Robert Hannah: Kalla dem inte ­invandrare

Liberalernas Robert Hannah debuterar som författare med boken ”Potatisskallen”. Potatisskallar är ungdomar som är födda i Sverige, uppvuxna på potatis som alla andra men som ses som invandrare – svartskallar, berättar Robert Hannah.

I september debuterade Robert Hannah, riksdagsledamot (L), som romanförfattare med boken ”Potatisskallen”. Med det skönlitterära språket vill han synliggöra en grupp ungdomar som varken passar in i förorten där de är födda eller i samhället utanför. Ungdomar vars livsstil och intressen krockar med normer som deras familjer lever efter samtidigt som de blir behandlade som annorlunda av samhället eftersom de har utländsk bakgrund.

– Jag tror att ordets makt är större än politikens. Jag vill använda varje metod jag kan för att förändra Sverige till något bättre. När jag blir gammal vill jag att Sverige ska vara ett samhälle där orden: Din bakgrund har ingen betydelse, faktiskt betyder något och inte bara är vackra ord.

Potatisskallen är en ordlek syftar på ordet svartskalle. Potatisskallar är ungdomar som är födda i Sverige, uppvuxna på potatis som alla andra men som ses som invandrare – svartskallar, berättar Robert Hannah.

– Jag ville beskriva den inre kampen som de flesta av dessa ungdomar genomgår. Hur de ser sig som svenskar men aldrig blir behandlade som svenskar trots att de är födda på svenska sjukhus och har gått i svensk skola.

”Potatisskallen” kretsar kring huvudpersonerna Roberts, Noors och Samers vardag i en förort till Göteborg. Potatisskallens Robert gör likt verklighetens Robert Hannah en resa genom förortens utanförskapslandskap till politikens finrum, Sveriges riksdag. Men även om likheterna mellan romanfiguren Robert och bokens författare stundtals är slående så är boken ingen självbiografi.

– En av huvudkaraktärerna heter Robert. Det var givetvis ett medvetet val och mycket av det som händer i boken har hänt mig själv, den riktiga Robert, men det har inte hänt precis som det skildras i boken.

Vem vänder sig boken till?

– Alla. Hela det politiska samtalet handlar om områdena som de här ungdomarna växer upp i. Men det handlar sällan om just dessa ungdomar. Deras vardag kommer inte upp i debatten utan istället handlar debatten nästan uteslutande om kriminella ungdomar eller ungdomar som hamnat snett.

– Ungdomarna jag skriver om har ingen makt. De utgör den tysta majoriteten i förorten.

Om du jämför din egen uppväxt med situationen i förorterna idag. Hur ser verkligheten ut för dagens Robert?

– Idag är det värre. Kriminaliteten har ökat, skolresultaten rasar, moralpoliserna är fler och det religiösa klimatet har hårdnat, säger Robert Hannah.

– Sveriges framtid som öppen eller stängd nation avgörs av hur vi hanterar situationen i förorterna. Liberalerna har ett val, att antingen fortsätta strutsa och stoppa huvudet i sanden, låta de religiösa krafterna växa sig starka och hedersförtrycket öka eller börja våga prata om de insatser som krävs för att ändra utvecklingen.

Har inte Liberalerna lyft dessa frågor i tillräckligt hög utsträckning?

– Absolut inte.  Vi kan inte vara nöjda så länge det ser ut som det gör.

Vad behöver göras?

– Det handlar om att se de här ungdomarna som lika stora rättighetsbärare till Sverige som alla andra. Det handlar om grundläggande saker som att inte acceptera att elever sitter med benen på skolbänken och lyssnar på musik istället för att lyssna på läraren. Det är ett beteende som aldrig skulle fungerat i ungdomarnas föräldrars hemländer. Men i Sverige fungerar det. I Sverige säger ingen ifrån.

– Det är inte invandrarnas kultur de här ungdomarna anammat. Deras beteende är en följd av en förslappad svensk kultur och inställning som tillåtits bre ut sig i förortsskolorna. Vi mäter förortseleverna med andra måttstockar. Accepterar beteenden som inte skulle accepteras någon annanstans. Vi står inte upp för de värderingar vi påstår oss vilja ha för alla. Vi vill ha jämställdhet men tillåter ojämställdhet. Vi pratar om ordning och reda i skolan men tillåter elever att bete sig hur som helst.

Partiernas integrationspolitik genomsyras av dubbelmoral, menar Robert Hannah.

– Det är inte bara SD som delar upp i befolkningen i ett vi och dem. Nästan alla politiker gör det.

– Partiledarna pratar ofta och gärna om att vi inte får skapa ett vi och dem men så länge man ser de här ungdomarna som osvenska, som icke svenskar, som icke rättighetsbärare som alla andra, som invandrare så kan inte problemen i förorten kunna åtgärdas. Det handlar om dubbelmoral.

– Om Sverige ska vända på utvecklingen måste vi vakna upp och se att Sverige har förändrats. Vi kan inte kalla barn som är födda i Sverige för invandrare och vi kan inte tillåta att deras rättigheter mäts med andra måttstockar. Svenska politiker, liberaler först och främst måste sluta prata om personer som är födda här som invandrare.

I grunden handlar det om att säkra allas lika rättigheter. Att inte svika de barn som växer upp i förorten utan att slåss för dem precis som man slåss för andra barn, menar Robert Hannah.

– Vi måste bli bättre på att säga, ja du har rätt till din religion, du har rätt till din kultur men du måste följa svensk lag. Ta Noor i boken som exempel. Hon slåss för sin frihet. Hon är en av alla de flickor som tar av sig sin hijab när hon kommer till skolan och sminkar sig och byter om på skoltoaletten. Hon är en av alla de flickor som försvinner på sommaren för att inte återvända, som inte får komma på klassfesten, som vill men inte får delta i simundervisningen. Skolan ser henne men griper inte in. Samhället och inte minst politikerna har svikit dessa flickor och alla andra ungdomar. Alldeles för få har vågat ta kampen.

– Hur Nyamko Sabuni har bemöts visar hur känslig frågan varit även inom mitt parti. Nyamko Sabuni var inte perfekt, men att så många i partiet baktalade hela hennes kamp för ett enda litet misstag hon gjorde är fruktansvärt (red anm. Robert Hannah syftar på Nyamko Sabunis förslag om obligatoriska gynundersökningar för att upptäcka flickor som könsstympats).

– Fråga dig, vem som har gjort mest skada för alla ungdomar som lever i ett hedersförtryck, Nyamko som lyfte frågan eller alla de som kritiserade henne, säger Robert Hannah.

Text Ylva Westlund
Foto Tukan förlag/Bokförlaget NoNa

Dela med andra
redaktionen
redaktionen