlättat integrationen?

Nej, anser Mustafa Panshiri som menar att allt till slut måste kokas ihop till vilka värderingar vi vill ska gälla i Sverige, hur vi bäst förmedlar dem och vilka krav vi ställer på dem som kommer hit.

– Värderingsfrågor har varit tabu för flertalet politiker. De har varit rädda för att betraktas som främlingsfientliga. Men givetvis måste vi diskutera värderingar. Vi får inte vara rädda för de friktioner som uppstår när vi börjar prata om värderingar.

– Den som är rädd för friktioner bör inte arbeta med integration. Friktioner får saker att hända. När de uppstår ser vi var kulturskillnaderna finns och vet att vi är på rätt väg.

– Synen på homosexualitet är en sådan fråga. En del ensamkommande som jag pratar med tycker att det är avskyvärt och att det borde vara förbjudet i Sverige. Jag brukar fråga om det finns några homosexuella i Somalia? Nej, svarar de tvärsäkert. I Afghanistan? Nej! Eritrea? Nej! Så det finns alltså bara homosexuella i Sverige frågar jag lite provokativt och då inser de att så kanske det inte är.

Assimilation har varit nästan ett tabubelagt begrepp i den svenska debatten men nu börjar fler och fler prata om det. Är det en väg Sverige bör gå?

– Det är bara i Sverige som det är ett negativt begrepp. Själv använder jag sällan ordet men alla de som säger att krav på assimilation är detsamma som främlingsfientlighet har fel. Jag brukar fråga hur de skulle beskriva det jag håller på med. Om jag assimilerar eller integrerar de ensamkommande när jag pratar om de svenska grundlagarna. Om mina samtal handlar om att mötas på halva vägen, kompromissa om lagarna och säga, vi kan lära oss av varandra? Eller om det handlar om att säga: Det här är det som gäller i Sverige.

En lyckad integration förutsätter tydlighet med att det aldrig går att göra avkall på grundlagarna och de värderingar som de bygger på, enligt Mustafa Panshiri.

– Vi kommer aldrig att fullt ut lyckas med integrationen om vi inte kan få alla att skriva under på värden som allas lika rättigheter och skyldigheter, jämställdhet och vad yttrandefrihet innebär. Om vi kan få alla att vara överens om de sakerna, kan vi hitta en väg framåt och då kan vi också vara olika varandra på de områden vi inte behöver vara överens.

Likt assimilation är det mångkulturella samhället ett omdiskuterat begrepp. Hur ser du på den debatten?

– När jag är ute och föreläser om integration frågar jag alltid publiken: Vill du leva i ett mångkulturellt samhälle och om svaret på frågan är ja, vad är det specifikt med det mångkulturella samhället du tycker om? Vad är det med afghansk, eritreansk och somalisk kultur som du tror kommer berika vårt svenska samhälle? Min regel är att ingen får svara något om mat eller dans. Jag har varit runt i över 100 kommuner och oftast har det blivit helt knäpptyst.

– Det händer ibland att någon ställer sig upp och säger: Jag vill absolut inte leva i ett mångkulturellt samhälle. Det är alltid personer som kommer från mångkulturella länder och som nu bor i mångkulturella områden. Vet du vilka som brukar bli förbannade och försvara det mångkulturella samhället med näbbar och klor? Jo, etniska svenskar som bor i icke mångkulturella bostadsområden tillsammans med andra vita svenskar.

– Många svenskar tycks älska det mångkulturella samhället samtidigt som de inte verkar vilja ha det i sin närhet. Det blir som en kärleksrelation på avstånd. Man har en så fin bild av sin älskade att man inte vill riskera att förstöra den genom att träffa personen i verkligheten.

Hur ser du själv på det mångkulturella samhället?

– Vare sig jag vill eller ej så kommer Sverige vara ett mångkulturellt samhälle med tanke på de politiska beslut som tagits under de senaste åren. Men för att vi inte ska tvingas leva i ett segregerat samhälle, vilket vi gör idag, så måste vårt samhälle bygga på vissa grundläggande gemensamma värderingar.

– När någon kommer till Sverige måste vi säga, det spelar ingen roll var du kommer från men det här är våra grundlagar, diskrimineringslagen, föräldrabalken och anledningen till att vi följer dessa lagar är för att det bygger på dessa värderingar som vi förväntar oss att alla som bor här ska följa. Känns det inte rätt för dig, ja då kanske Sverige inte är ett land för dig.

Ylva Westlund

DELA