Pride är inte bara en folkfest

Den 28 juni 1969 gjorde polisen i New York en räd mot baren the Stonewall Inn på Manhattan. Baren vände sig till hbtq-personer och de flesta av kunderna var transpersoner eller unga, fattiga homosexuella. Det var en tid då du kunde slängas i häktet för en natt bara för att du var en kvinna i för kort hår eller en man med feminin handväska.

Besökarna på Stonewall var vana vid att bara uthärda den här typen av trakasserier från polisens sida, men denna varma juninatt 1969 fick de nog och slog tillbaka. Det blev startskottet för den moderna amerikanska hbtq-rörelsen, och året efter – på årsdagen av Stonewall-upproret – gick flera demonstrationståg genom New York och andra amerikanska städer. Dessa demonstrationer blev de första Pride-paraderna.

Stockholm Pride 2018 har precis gått av stapeln med upp emot 60 000 deltagare och en halv miljon åskådare i tåget. Paraden kännetecknas inte av stenkastande ungdomar eller skanderande dragqueens som släpas in i polisbilar, likt det ursprungliga Stonewall-upproret. Ej heller liknar paraden de första Pridetågen med arga, tysta demonstranter bärandes på plakat som fördömer polisen och landets orättvisa lagar. Sverige – likt resten av västvärlden – är en klart mycket bättre plats för hbtq-personer idag än 70-talets USA.

Dock är drömmen om ett samhälle fritt från homo-, bi-, trans-, och queerfobi inte uppnådd. Andelen homo- och bisexuella tonåringar som försökt begå självmord är ungefär fyra gånger högre än bland deras heterosexuella klasskompisar. För transungdomar når siffrorna hisnande 40 procent. Sex av tio lesbiska kvinnor i medelåldern ligger i riskzonen för att utveckla alkoholmissbruk, jämfört med 15 procent bland deras heterosexuella motparter. Den plats som unga hbtq-personer upplever som mest otrygg är skolan. Över 70 länder förbjuder homosexuella relationer, varav sju har belagt det brottet med dödsstraff. Trots det har möjligheterna till asyl för hbtq-flyktingar försvagats under mandatperioden genom de så kallat tillfälliga asyllagarna som infördes för ett par år sedan.

Stockholm Pride beskrivs ofta som en kärleksmanifestation eller folkfest, och hbtq-organisationerna i paraden blandas med politiska partier, företag och andra organisationer. Men Pride är inte en allmän folkfest – det är, och har alltid varit, en politisk demonstration. Den har två primära funktioner – att dra uppmärksamhet till hbtq-personers livsvillkor i Sverige (och runt om i världen) och kräva förbättring av dessa, samt att fungera som ett andhål för de som inte passar in i samhällets normer om sexualitet, kärlek, könsidentitet eller könsuttryck. På en begränsad plats under en begränsad tid ska du som hbtq-person kunna gå på Stockholms gator och känna just här, just nu, tillhör du inte en liten och ofta gömd minoritet. Här tillhör du majoriteten.

Det är glädjande att Pride lockar allt fler besökare, men de partier och företag som främst vill delta på Pride för att öka sin egen exponering bör fråga sig om de bidrar till dessa två ovan nämnda funktioner. Om svaret är nej har de inget i Pride-paraden att göra.

DELA