Skamlig tystnad

Turkiet. Polen. Ungern. Vitryssland. Ja, Ryssland självt kan också läggas till listan av länder som dragit sig bort från demokratiska värderingar även om de föregick de andra exemplen med något decennium. Alla karaktäriseras de av ledare som förmått fånga stöd hos en stor andel av sin befolkning och sedan behålla det, medan de fört landet i riktning bort från de demokratiska instrument som ska säkerställa fri och öppen debatt, att den allmänna och lika rösträtten kan utövas utan hinder, att maktskiften ska ske under fredliga former och rättssäkerheten respekteras av fristående domstolar.

Det märkliga är inte att människor som får politisk makt vill behålla den och utöka den. Det är ett allmänmänskligt drag att vilja ha inflytande och kontroll.

I den mån vi försöker intala oss själva att vi skulle bete oss annorlunda i en situation där det saknades spärrar så finns det flera epokgörande experiment inom psykologin som visar hur lätt det är att ryckas med, att berusas av känslan av makt. Att vilja ha mer och gå längre.

Det märkliga är istället att vi trots detta reagerar senfärdigt när vi ser det hända. Att så många av de som är snabba att varna för den principiella faran, tvekar att fördöma eller kritisera när de ställs inför det faktiska skeendet.

Det är också märkligt att de få verktyg vi har att sätta press på länder eller deras ledare när de går i fel riktning, ofta ligger oanvända.

Det sker ju inför våra ögon. Nu.

I Polen – ett EU-land – sker i stor utsträckning samma saker som redan genomförts i Ungern. Det betyder att i många fall vet Kaczynski, partiledare för polska ”Lag och Rättvisa”, precis hur långt han kan gå innan EU sätter stopp. Det försvagar också EU allvarligt att två länder, Ungern och Polen, kan hålla varandra om ryggen och motsätta sig sanktioner.

Det glädjande är ändå att det finns vissa spärrar, vissa ramar som inte får överskridas – och att det gör att det i grunden finns hopp om att kunna vända utvecklingen. Det finns också en inhemsk opinion som samlas till protester. Orbáns kvalificerade majoritet från valet 2014 bröts genom att oppositionens liberala kandidat vann ett strategiskt fyllnadsval.

I Turkiet har en tidigare illavarslande utveckling tagit en alltmer öppet auktoritär riktning. Och här finns inte sådana spärrar. De är inte medlemmar i EU och förhandlingarna har för länge sedan strandat. Ett idag alltmer avlägset medlemskap kan inte längre ens sägas utgöra en morot för att locka Erdogan till förhandlingsbordet.

Det är oroväckande, minst sagt. Det är inte bara demokratiska institutioner som monteras ned. Universitetsinstitutioner stängs. Tidningar stängs. Människor sätts i husarrest utan domstolsprövning. Presidenten avlövar systematiskt alla möjliga fästen för politiskt motstånd. Organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter attackeras. Även utländska medborgare arresteras godtyckligt.

Ändå är det många länder som tiger. Sverige hör till dem. Vi låter det hända medan vi ser på.

DELA