Nyamko Sabuni: ”Ett parti för hela landet”

Nyamko Sabuni kandiderar till partiledare för Liberalerna. Foto: Erik Simander

Nyamko Sabuni väljer nu att förklara sin kandidatur till partiledarposten i tidningen NU. Vår förhoppning är att fler kandidater väljer NU som sin kanal.
.
”Bortom dagens kris finns en möjlighet att stärka Liberalerna.” Det skriver Nyamko Sabuni när hon nu meddelar att hon kandiderar till partiledare för Liberalerna.

Folkpartiet blev mitt parti för drygt trettio år sedan och jag har under de åren sett vad partiet kan betyda när det är som bäst. Därför har jag med stor sorg den senaste tiden följt hur oenighet inåt och otydlighet utåt drivit väljarna på flykten. Det har också gjort att jag ställt mig frågan om jag själv kan bidra till att ändra situationen.

Jag är övertygad om att det bortom dagens kris finns en möjlighet att stärka Liberalerna. Låt mig utveckla hur jag ser på läget, hur jag skulle önska att Liberalerna förändrades och hur jag ser min egen relation till partiet.

Jag har Sverige att tacka för mycket. Jag har sett hur hela min familj utsattes för för­följelse i vårt hemland Kongo på grund av min fars engagemang mot diktaturen. Sverige erbjöd skydd och trygghet. När jag kom hit som 12-åring fick jag gå i en bra skola och fick mycket stöd för att hantera svårigheterna i början med det nya språket. Folkbiblioteket i Kungsängen blev en trygg oas på fritiden. Efter skolan utnyttjade jag många av de möjligheter som står till buds i vårt fria, trygga välfärdsland: jag startade föreningar, jag blev små­företagare och läste på universitet. Jag fick vara med på TV och engagerade mig politiskt. Mitt i alltihopa blev jag (nästan) svensk mästare i disco-dans.

Allt det här har skapat ett starkt samhälls­engagemang. Jag vill att fler ska få de möjligheter som jag har fått. Min fars socialism var aldrig något alternativ för mig. Jag tror för mycket på den skaparkraft och glädje som friheten släpper loss. Men jag tror på solidaritet med människor i utsatthet, på skatte­finansierad välfärd och – inte minst – på vikten av kunskap och utbildning. Det engagemanget förde mig till Folkpartiet.

Och det här gör att jag fortfarande tror att det parti som nu heter Liberalerna behövs. Men jag håller med kritikerna om att det inte har varit särskilt tydligt på sistone. Jag tycker Liberalerna behövs för att – med all respekt för mina vänner i andra politiska partier – det bara är där jag finner det riktigt djupa engagemanget för bildningens betydelse, optimismen kring vad forskning och innovation kan innebära för att möta mänsklighetens stora utmaningar, den ständiga reformviljan för att hjälpa sköra människor, det konsekventa arbetet för bättre företagarvillkor och hängivenheten för att Sverige också måste ha ett tätt samarbete med andra länder, naturligtvis i Europa men också längre bort.

Sedan tänker jag förstås på alla de besjälade, kompetenta partivänner som är bärarna av de här värderingarna. Nästa val får inte bli det sista för Liberalerna som riksdagsparti utan ska bli det första i en serie av verkliga framgångar, som både säkrar vunna liberala segrar och möjliggör nya.

Mod och uthållighet
De senaste månaderna har varit extremt dystra för Sveriges liberaler. Det käcka ”nu kan det bara bli bättre” är tyvärr inte sant. Men jag tror att det går att vända utvecklingen.

Partiet behöver inte bara en ny partiledare, det behövs en bredare ledning. Jag vill se en öppenhet för nya former av engagemang. Fler ansikten ska synas utåt och hjälpas åt att göra Liberalerna till ett relevant parti igen. Jag vill att Liberalerna blir ett parti för hela landet, såväl storstäder som landsbygd, villaområden och utsatta förorter, bruksorter och universitets­städer. Unga som engagerar sig i politiska frågor på andra sätt än lokala förenings­möten måste få plats. Att partiet förlorat nästan alla sina riksdagsmandat från skogslänen är mycket allvarligt. Liberalerna har en stolt tradition av att företräda människor från olika folklager med det gemensamt att de hyser en innerlig känsla för människovärdet, tror på närings­frihet och brinner för bildning. Den politiska linjen måste fullföljas och bli tydligare och drivas med större uthållighet.

Mina år i politiken gav mig viktiga erfarenheter. Den kanske viktigaste är att man måste våga vara modig och uthållig. Motvinden är ofta hård. Jag har många exempel, men låt mig påminna om två från min tid i regeringen.

Jag lyfte som integrationsminister problemet att nya invandrare fick besked att de kunde vänta sig många år av bidrag, istället för tydliga förväntningar på att de skulle bidra till samhället. Störst konflikt blev det när jag ville begränsa möjligheten för ny­anlända invandrare att ta ut föräldraförsäkring retroaktivt. För mig var det inget annat än en kvinnofälla. Sedermera genomfördes förslaget i bred enighet av Löfvenregeringen. Ängsligheten kring dessa frågor fördjupade utanförskapet och skadade förtroendet för en human flyktingpolitik.

