Lustfyllt lärande ingen omöjlig ekvation
Johan Lithner
INTERVJU. Regeringens miljardsatsning på bättre matematikundervisning är välbehövlig. Men fortfarande saknas en länk som omsätter forskningsresultat till praktisk utveckling av undervisningen. Det tycker Johan Lithner, professor i matematikdidaktik vid Umeå universitet.
Matte är inte vilket ämne som helst. Det är ett grundläggande basämne som är helt avgörande för Sverige som industrination, förkunnade Jan Björklund på pressträffen i september när 2,6-miljarderssatsningen offentliggjordes.
I dryga tio år har utbildningsministern och landets naturvetaretablissemang oroligt sett resultatkurvan dyka hos de svenska eleverna, och när dessa halkade strax under OECD-snittet i den senaste PISA-
undersökningen* väcktes nya krav på
politiska åtgärder.
– På 1990-talet låg vi på topp. Sen när resultaten började vika för våra nybörjarstudenter kommer jag ihåg att jag tänkte: ”Det är för att vi har så många fler som ska studera på högskolan nu” och ”De kanske har lärt sig andra saker än den traditionella matematiken”, säger Johan Lithner som leder forskargruppen på Umeå Forskningscentrum i Matematikdidaktik, UFM.
– Men nu är det helt klarlagt att studenternas generella matematikkunskaper är sämre än tidigare. Forskningen visar inte att de skulle ha utvecklat andra förmågor i stället, som vi trodde ett tag.
Teorierna om varför det gått utför är flera, såväl obehöriga lärare som bristande undervisningsmetoder har pekats ut. Sverige är dessutom det EU-land som ägnar flest timmar åt självstudier i matematik.
Björklunds moteld – de 2,6 miljarderna – ska främst gå till fortbildning av lärarna och utökad undervisningstid i grundskolan (se svarta tavlan på sidan intill). Dessutom går regeringen in och styr pedagogiken mot mer katederundervisning.
– Det är nytt att staten går in och påverkar didaktiska metoder, men vi kan inte stillatigande titta på när det har slagit så fel, sade Björklund när satsningen presenterades.
Johan Lithner tror inte på någon enskild undervisningsmodell som universallösning.
– I politiken har det förts en del förenklade diskussioner om katederundervisning, man tror att man löser alla problem med den metoden. Men det beror på vad man gör av det. Jag har sett exempel på fantastiskt bra katederundervisning,
men också på otroligt dålig.
Ett nyckelproblem för många matematiklärare i dag är stora klasser med elever som ligger på olika nivåer.
– När man då försöker individanpassa,
alltså låta eleverna jobba enskilt i sin egen takt, blir det väldigt lite tid för läraren att kommunicera med varje elev, förklarar Johan Lithner.
– Och i stället för att ha 30 händer i luften i klassrummet har många föredragit en lärobok som talar om för eleverna exakt vad de ska göra.
Det har gjort att vi fått läroböcker med ännu mer mallar, formler och exempel på hur eleverna ska göra, så att de klarar sig själva, menar han. På kort sikt fungerar det att eleverna jobbar individuellt och löser uppgifter själva, men det resulterar i ett för starkt fokus på mekanisk utantill-inlärning. Den djupare förståelsen, problemlösningen som utmanar hjärnan, riskerar att utelämnas.
– Först löser läraren en uppgift på tavlan, sedan får eleven träna på 20 uppgifter som är nästan identiska. Om man bara får sitta och imitera lösningar till matematikproblem så utmanar man inte sitt kreativa tänkande.
Hur stor betydelse har självförtroendet för barns matematikinlärning?
– Det har stor betydelse, det finns en hel del forskning kring det. Men det handlar också om vad som förväntas av eleven. Många har uppfattningen att matte går ut på att ”läraren eller boken talar om exakt hur jag ska göra för att lösa en viss uppgift”. Då försöker man inte ens med egen kreativ problemlösning även om man kan.
Johan Lithner och hans kollegor har intervjuat och gjort klassrumsobservationer hos 200 lärare över hela landet till Skolinspektionens rapport om matematikutbildning. Den samstämmiga bilden är att lärarna fokuserar för mycket på standardprocedurer som man kan memorera utantill. Alla upplever inte heller att de har verktyg och tid att sätta sig in i hur eleverna verkligen jobbar.
– Den satsning som nu görs är enormt bra, jag är övertygad om att den kommer lärare och elever till godo. Men något vi i forskargruppen efterlyser är att man också satsar pengar på att systematiskt koppla ihop forskning med praktiskt utvecklingsarbete. Det gör man inte i dag.
Nu vill han att det inrättas utvecklingsavdelningar runt om i landet,
till exempel hos Skolverket och på universiteten, som arbetar med att vidareutveckla forskningsresultaten till sådant som konkret kan användas i undervisningen; nya undervisningsmodeller, nya läromedel och kompetensutveckling. Sådana avdelningar finns inom alla andra stora forskningsbaserade verksamheter, som sjukvården och bilindustrin, men inte inom utbildningssektorn, påpekar han. En av anledningarna är att det inte finns några starka marknadskrafter som driver på det. Johan Lithners mål är att inom några år ha tio personer anställda på institutionen som fungerar som länk mellan forskarna och skolan.
När det kommer till skolkritan blir ju forskningen trots allt meningslös om den inte kan omsättas i klassrummet.
– Det viktigaste, oavsett undervisningsmetod, är att förstå vad det är för aktiviteter som läraren lyckas engagera eleverna i. Viktigast vid dagens slut är faktiskt vad eleverna har gjort – inte läraren.
Text: Lisa Allström
Skrivet av Administrator 2011-10-05 15:20
