Staaffs staty står stadigt i Stockholm

Vägröjaren och Verdandi-grundaren Karl Staaff har sin egen park på Norrmalm. Från början hette den spårvägsparken men fick 1980 byta namn till Karl Staaffs park. De senaste åren har parken varit föremål för rivningshot och hetsiga debatter. Men i dag står statyn åter stadigt i Stockholm.

Text Erick Löfdahl

 

 

 

Tipsa oss! Runt om i Sverige finns platser som haft betydelse för den liberala historien. Det kan vara platser där framträdande liberaler fötts, levt eller verkat. Det kan vara platser där viktiga händelser inträffat. Det är inte alla dessa som är möjliga att besöka i dag. Men skicka gärna ett mejl till NU:s redaktion med förslag på platser att ta upp i framtida artiklar i denna serie. red@tidningen.nu

Det är en kall vinterdag i januari 1960. I biografen har precis den senaste journalfilmen – Veckorevyn – börjat att rulla igång. En ekande radioröst hörs ut över hela salongen:

”Statyn av statsmannen Karl Staaff står i den så kallade spårvägsparken vid Birger Jarlsgatan i Stockholm. Den stora liberalen hyllades på årsdagen av sin födelsedag av bland annat folkpartiledaren professor Bertil Ohlin. ’Liberalismens störste gestalt i vårt land’, kallade professor Ohlin Karl Staaff, och nämnde honom också som en vägröjare för svensk demokrati.”

Det var på 100-årsdagen av Staaffs födelse, som Ohlin lade fram kransen, den 21 januari 1960. På bandet stod det också ”VÄGRÖJARE FÖR SVENSK DEMOKRATI” med sirliga versaler.

Karl Staaff föddes mycket riktigt den 21 januari 1860. Han var prästsonen från Klarakvarteren som blev statsminister och företrädare för Sveriges allmänna rösträttsförbund. Statsministerposten innehade han vid två olika tillfällen, 1905-06 och 1911-14.

Mest känd blev han för att tydligt ha tagit avstånd från borggårdstalet som konungen höll under bondetåget den 6 feb 1914. Endast två dagar därefter lämnade han in sitt entledigande.

Detta dramatiska skeende i svensk historia har uppmärksammat i flera böcker, varav en av de mest kända är ”Med kungen som verktyg” av Axel Odelberg.

Lite mer än ett år efter att han hade avgått, dog Staaff i lunginflammation den 4 oktober 1915. Den 10 oktober samma år gick hela Stockholm man ur huse för att bevittna Karl Staaffs likbegängelse som gick från Engelbrektskyrkan på Odengatan. Led av ledsna liberaler följde likvagnens färd.

I samband med hundraårsdagen av Staaffs död 2015 lade Anna Starbrink och Jan Björklund fram en krans: ”I dag har vi uppmärksammat hans gärning genom att lägga en krans vid minnesmärket. Karl Staaff var statsminister och liberal ledare under en spännande tid i svensk historia. Han var betydelsefull för såväl landets utveckling som den liberala rörelsens framgångar”, skriver Anna Starbrink på sin blogg den 4 oktober 2015.

Carl Eldh skulpterade den kände liberale regeringsmannen på 1920-talet. Under 1940-talet placerades sedan statyn i Spårvägsparken. Först år 1980 fick parken sitt nuvarande namn. En avlösningskiosk för spårvägspersonal fanns där från början, och även Stockholms spårvägars huvudkontor. Under 2014 fattades ett beslut att parken skulle rivas och här skulle byggas 55 nya bostäder. Men efter flera protester och debatter blev det ingenting av rivningen och nybygget, utan parken fick stå kvar. I dag  kan man ta tunnelbanan till Rådmansgatan eller bussen till Tegnérgatan. Där, i en liten hörna där Birger Jarlsgatan och Regeringsgatan korsar varandra, står han. I sin mustasch och välkammade frisyr blickar han bestämt mot åskådaren.

De politiska krafter som ledde fram till borggårdskrisen och Staaffs bespottning är värda att påminnas om än i dag. Konflikten var i grunden mellan de konservativa, som företrädde kungens politiska position, mot de som krävde parlamentarism. En del i detta var försvaret, där kung Gustaf V krävde högre försvarsutgifter. Men hans ingrepp hade aldrig varit möjligt om rösträtten till den andra kammaren inte varit graderad, vilket innebär att alla röster inte vägde lika. Allmän rösträtt hade införts för alla män enbart i andra kammaren.

Socialdemokraterna med Hjalmar Branting i spetsen stödde ett misstroende mot kungen och ville arbeta tillsammans för ökad parlamentarism. Den socialdemokratiska oppositionen gav Staaff sin lojalitetsförklaring på trappan till kanslihuset (nuvarande ledamotshuset) i samband med ett demonstrationståg den 8 februari 1914.

DELA