Svala Firus Waltersson, psykolog på
Arbetsförmedlingen menar i en debattartikel att unga arbetslösa måste anstränga sig mer. Att inte dyka upp på rekryteringsträffar och förklara det med ”det där är nog inte riktigt min grej” är inte hållbart, enligt henne.
Du uttryckte i en debattartikel i Expressen en oro över många arbetslösa ungdomars passiva attityd. Hur kommer det sig att du gjorde det?
– Den passiva attityden bland vissa ungdomar är ett vanligt förekommande problem för oss som arbetar på Arbetsförmedlingen. Många av oss pratar om det. Om man inte tar med den här aspekten i debatten riskerar man att utforma en jobbpolitik som inte angriper hela problemet.
– En annan anledning är att statistiken över ungdomsarbetslösheten ger en missvisande bild. Det ger ungdomar en pessimistisk syn över sin egen situation och kan bidra till passivitet.
Vill du utveckla?
– För det första handlar det om att man inte reflekterar kring hur vårt samhälle är uppbyggt. Att vi har en gratis skolgång och gratis sjukvård är beroende av att andra personer arbetar. Det finns en bristande förståelse kring kopplingen hur välfärdssystemet är uppbyggt där vi alla förväntas bidra.
– För det andra handlar det om att man inte ser kopplingen mellan ansträngning och belöning. I skolan är man van vid att ansvaret ligger på skolan och lärarna att de ska klara studierna. De får chans efter chans. I arbetslivet fungerar det inte så.
– Samtidigt är många curlade hemifrån. Vår generation har fått det ganska bra så vi vill ge saker till våra barn och då lär de sig inte att anstränga sig på köpet. De lär sig inte heller egenskaper som är viktiga för arbetslivet såsom uthållighet och att klara motgångar.
Skulle du säga att den här passiva attityden finns hos alla ungdomar?
– Jag är väldigt noga med att det inte gäller alla ungdomar. Det finns en grupp ungdomar som är svårare att nå. Men samtidigt förekommer den här attityden utanför denna grupp.
Vilken betydelse kan dåliga arbetsvillkor ha?
– Till en viss del kanske passiviteten kan kopplas till dåliga arbetsvillkor, men det vet inte jag. Jag kan tycka att de finns en överdriven rädsla hos ungdomar att bli utnyttjad av sin arbetsgivare.
Vad är lösningen på problemet?
– Det här är ett så pass stort problem att det följs upp inom Arbetsförmedlingen. Vi vill utveckla arbetssätt för att nå dessa ungdomar. Rent konkret utforma en plan genom att göra en planering. Bryt passivitet och inför aktiviteter i livet för dessa ungdomar.
– Vad som kan göras från politiskt håll: om det finns en stor grupp 16-åringar som inte har motivation till att läsa vidare på gymnasiet, stimulera då till andra typer av yrken i den åldern.
Vad har du i din roll som psykolog på Arbetsförmedlingen för möjlighet att påverka dessa ungdomar?
– Jag träffar dessa ungdomar enskilt när de inte deltar i sin planering. Jag kanske skulle behöva nå ut bredare genom att jobba i gruppform och problematisera detta. Men det är svårt att nå ut och ett annat problem är givetvis resurser.
Vad har du fått för respons på debattartikeln?
– Jag har fått väldigt mycket stöd både internt men också externt. På Arbetsförmedlingen är det ett 30-tal kontor runt om i landet som har bekräftat att de här är ett problem. På företag har arbetsgivare berättat att de har svårt att rekrytera.
– Men vi får inte hamna i det läget att vi säger att ”alla ungdomar är lata”. Vi måste problematisera mer kring det. Efter en tid i passivitet är det inte så lätt att bryta det mönstret på egen hand. Då hjälper det inte att peka finger utan vi ska istället försöka stimulera till aktivitet.
Greta Brandimarti
