Ryska presidentvalet: Putin leker demokrati

Det ryska presidentvalet är ett spel för gallerierna. Att Putin kommer att vinna är bortom allt tvivel. Men det är inte bara genom valfusk, det finns en opinion som stöder honom. Varför?

På söndag går Ryssland till val. Enda frågan är hur stor majoritet av rösterna som Putin får. Receptet till seger är att göra Ryssland till en supermakt igen med nya kärnvapen och annekteringen av Krim. Men när Morgan Olofsson återvänder till Ryssland, där han var utrikeskorrespondent på 90-talet, så ställer han sig först frågan varför Putin alls kom till makten.

– Jag älskar Ryssland och kommer alltid älska Ryssland. Tack gode Gud för att Putin finns. Må han alltid finnas, säger Galina Svetova på telefon.

Galinas ord låter som en gammal klassisk sovjetisk barnramsa, som gick ungefär så här: Må alltid himlen finnas, må alltid solen finnas, må alltid mamma finnas och må alltid jag finnas.

Orden är framåtriktade, men samtidigt konserverande. Såväl barnvisan som Galina önskar en värld frusen i ett ögonblick och i Galinas fall en värld fångad i en mans hårda näve.

Framtiden får dock vänta litet. Den här artikeln är främst en tillbakablick för att förstå hur Ryssland kom till detta nu, där Putin så enkelt ser ut att vinna valet. Galina Svetova är en av flera som jag träffade i Ryssland när jag bodde i Moskva på 90-talet och som jag nu har letat upp igen för en kommande bok. Genom henne och de andra vill jag skildra vad som hänt med Ryssland och varför.

Året var 1995 och det var inför ett annat val som jag senast träffade Galina Svetova. Det var också en annan tid. Då fanns det ännu liberala demokratiska partier som hade en chans.

Galina berättade om hur fattig hon och hennes familj var. Hon tillhörde den majoritet som förlorat på införandet av marknadsekonomi. De levde på gränsen till existensminimum. Familjen bestod av fem personer och de var tvungna att klara sig på 1600 kronor i månaden, i en stad där priserna ofta var lika höga som de var i Sverige på den tiden.

Vi satt där runt vardagsrumsbordet omringade av de där brunmurriga sovjetiska möblerna som fanns i alla lägenheter på den tiden. På bordet stod knallröda koppar med te i och i en brödkorg låg bullar. Jag sa att de inte såg fattiga ut, svepte med handen över allt och berömde hur rent och fint det var i lägenheten.

– Att det är välstädat har väl mer med värdinnan att göra, än med pengar, skrattade Galina fram.

I ett vitrinskåp stod överarbetade kristallvaser från en svunnen tid. Och tid var något centralt hos familjen och allra mest för Galina. I hela sitt liv hade hon jobbat på Moskvas klockfabrik nummer ett. Men fyra år efter Sovjetunionens upplösning hade den ryska industriproduktionen halverats och nu hade klockfabriken permitterat bland andra Galina. Därför föll hennes lön från drygt 400 kronor i månaden till knappa 150. Återigen i en stad där priserna ofta var som i Sverige. Deras liv och det demokratin och marknadsekonomin levererade var en sådan enorm kontrast till alla fagra löften om ett bättre liv. Familjen hade redan 1995 tappat tron på demokrati och marknadsekonomi.

– Det behövs en ledare som folket följer. En stark ledare. Kanske till och med en diktator, om än kanske inte helt och fullt, sa Galina då.

Hon tänkte rösta på kommunisterna. Den där nostalgin vi ibland hör här i Sverige om folkhemmet, den är ibland ännu starkare i Ryssland. Allt fler de där åren under president Boris Jeltsins svajiga styre drömde sig tillbaka till hur bra allt hade varit i Sovjet. I centrum stod faktiskt ett kylskåp. Skämtet var att på Sovjettiden hade det varit tomt i butikerna och fullt i kylskåpen. I det nya Ryssland så var det fullt i butikerna och tomt i kylskåpen.

Det var som om detta var den allt för ofta enda skillnad som koms ihåg. Bortglömt var förtrycket med många miljoner i Gulags läger, morden på de oliktänkande och ofriheten också för alla andra.

Den som på 90-talet bäst fångade varför nostalgin slog tillbaka var det liberala partiet Jablokos ledare Grigorij Javlinskij.

– Det är ingen i vår regering eller från västerländska regimer som säger att det som pågår i Ryssland är dåligt, att det är stora umbäranden. Vi har inte demokrati. Det återstår att bygga den. Vi har inte marknadsekonomi. Det återstår att bygga den. Men när alla hävdar att allt är på rätt väg och är bra och applåderar eländet, då vänder sig människor bort från demokrati och marknadsekonomi, sa Grigorij Javlinskij när jag träffade honom i mitten av 90-talet.

På den där tiden hade sådana som det liberala partiets Grigorij Javlinskij fortfarande en chans.

Nu är året 2018 och läget ett helt annat. Han ställer upp i presidentvalet också den här gången, även om opinionsundersökningarna ger honom någon enstaka procent. Hans valprogram heter ”En väg till framtiden” där de prioriterade frågorna är mänskliga rättigheter och att bygga en stark ekonomi, där det främsta målet är att göra något åt fattigdomen. Programmet kommer inte att räcka till att nå makten.

Frågan är om programmet ens skulle räcka till om de liberala krafterna vann. Tiden är en helt annan. Många tycker som Galina och har ingen önskan att åter pröva de liberala reformerna från 90-talet.

– Jag tycker genuint illa om det internationella läget. Alla hatar oss. Väst och Europa försöker utmåla oss, det ryska folket, som idioter, säger Galina Svetova på telefon nu när vi hörs.

Galina berättar att klockfabriken helt slog igen 1998 och att hon då var arbetslös i sju månader. Sen blev hon städare och jobbade som det fram till pensionen för några år sedan. Lönerna och pensionerna, som på 90-talet sällan betalades ut i tid, började komma i tid i samband med att Putin tog makten. Galina uppskattar den nya ordningen och menar att hon aldrig sett en lika bra ledare som Putin.

När vi hörs en andra gång på telefon är det för att boka in det där mötet. Det blir dock inget av med det. Galinas ord om väst omfattar nu också mig. Hon brusar upp. Skriker att också jag bara är ute efter att visa hur dumma ryssarna är. Sen slänger hon på luren.

I själva verket menar jag att den här historien visar hur dumma vi i väst var som inte vågade säga ifrån då på 90-talet och även därefter. Nej, det var inte demokrati. Den återstod att bygga. Nej, det var inte marknadsekonomi. Den återstod att bygga. Än idag återstår det att bygga dem, men nu kanske utmaningen är ännu större än den var då.

Morgan Olofsson

DELA