Populismen saknar politiskt innehåll

Är det formen eller det faktiska resultatet av politiken som kommer att avgöra hur vår demokrati utvecklas framöver?

Givetvis finns det någonstans ett svar som är ”både och” men jag tror att det just nu läggs alltför stor vikt vid demokratins former.

Borde Sveriges riksdag vara mindre? Förmodligen. Borde de svenska riksdagspartiernas finansiering vara mer beroende av medborgarna och i mindre utsträckning bygga på automatiska bidrag från statskassan?  Säkert.

Det finns andra frågor om demokratins former som tål diskuteras. Det nämns inte sällan att folkomröstningar skulle kunna vara ett instrument som kan stärka demokratin. Jag tror inte på det.

En del av diskussionen om demokratins former handlar om hur man på olika sätt kan undvika att ”populism” av vänster- eller högerslag ska växa sig starkare. Ärligt talat tror jag det är en ganska farlig diskussion, eftersom den bygger på tanken att man inte kan lita på medborgarna.

För min demokratisyn finns det ingen väg runt om att låta väljarnas sympatier slå igenom i valen. Men det är därefter som diskussionen blir intressant.

De som får väljarnas ansvar måste få bära detta ansvar även om man kan tycka att det inte alltid är så trevligt eller upplyftande.

Det stora problemet med synen på Sverigedemokraterna (SD) är att deras förfärliga historiska rötter spelar större roll än väljarsympatiernas utslag. I längden tror jag inte det finns någon väg som utesluter att kanske 20% av väljarna anses omyndiga.

Nu har SD i tre år varit det enda oppositionspartiet, vilket erbjuder en mycket fördelaktig position. Genom att aldrig behöva stå för en genomförbar politik riskerar SD inte det öde som drabbat andra populistpartier.

Sannfinländarna i Finland gick in i regeringen Sipilä men partiet klövs nyligen därför att den rent populistiska delen av partiet inte ville stå till svars för något som helst ansvarstagande. Det kommer alltid att finnas ett visst utrymme för ett sådant parti både på vänster- och högerkanten.

Här hemma har Vänsterpartiet och dess föregångarna varit ett sådant vänsterpopulistiskt parti. Det har aldrig varit särskilt framgångsrikt helt enkelt av det skälet att det trots allt är få väljare som bara vill protestera. De flesta vill se resultat.

Resultatpolitik tror jag är nyckeln till demokratin framöver. Taktiskt manövrerande, symbolpolitik, partitaktik kommer vi alltid att ha. Men med lite tålamod och kallt sinnelag kommer demokratin att överleva utan olika slags konstgjord andning. Så himla intresserade av demokratiskt spel är nog inte medborgarna.

I den finländska tankesmedjan Magmas spännande antologi ”Demokratins öde” skriver tankesmedjans chef Nils Erik Forsgård i en betraktelse om socialdemokratins kris att de europeiska populisternas framgångar idag handlar om socialism blandad med nationalism.

Jag tror att rädslan för den alltid ovissa framtiden bara kan besegras av en positiv framtidsberättelse, en vision som förvandlar populismens pessimism till just vad den är nämligen destruktiv, samhällsundergrävande. Att bryta pessimismen kräver mer än manipulationer med demokratins former. Varken socialism eller kortsynt nationalism bär framåt. Politiskt spel kan bara reduceras till marginalen om de som ser ett samhällsbygge framför sig också kan förklara detta för medborgarna.

Janerik Larsson

DELA