Öppenhet eller konflikt?

Ser man till historien var medlemskap i ett politiskt parti mest en akt av solidaritet. Medlemmarna sågs som valarbetare. Partiets linje bestämdes av riksdagsgruppen, inte av partikongresserna. På 1950-talet fanns till exemel bara en handfull motioner till Folkpartiets landsmöten.

Skiftet kom under 60-talet, med senare folkpartiledaren Per Ahlmark som drivande kraft. Interndemokratin blev viktig i alla partier.

På senare år har vi dock på nytt sett en centralisering. Vi kunde i Demokratiutredningen, vars betänkande kom förra året, konstatera en paradoxal utveckling: Å ena sidan är människor, främst unga, mer politiskt intresserade än tidigare. Å andra sidan får partierna färre medlemmar och många känner sig utan inflytande. Det är talande att Moderaterna inte tillåter motioner till sin stämma i oktober.

Partiledningarna har en tendens att se partiet som en samlad trupp som marscherar åt samma håll. Partimedlemmarna ses mer som megafoner än som del i en inflytandeprocess. Avvikande röster betraktas negativt.

Samtidigt är människor i dag mer vana än tidigare att ta ställning och uttrycka åsikter – om än ofta med ett ”gilla” på Facebook.

Visst kan interna skyttegravar skada. Hos Moderaterna har det varit tydligast. Länge inordnade sig moderater i ”ljusblå” eller ”mörkblå”. Senaste året tycks denna falangbildning vara på väg tillbaka.

Interna konflikter som leder till mångåriga falangstrider skadar. Striden i Moderata ungdomsförbundet mellan Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson 1992 ekar fortfarande hos Moderaterna. Själv stod jag mot Per Gahrton i en ordförandestrid i Folkpartiets ungdomsförbund. Den ledde till två falanger och fyra ytterligare ordförandestrider. Det krävdes, efter nästan tio år av konflikter, Christer Hallerbys saklighet och Peter Örns värme för att ena förbundet.

Så visst kan konflikter vara farliga. Samtidigt kan en strävan efter att lägga locket på leda till att ett parti uppfattas som en sekt, en sluten grupp med ryggarna utåt.

När människor går med i ett parti, vilket allt färre gör i dag, är det oftast för att de vill påverka. Ett politiskt parti kan aldrig ha exakt passform för varje individ. Självfallet har alla, från partiledaren till den nytillkomna medlemmen, en avvikande uppfattning mot partiprogrammet på några punkter. Öppenhet, att ha högt till tak och tillåta olika åsikter, är inbjudande.

Olle Wästberg

DELA