Om du blev 87% liberal – då är du nog liberal

Per-Åke Fredriksson

”Jag blev 87% liberal och bara 85% moderat”. Jag tittade upp på den moderate riksdagsmannen där jag satt på bänken på järnvägsstationen och väntade på mitt tåg (som för en gångs skull gick i tid). Han hade gjort ett av alla valkompasstest på de stora nyhetssiterna och han var märkbart förvånad över resultatet. Även jag var förvånad för jag trodde han hade partiboken nedtryckt mellan hjärnhalvorna. Men när han svarade fritt på valkompassens frågor, hann verkligheten ikapp honom. Det var bara att hälsa honom välkommen till partiet och hoppas på att riksdagsgruppen skulle utökas med en ny ledamot. Så blev det inte. Han ville uppenbarligen leva kvar i illusionen av att han var mer moderat än liberal.

Någon vecka senare stod jag på torget med mina partikollegor och diskuterade politik med lördagslediga medborgare. Plötsligt dyker det upp en man med en tvåsitsig barnsulky och börjar plocka bland våra flygblad som låg på ett bord. Jag gick fram till mannen och frågade om jag kunde hjälpa till med något. ”Jag har gjort två valkompasser och båda gångerna har jag blivit liberal, så nu tänkte jag att jag måste läsa på om ert parti” svarade mannen. ”Vad trevligt, jag blir också liberal” sa jag och gav honom några flygblad. ”Fast du verkar ju inte behöva läsa på. Du vet ju redan vad du tycker, så då är det bara att rösta på Liberalerna eftersom vi tycker lika”. Mannen skrattade lite generat förstod min poäng, att det vore ett märkligt beteende om han rösta på andra partier som inte tycker som han. Han ville dock ha flygbladen. En viss osäkerhet fanns ändå kvar inom honom.

Det är rätt många svenskar som gör det märkliga att de röstar på partier som inte företräder deras åsikt. Jag talar inte om moderat taktikröstande på KD för att ha partiet kvar i riksdagen och därmed säkra en borglig majoritet. Nej, jag talar om det faktum att de finns personer som inte röstar efter vad de faktiskt tycker. Skälet till detta beteende är att man helt enkelt inte har koll på vad partierna står för. Det partiet som oftast har förlorat mest på väljarnas okunskap är, enligt de valundersökningar som gjort sedan 1985, Liberalerna (tidigare Folkpartiet).

Det var den vetskapen som ringde i mitt huvud när jag tittade på TV-programmet Leve demokratin tidigare i våras. Journalisten Jan Scherman intervjuade en amerikansk statsvetare som menade att demokrati inte fungerar som optimal styrelseform eftersom väljarna är alltför ofta okunniga om vad de röstar på. Statsvetarens lösning var att alla väljare skulle behöva genomgå ett kunskapstest innan de fick rösta. ”Mmm” tänkte jag där jag satt i tv-soffan. Kanske inte en så tokig idé. Fast mitt demokratiska hjärta säger mig att det inte är en demokrati om det är människors kunskapsnivå som avgör om de ska få rösta.

Vad kan man då göra för att öka andelen -kunniga väljare till valbåsen, om man inte ska hindra de okunnig? Det finns inget annat att göra än att ta tillvara på detta informationsspridarjippo som kallas valrörelse och prata med folk om vad liberal politik står för så ofta man kan. Om och om igen. Fattar de inte är det bara att ha tålamod och fortsätta. Det finns inget annat. Förr eller senare trilla polletten ner och då kommer inte ett valkompassresultat som en överraskning som man blir fundersam över, utan som en påminnelse om vad det ska stå på valsedeln. Kanske även för en moderat riksdagsman.

DELA