Något liknande hände när jag beställde en granskning av våldsbejakande extremism i utsatta förorter, den så kallade Rosengårds­rapporten. Det påstods att jag spädde på fördomar och var för alarmistisk. Idag låter det annorlunda. ”Vi tog inte radikaliseringen på tillräckligt stort allvar” sade inrikesminister Mikael Damberg (S) nyligen.

En stor del av min tid inom politiken handlade om kampen för ökad jämställdhet. Det blev bland annat en historiskt stor satsning på våld mot kvinnor och den första lagen mot tvångsäktenskap. I min bok ”Flickorna vi sviker” riktade jag ljuset mot en utsatt grupp som länge varit bortglömd. Jag är stolt över att ha varit en länk i en lång kedja av liberaler som genomfört reformer som ökat friheten för flickor och kvinnor.

Möjligheternas miljöparti
Nu har jag stått utanför politiken i ungefär sex år. Även det har givit viktiga erfarenheter. Jag har arbetat i ledningen för ett teknikkonsult­företag med över sextontusen anställda, främst ingenjörer. Det har lärt mig mycket, bland annat om ledarskap och villkoren för företagande.

I den ingenjörstunga miljön där jag vistats har jag fått ta del av många tekniska lösningar, som skulle vara möjliga att genomföra – om det fanns politisk uppbackning. Det finns stort utrymme för ett miljöengagerat parti som förmår tänka globalt, ser möjligheterna i det svenska näringslivet och som har en teknik­optimistisk grundsyn. Och för mig är det en självklarhet att ett parti som gör anspråk på att vara modernt och framtidsinriktat måste ha en ambitiös miljö- och klimat­politik. Koldioxidslagring, elektrifiering av vägtransporterna, digitaliserade industriprocesser, kolsänkor genom trädplantering och kärnkraft är fem metoder som tillsammans kan få ner koldioxidutsläppen radikalt. Enligt Svenska Naturskyddsföreningen har Liberalerna redan den bästa miljöpolitiken av Allianspartierna, så det finns en grund att bygga på. Liberalerna ska vara möjligheternas miljöparti.

Man ska kunna lita på Liberalerna
Striden i vintras om Liberalernas vägval i regeringsfrågan blev uppslitande. Jag stod utanför och behövde aldrig ta ställning i den fråga som var uppe på partirådet. Nu har beslutet fattats och avtal ska hållas. Jag tycker Liberalerna ska fullfölja Januariavtalet och delta i arbetet med att genomföra de överenskommelser som ingår. Man ska kunna lita på Liberalerna.

Men den blocköverskridande lösningen betyder inte att vi blivit socialdemokrater. Avtalet innebär att Socialdemokraterna tvingas inta några liberala ståndpunkter. De betonar själva att det inte ska tolkas så att de ändrat sig. Ideologiskt har liberaler, menar jag, mer gemensamt med de andra Allians­partierna. Det faktum att vi kommer att bidra till att implementera punkterna i Januari­avtalet innebär att det är än viktigare att klargöra våra ideologiska rötter och vår långsiktiga hemvist på den icke-socialistiska sidan.

Felet före valet var att partiet gav löften som uppfattades oförenliga. Där ska vi inte hamna igen. Så länge andra parter står fast vid sina åtaganden i Januariavtalet ska vi stå vid våra. Att redan nu spekulera i vad som händer om Januariavtalet havererar tycker jag är oklokt. Det blir lätt en självuppfyllande profetia. När valet 2022 närmar sig bör partiet genomföra en process kring frågan vad vi ska säga till väljarna i regeringsfrågan. Då kan vi också ta in de erfarenheter som vinns under den här mandatperioden. Målet måste vara att en sådan process ska ge ett tydligt och enigt besked.

Solidaritet och realism ska vara honnörsord i svensk migrationspolitik
För mig är det angeläget att Liberalerna står för en migrationspolitik som är solidarisk men samtidigt realistisk. Sverige har goda möjlig­heter att ta ett ansvar för att hjälpa människor på flykt, men att låta som om vi mer eller mindre på egen hand kan ta ansvar för världens alla flyktingar är varken ärligt eller rimligt. Solidaritet ska vara ett honnörsord i svensk utrikes- och flyktingpolitik, med ett högt bistånd och betydande insatser för att hjälpa människor som är på flykt, ibland i vårt eget land, ibland genom UNHCR i konflikternas närområden.

Integration av nyanlända kommer fortsatt vara huvudfråga i svensk politik. Jag vill vara optimist även på det området, men just nu är det inte lätt. Problemen i våra segregerade förorter är enorma. Arbetslösheten bland utlandsfödda är mångdubbelt högre än bland inrikes födda. Gängkriminaliteten är utbredd och blir allt grövre. Skolresultaten i de utsatta områdena är katastrofala. Att tro att detta kommer att lösa sig av sig självt är, milt uttryckt, naivt. Det kommer behövas ett omtag och många åtgärder för att vända utvecklingen.

Liberalerna ser till hela utbildningskedjan
Folkpartiets/Liberalernas insatser för att lägga om svensk skolpolitik har varit historiska.

