När kriget är allt du minns

Hos överlevare som flytt från krig och våld kan plågsamma minnen komma upp till ytan när de åldras. Många lider av posttraumatisk stress, men likheten mellan PTSD-symtom och demens gör att de kan felbehandlas. I boken ”När kriget är allt du minns – att lindra PTSD hos äldre”, belyser traumapsykologen Frida Johansson Metso vikten av korrekt diagnos och behandling.

l Vad handlar boken om?

– Om att äldre flyktingpatienter riskerar att utveckla posttraumatisk stress sent i livet och att sjukdomen då misstas för demenssjukdom, och vad en demenssjukdom innebär för en traumatiserad person.

l Är det en fråga som glömts bort?

– Det är ett allvarligt, oupmärksammat problem. Vi är generellt väldigt kortsiktiga i flyktingpolitiken och det jag nu lyfter är en av flyktingpolitikens långsiktiga konsekvenser. Vi är också väldigt fokuserade på barn och unga och ganska lite på äldre. I alla fall när det gäller aktiva behandlingsinsatser.

– Vi har stor erfarenhet av de människor som överlevde Förintelsen och som idag är äldre, men kunskapen från exempelvis Judiska Hemmet, kring äldres traumatisering, är inte spridd till annan äldreomsorg. De som kom från Uruguay och Chile under sjuttiotalet, Irakkriget på åttiotalet och Bosnien på nittiotalet börjar nu bli äldre. Min bok handlar om hur vi kan hjälpa dem, och alla dem som kommit efter dem.

– Ett traumaminne är inte vilket minne som helst. Det är ett minne som hjärnan upplever som om händelsen händer här och nu, om och om igen, dag som natt. Det handlar om fruktansvärda minnen från krig och tortyr.

l Går posttraumatisk stress att bota?

– Ja. Vad jag visar i boken är att man kan bota posttraumatisk stress även så sent som i begynnande demens. Men när en patient inte längre har någon nyinlärningsförmåga kvar, då demenssjukdomen utvecklats kraftigt, har vi idag inga metoder för att arbeta med traumaminnena. Därför brådskar behandling av äldre.

Frida Johansson Metso pratar om två typer av patienter. Den första gruppen är de som redan när de kom till Sverige visat symtom på posttraumatisk stress och som hittat strategier för att undvika att konfronteras med sina minnen. Hos dem är risken stor att minnen kommer i kapp när de blir äldre.

– En av mina patienter kom till Sverige på 70-talet från Latinamerika. Första gången vi sågs berättade han för mig att han har haft samma traumamardröm om hur han torteras varje natt sedan han kom till Sverige. Till en början kunde han fungera i samhället.

– Det finns en stor grupp av flyktingar precis som han som under en lång tid lyckats att hantera sina upplevelser. De har kanske inte bara haft ett jobb utan flera jobb som hjälpt dem att fly sina minnen. De har varit engagerade föräldrar. Engagerade politiskt.

– Men när man sedan blir äldre så finns risken att det där strategierna försvinner. Du går i pension. Barnen flyttar hemifrån. Och vi vet också att när man får ett sämre minne, naturligt av att man åldras, ökar risken för att de posttraumatiska symtomen blir värre. Motståndskraften blir helt enkelt försvagad.

DEN ANDRA GRUPPEN Frida Johansso Metso lyfter fram i boken är de som inte har haft några symtom alls och som har nydebuterad PTSD i 60, 70 eller 80 års åldern.

Oavsett om senioren levt med krigsminnena varje dag eller drabbas först sent i livet är risken stor att de får fel diagnos när de söker vård som äldre. Inom vården ser man en senior person som börjar få minnessvårigheter och är förvirrad, som verkar argare eller ledsen och som fokuserar mer på dåtiden än på nutiden. Det blir lätt att dessa symtom misstolkas som en begynnande demens.

– Demens är ickebotbar sjukdom idag medan posttraumatisk stress går att bota. Med andra ord finns det en överhängande risk att de här personerna inte får den hjälp de borde få och därmed återupplever sina minnen av tortyr när hjälp finns att få. Dessutom har personer med posttraumatisk stress en fördubblad risk att utveckla en demenssjukdom, så även om demens var fel diagnos inledningsvis finns risken att de kommer att utveckla demens.

– PTSD är en riskfaktor, ett fyrbåksom varnar för ökad risk för demens, som vård- och omsorgspersonal behöver agera på.

l Finns kompetens i vården idag?

– Få i vården tänker på både PTSD- och demensdiagnoserna och därmed misstas de ofta för varandra, de maskerar och döljer varandra och försvårar behandling. Här behövs både kompetensutveckling och nya kliniska instrument utvecklas.

– Om demenssjukdom utvecklats behövs speciell kunskap för att skydda personen på demensboendet från att traumaminnen som inte längre kan behandlas väcks i onödan. Det borde vara en rättighet för alla som arbetar inom äldreomsorgen att få kompetensutveckling kring trauma, och också om händelser i andra länder, för att bättre kunna skydda de boende och hantera deras rädsla. Judiska Hemmet i Stockholm arbetar exempelvis oerhört imponerande med dessa frågor och andra äldreboenden behöver arbeta på liknande sätt kring äldre traumatiserade från världens moderna konflikter.

– Vi behöver bli bättre på att identifiera PTSD-patienterna, spara och relevant sprida individuella levnadsberättelser och inte minst anpassa vårdmiljön för dem. Om en äldre person behöver åka ambulans behöver det till exempel framgå att patienten lider av PTSD, som förklaring på rädsloreaktioner, vad som triggar traumaminnen och vad som bör göras om minnen aktiverats för att lugna den äldre. Om detta inte finns riskerar PTSD-patienter att betraktas som bråkiga, och inget skydd ges.

– Det brådskar att ge PTSD-behandling till äldre. De utsätts för risk att få fel diagnos och deras risk för demensutveckling är dubbelt så hög – men dessutom är traumaminnen mer motståndskraftiga mot demenssjukdom än andra, positiva och neutrala, minnen.Om dessa seniorer inte får hjälp lämnar vi dem till en tillvaro där de till slut bara har sina traumaminnen. Jag kan inte tänka mig något värre öde än att bli utelämnad till just det.

 

Boken ”När kriget är allt du minns – att lindra PTSD hos äldre” ges ut av Gothia Fortbildning.

DELA