Personval i Sverige

Politiker skakar hand med väljare, färgreducerad bild

Valrörelserna i Sverige blir allt mer centrerade på partiernas personföreträdare. Partiledare och andra ledande kandidater blir budskap i sig själva. Hur går det ihop med vårt valsystem. 

Sak före person är en rimlig och viktig princip. Det var också så politik brukade bedrivas. Många berättar att de valt parti genom att jämföra partiprogram. Det förutsätter en granskning av åsikter och ideologi, inte att de fallit för karisman hos partiets ledande kandidater och företrädare.

Ändå utgår alla partier från att personer som företräder dem är viktiga. Kandidatfoton som ska förekomma på valaffischer stylas. Det varnas för att valrörelserna blir allt mer fixerade vid partiledarna medan både politik och andra kandidater hamnar i skuggan.

Personfixering antas vara något automatiskt negativt. Partierna är större än sina företrädare, har en historia och en ideologisk bredd som aldrig kan representeras fullt ut i en enskild individ.

Kanske är det därför symptomatiskt att Sverige valt ett valsystem som ger väljarna en näst intill symbolisk möjlighet att personrösta, men bara genom att först lägga sin röst på ett parti!

Möjligheten att personrösta infördes vid EU-valet 1995. Det är lite drygt 20 år. Det har inte varit någon succé.

För all del har det inte heller varit någon katastrof. Vid införandet hoppades man att i alla fall nära hälften av väljarna skulle utnyttja möjligheten. Så har det bara blivit i EU-valen, men då röstar också färre.

De erfarenheter som gjorts av personvalet i Sverige, samlades i skriften ”20 år med personval” som gavs ut av valforskningsprogrammet på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs Universitet i maj 2015.

Det finns en kluvenhet i det svenska valsystemet. Detta är, som det benämns i den akademiska prosan, ”partiorienterat”. Det är en omskrivning för att de partier som dominerat svensk politik sedan rösträttens införande har gett sig själva en stark ställning genom att förbehålla sig rätten att kanalisera medborgarnas val i huvudsak genom att ge sitt stöd till ett parti.

I ”20 år med personval” skriver författarna att ”Personröstningssystemet kom därför att från början bli en kompromiss mellan å ena sidan partiernas omsorg om interndemokrati och partisammanhållning…” och å andra sidan väljarnas inflytande över val av representanter.

Ett utslag för denna misstro mot att låta väljarna bestämma i för hög grad, blev gränsen för personval. I riksdagsvalet krävdes att lägst åtta procent av ett partis väljare kryssade för en kandidat för att personrösterna skulle ge utslag, i kommun och landsting fem procent. Nu har spärrgränsen för riksdagsvalet sänkts till fem procent den med. Detta kanske är en liten anpassning efter den allt ökande personfixeringen.

Väljarna är dock i stort sett nöjda. Andelen som är nöjda med graden av personval har ökat från 44 procent 1998 till hela 58 procent 2014. Andelen som vill minska eller avskaffa personvalet ligger på samma nivå över tiden har krympt något och andelen som vill se ökat inslag av personval har minskat.

Det kan synas paradoxalt i ljuset av att andelen väljare som utnyttjar möjligheten att personrösta har minskat och låg under en fjärdedel i riksdagsvalet 2014. Kommunvalet, där företrädarna trots allt är närmare väljarna, sjönk också och hamnade precis under 30 procent. Dessutom menade en del artiklar att bara hälften av väljarna i efterhand kunde komma ihåg vem de personröstat på.

Ändå har personvalet genomslagskraft. Särskilt i riksdagsvalen. De två första valen med personval, 1998 och 2002, var det över åttio riksdagsledamöter – nästan en fjärdedel av riksdagen totalt – som blev personvalda. Men sedan dess har andelen sjunkit.

Att andelen väljare som utnyttjar möjligheten att personrösta minskar är dock inte den enda trenden på området. I samband med minskningen har en tilltagande åldersskillnad kunnat märkas. Inledningsvis personröstade väljare i ungefär lika stor utsträckning oavsett ålder. Nu finns en synlig skillnad, där yngre väljare personröstar i högre grad än äldre.

Däremot är personröstandet fortfarande jämt fördelat i befolkningen om vi ser till utbildning, inkomst och andra socioekonomiska faktorer.

Jämställdheten är en intressant faktor. Manliga kandidater brukar i de flesta val bli mer personkryssade än kvinnliga, generellt. (Även om tre av de enskilda kandidater som fått flest kryss av alla, är kvinnor: Marit Paulsen, Gudryn Schyman och Birgitta Ohlsson.) Men sedan 2010 är det mätbart fler kvinnor som personröstar än män. Och de väljer i högre utsträckning att rösta på ledande kvinnliga kandiater.

Det är också intressant att benägenheten att personrösta är högre bland väljare med utländsk bakgrund, än bland infödda. Två förklaringar kan anas. Dels, den tråkiga förklaringen, att det är en väljargrupp som röstar i lägre utsträckning vilket gör att de som faktiskt röstar kanske tillhör de grupper som hade haft större sannolikhet att personrösta ändå. Dels att de kanske har vana att rösta i valsystem där större fokus ligger på kandidaterna.

Valforskarna i Göteborg har ställt många olika slags frågor till väljarna, som redovisas i skriften om personvalet. En av de kanske mest intressanta iakttagelserna är vilka skäl som intervjuade väljare ger för varför de valda att personrösta på just den kandidat de valde.

I de första valen, 1998 och 2002, dominerade förklaringsfaktorer som att den kandidaten representerade en viss grupp, ålder, kön eller bostadsort. Runt trettio procent av de väljare som personröstat angav skäl som var kopplade till kandidatens personliga egenskaper. Numera är det individuella faktorer som överväger i svaren på samma fråga, 63 procent i valet 2014, medan socioekonomiska faktorer bara angavs av 13 procent av de svarande.

Vad får partierna ut av personvalet då? Ja, det vore önskvärt att svara att deras kandidater blir mer kända hos väljarna. Men det går inte riktigt att göra. Med så låg andel väljare som personröstar, är det svårt att se den effekten. Snarare är det så att de kandidater som är mest kända, tävlar om personrösterna.

Men det är tänkbart att det i en hårdnande konkurrens mellan alltfler partier, ändå är ett framgångsrecept. Framför allt på lokal nivå, där fler väljare också väljer att personrösta, kan kända kandidater också leda till partiet som helhet vinner fler mandat av deras draghjälp.

Text: Ulf Schyldt

DELA