Vi kan blicka tillbaka med stolthet på hur vi, och då framförallt Jan Björklund, har bidragit till att skoldebatten har förändrats. Men det jag nu hör när jag talar med lärare är att många av de reformer som Liberalerna har drivit igenom har haft en god ambition, men implementerats alltför hastigt. Det bör vi naturligtvis dra lärdom av.

Jag vill gärna se att Liberalernas kunskapsengagemang får ett bredare fokus än bara skolan. Det ska omfatta allt från förskola till högskola och också kultur och folkbildning. Idag upplever många att kvaliteten i förskolan sviktar på grund av svårigheterna att rekrytera personal. Bristen på kvalificerad lärare är ett växande problem också inom grund- och gymnasieskolan. Lärarna måste ges bättre förutsättningar att klara sitt viktiga uppdrag. Det är inte rimligt att man ska behöva offra både hälsa och värdighet om man väljer ett av samhällets viktigaste jobb – läraryrket. Lärarna ska känna att de har mandat och auktoritet att styra i sina klassrum. Den kultur som vuxit fram på sina håll och som innebär att varje tillsägelse ses som en kränkning måste stoppas.

Jag vill se stora satsningar på forskning och innovation. Nya genombrott är nödvändiga för att vi ska klara välfärden och mänsklighetens utmaningar. Antibiotikaresistensen är bokstavligen ett dödligt hot. Sverige behöver komma närmare täten när det gäller forskning kring artificiell intelligens, också för att säkra att tekniken inte hotar grundläggande humanistiska värden. Det finns massor med spännande uppslag till tekniska lösningar på problemen med resurs- och vattenbrist, liksom klimatpåverkan, men det behövs ofta ytterligare kunskap för att underlätta genomförandet.

Tillgänglig välfärd
Svensk liberalism har varit med och format den svenska välfärdspolitiken. Det brukar på­pekas på introduktionsmöten för nya parti­medlemmar att det var inte Socialdemokraterna som införde folk­pensionen utan liberalen Karl Staaffs regering 1913. Och så har det fortsatt i mer än hundra år. Liberalerna har alltid haft en lång reform­agenda för att hjälpa särskilt utsatta eller för att öka tryggheten. Och så ska det fortsätta. ”LSS”, alltså rätten till personlig assistens för funktionshindrade, kostar mycket men vårt besked är att det ska få kosta. Det är en genuin frihetsreform.

Också på sjukvårdsområdet har vi en tradition att fullfölja. Just nu har liberalerna ansvar för vårdpolitiken i flera regioner i Sverige, bland andra de tre största. När jag fördjupar mig i sjukvårdsfrågorna ser jag mycket som behöver göras, men även här ser jag att det finns lärdom att hämta i Folk­partiets historia. På 1970-talet lanserades en reform som kallades ”husläkare”. Ordet är inte så aktuellt längre, men väldigt mycket talar för att kärnan i det budskapet är precis lika aktuellt som när det lanserades. En storsatsning på primärvården, en reform som alltså avlastar sjukhusen och kan korta vårdköerna är förmodligen en del av lösningen. Sjukvårdens problem har många bottnar. För att utveckla politiken på området behöver vi öppna oss mer för att i vårt arbete ta in människor som vill bidra med sin expertis och sina erfarenheter.

Välfärden förutsätter en stark, konkurrenskraftig ekonomi. Kraven på att ständigt vässa ekonomins funktionssätt är höga i en tid av fortsatt globalisering och stenhård internationell konkurrens. Jag önskar att Liberalerna åter ska bli det naturliga främsta valet för Sveriges alla företagare.

”Mitt” Liberalerna
Jag menar alltså att det finns utrymme för att profilera Liberalernas politik på några fler områden än skolan. Jag tycker Liberalerna ska vara ett modernt parti som med optimism griper sig an de stora samtids- och framtidsfrågorna. Miljöhoten hör självklart dit, liksom de växande klyftorna som inte minst den misslyckade integrationspolitiken skapat. Ett internationalistiskt perspektiv är också självklart, även om nationalstaterna kommer att spela en stor roll för demokratin och välfärden också framöver.

Eftersom jag tror så mycket på att liberala idéer har en stor roll att spela vill jag gärna göra en insats för att stärka det parti som fortfarande är det mest genuint liberala. Mitt samhällsengagemang föddes i kampen mot rasismen. Det var genom den jag hittade min väg till Folkpartiet. Efter alla år i partiet är det min bild att jag åsiktsmässigt befinner mig någonstans i partiets mittfåra. Det tror jag gör det lättare för mig att medverka till den läkning av partiet som nu behövs.
Därför meddelar jag idag att jag kandiderar som partiledare för Liberalerna.

Nyamko Sabuni

Nyamko Sabuni i korthet
Bakgrund: Född i Bujumbura i Burundi, kom som flykting till Sverige som tolvåring med sin familj
Arbetar som: Hållbarhetschef på ÅF
Bakgrund i Liberalerna: Riksdagsledamot 2002-06, integrationsminister 2006-10, jämställdhetsminister 2006-13, biträdande utbildningsminister 2010-13

DELA