Svenskt bistånd gör liten nytta i Sverige

Nyamko Sabuni porträttbild

Sverige är världsetta när det gäller att avsätta mest biståndspengar per invånare i budgeten, men frågan är om pengarna används på rätt sätt? När det visat sig att den enskilt största mottagaren av svenskt bistånd är Sverige självt då är det dags att tänka nytt om hur svensk flykting- och biståndspolitik ska bedrivas framöver.

Det råder en föråldrad och symbolisk gräns-dragning mellan bistånd och flyktingpolitik, med separata budgetdelar, ministerposter och placering i olika departement. Anledningen till att det är så kan bero på att flyktingpolitiken uppstod för att hantera de inom-europeiska flyktingströmmarna efter andra världskriget, samt att ge asyl åt förföljda ryska dissidenter, medans biståndet växte fram för att hantera tillfälliga humanitära katastrofer och att hjälpa u-länder från kolonialism till självständighet.

Nu år 2018 måste politiken -hantera utmaningen att gränsdragning mellan bistånd och flyktingpolitik inte längre är tydlig. Mångåriga krig och konflikter har drivit fram världshistoriens högsta nivå av flykting-strömmar, som inte längre håller sig inom de kontinentala gränserna.

Utvecklingsarbetet handlar inte längre om att bistånd ska minska fattigdomen, det gör handels-politiken, utan snarare om att hjälpa människor på flykt och återuppbygga samhällen efter katastrofer och krig. Det gör att båda politikområden används parallellt och budgetdisciplinen frångås. Till exempel så har 40 miljarder av biståndsbudgeten använts till att hantera flyktingsituationen på hemmaplan senaste åren och därmed har Sverige kommit att bli den största mottagaren av sitt eget bistånd.

Liberalerna har lång tradition av att värna biståndet och ha en klar internationell blick i sin politik för en bättre värld. Idag vet man knappt vad Liberalerna vill med biståndet när behoven ser annorlunda ut. Det behövs en sammanhållen analys av hur vi skapar ett balanserat flyktingmottagande och ett effektivt stöd för alla de flyktingar och behövande i världen som aldrig kommer komma till Sverige.

Om man ställer frågan på sin spets – ska vi satsa biståndsmiljarder på ett hundratusental personer som lockas till Sverige av den svenska utlänningslagen eller ska vi investera i värdigare levnadsför-hållanden för de som tvingas leva i flyktinglägren?

Jag har i tidigare inlägg beskrivit vilken väg Liberalerna borde inta när det gäller utformningen av framtida flyktingpolitik – utlänningslag. Fokus bör läggas på de individer som riskerar personlig förföljelse enligt Genevekonventionen och låta dessa återförenas med sina familjer så snabbt som möjligt. Detta skulle i realitet innebära en volymminskning med två tredjedelar. I övrigt bör behövande som flyr från krig och naturkatastrofer hjälpas i närområdet.

Sverige och Liberalerna borde inte acceptera att generation efter generation föds och dör i flyktinglägren. Genomsnittlig tid för boende i flyktingläger är 17 år. I brist på något att återvända till när det storskaliga kriget är över, väljer familjerna att vara kvar i flyktinglägren med en orealistisk dröm om att få komma till Europa.

Sverige och EU måste börja göra saker lite -annorlunda. Skapa en gemensam bistånds- och flykting-politik som är human genom att göra rätt prioriteringar. Rätt prioritering är att satsa på -drägliga livsvillkor i flyktinglägren. De utmaningar som alla flyktingläger har gemensamt är brist på resurser för utbildning till barn, sjukvård och säkerhet. Stöd borde också ges för till exempel yrkesutbildning till vuxna. Ett återvändandestöd borde införas för att uppmuntra fler att lämna lägren, återvända till hemländer och skapa sig nytt liv. Resurser finns. Frågan är hur vi väljer att använda dem.

Den minister som har ansvar för flyktingpolitiken här hemma bör också hantera Sveriges relationer med FN:s flyktingorgan UNHCR. Nästa regering, som jag hoppas leds av Ulf Kristersson och består av Allianspartierna, bör skapa ett nytt migrations- och biståndsdepartement med en sammanhållen budget. Det kan bli en offensiv liberal kraft för att hjälpa det stora flertalet människor – inte minst de som fastnat i flyktingläger – när en och samma minister måste göra analysen var resurser gör bäst nytta. Det är inte givet att Sverige gör mest nytta genom att vara den största mottagaren av eget bistånd.

Nyamko Sabuni

DELA