Stig-Björn Ljunggren: Från ståndsriksdag till alliansregering

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare med socialdemokratiska böjelser som han själv uttrycker det, funderar över begreppet borgerlighet.

När vi talar om borgerligheten så menar vi ofta de partier som fram till nyligen kallades för ”Allianspartierna”. Och som förr inte vågade kalla sig borgerliga, utan istället definierade sig som ”icke-socialistiska” och därmed bekräftade den socialdemokratiska hegemonin.

Men från början var borgarna de som bodde i städerna, innehade burskap och så småningom etablerade sig som ett av de fyra stånden i riksdagen. Och som sedan, med industrialismen, kom att ta kommandot i Sverige, i världen.

Ett bra exempel på hur vänstern kom att se denna klass finns hos Marx och Engels, som i manifestet kallar borgarklassen för ”bourgeoisien”. Enligt dem var kapitalismen – och därmed borgarna – ett nödvändigt steg i utvecklingen mot socialism. Borgarklassen var, inledningsvis, progressiva, till och med revolutionära. De slog feodalismen ur brädet. Men sedan skulle de, av naturnödvändighet, få systemet att stagnera. Därmed skulle en annan klass, proletärerna, kliva fram och ta kommandot.

Denna positiva syn på kapitalismen – och borgarna – har dock vänstern i vårt land oftast slarvat bort. De har snarare tagit till sig den gamla aristokratiska överhetens – och böndernas – kritiska syn på borgarna/kapitalisterna som stygga och vulgära.

Vänsterns jargong har varit ”kälkborgare”, ”spetsborgare”, ”småborgare” och inte minst ”borgarbracka”. Det senare den nedsättande term som akademiker använde om de enkelspåriga och obildade stadsborna.

En del av 1968 års revolt var ett angrepp på borgarklassen och de arbetare som låtit sig dras in i dess förrädiska charm, en välfärd som byggde dels på att de själva underkastade sig kapitalismen och konsumismen, dels på utsugning av fattiga länder.

Arbetarna blev ”arbetararistokrati” och trodde sig vara borgarklass bara för att de ägde villa, Volvo och vovve.

Detta var som sagt vänsterns uppfattning. De buntade ihop borgarklass, kapitalism och välbeställda arbetare. Och slog sig därmed ur brädet och överlät ledartröjan till social-demokratin.

De hade nämligen en annan uppfattning om borgarklassen. Den skulle inte bekämpas, utan snarare absorberas av arbetarklassens nationella välfärdsprojekt, som gjordes generellt och generöst för att sammanfoga alla ”lönarbetares” gemensamma intressen.

Bakom detta låg givetvis insikten om att borgarklassens stöd krävdes för att bilda parlamentarisk majoritet. Men också förståelsen för att borgarklassen känner sig hunsad av överklassen, av kapitalismen, samtidigt som den fruktade att dras ner i proletariatet.

Borgarklassen är ambivalent. Den vill ha överhetens respekt och visar sin beundran genom att systematiskt härma dess livsstil. Samtidigt som den föraktar överhetens malliga, icke-meritokratiska och demokratifientliga inställning.

Denna ambivalens använde socialdemokratin för att locka över borgare till sin sida. De slog en kil mellan borgarklassen som medelklass och borgarklassen som kapitalistklass. Medlet var den generella nationella välfärdsstaten, det vi brukar kalla folkhemmet.

Socialdemokratins styrka var att de lyckades förena arbetarklassens längtan efter ett bättre liv med borgarklassens intresse av att trygga sin nivå. Först när socialdemokratin gjort borgarna oroliga för sin framtid har de också förlorat det nödvändiga stödet.

Således. Föreningen av arbetare och borgare, under- och medelklass, försvårade för den politiska borgerligheten att erövra makten. Det har varit först när socialdemokratin tappa bort den kopplingen som Alliansen kunde ta plats.

Och när socialdemokratin dessutom tappade den arbetande klassen, framförallt till högerkonservativa nationalistiska populister, kom de också att förlora sin ledande position.

Dock, ska tilläggas, utan att någon politisk rörelse verkar -klara av att kliva in i denna glänta som öppnat sig i den historiska skogen. Borgerligheten finns definitivt inte där, men däremot en vilsen och besviken borgarklass.

Stig-Björn Ljunggren

DELA